Sjukheten.

Det går knappt att föreställa sig att det fanns en tid då kvällarna gick ut på annat än att våndas inför jobbet, oroa sig över allt som inte hinns med och som hotar explodera i ansiktet på en, och undra över hur framtiden kommer att se ut. Jag är så trött på skiten. Jag vill kunna släcka jobbet i huvudet i samma ögonblick som jag lämnar dess snurrdörr bakom mig, och istället tända Frank, Erika, V, mamma, pappa, litteraturen, poesin, konsten, musiken. Men den här senaste tiden har det varit omöjligt. Allt bara snurrar runt, och jag känner mig mindre och mindre lämplig som chef, vilket jag också tydligt visar varje dag, med alla de misstag jag begår.  Det är nog dags nu, snart, att rycka bort det här plåstret, som visserligen gett mig en stabil och relativt hög inkomst i många år, men som också tvingar in mig i en roll jag inte alls är bekväm med. Dags att bli mig själv igen. Kanske.

Jag var sängliggande i halsfluss förra veckan. Kändes som om någon slagit in en spik genom vänstra sidan av halsen och jag var matt, yr, varm. Gick till vårdcentralen på onsdagen, fick penicillin, var tillbaka på jobbet på fredagen efter att mobilen totaldränkts i mail från kollegor och kunder. Kämpade tappert på i några timmar, men fick lov att ge mig när febern gjorde comeback på eftermiddagen. Jag åkte in till stan och mötte upp Erika, och vi hämtades sedan upp av hennes mamma och V, och åkte ut till Ljusterö. Vi hade en mysig och vilsam helg där. Promenerade i skogen och längst strandvägen, tittade på gårdar och båthus. Det var ett så vackert och rogivande ljus där, sken liksom rakt igenom en, och lyckades nästan bränna bort den värsta jobbångesten.