Full i predikstolen.

Tisdag 15 september - 09

De gångna veckorna har min blogg gjort själ för sitt namn igen. Det har inte varit ett djävulskt supande, men det har förekommit alkohol och människor, och jag har känt mig som back in the days, stundtals, och det har känts både bra och dåligt.
Härom måndagen befann jag mig på tvärbanan, på väg från jobbet till stan. Södermalm var mitt slutgiltiga mål, och Bara Bistro Bar, där jag stämt träff med min bror, Maria och John för after work. Jag hade arbetskamrater med mig, arbetskamrater av det slag man inte själv väljer att sällskapa. Lyckligtvis klev min bror på när tvärbanan stannade i Gröndal, så jag hade goda själ att dissa mina arbetskamrater för trevligare sällskap. På väg från Slussen till Östgötagatan och Bara Bistro Bar passade Tobbe och jag på att smita in på en skivbörs, där jag köpte en nyutgiven skiva med The Millennium. Inte dumt.
John väntade redan på oss inne i baren, så vi beställde varsin öl och satte oss vid ett bord. Maria dök upp kort därefter, och vi beställde mat. Ungefär två år tidigare satt jag på samma ställe med Maria, Louise, Moa och Andreas. Då åt jag en pytt. Nu beställde jag pasta med oxfilé. Smakade riktigt bra. Det var trevligt då, för två år sedan, och det var trevligt nu. Blev för mycket att dricka bara. Maria och Tobbe höll sig städade, men jag och John fick i oss sex öl var. Lite onödigt och dyrt, och morgonen därpå var jag dimmig. Men det var det värt. Det är så sällan det blir tid att träffa vänner. Det är lika bra att försöka träffa många åt gången och göra något minnesvärt av det. Jag ska försöka göra det till en vana.

I fredags, efter att ha jobbat, kommit hem, vilat och tagit igen mig en stund, for jag till Fredrik på födelsedagsfest. Hade en bag-in-box hemma, men orkade inte släpa på den, så fyllde upp en glasflaska från IKEA med vin och packade ner den i en systemetkasse som jag sedan höll krampaktigt hela långa resan till Solna. Lyssnade på senaste Bear Quartet och en gammal Cat Power-skiva jag hittat när jag letat födelsedagspresent till Fredrik tidigare i veckan (han fick en Yo La Tengo-skiva, som jag hoppas han gillar bättre än den M83-dito han fick förra året.)
Festen var liten, men började trevligt. Mattias och Jimmy var där, och så Fredrik och Frida förstås. Vi satt mest och snackade, drack glas efter glas, och det var som det brukar. Jag var sist kvar och hjälpte till med att dricka ur det sista ur flaskorna. På vägen hem insåg jag att jag aldrig skulle orka hålla mig vaken genom alla byten i natttrafiken, särskilt som nattbussen mot Hornstull rusade förbi mig just som jag kom upp ur tunnelbanan. Ödet placerade en taxi i min väg, så jag hoppade in i den, fick betala tvåhundrafemtio kronor och stöp sedan i säng när jag kom hem. Jag som aldrig åker taxi fick ändå lov att erkänna att det var värt det.

Något som inte var värt det var lördagens helvetiska baksmälla. Den var sannerligen inte planerad. Men sånt får man lov att ta med i beräkningarna om man ska leva ett utsvävande liv. Nu blir det pensionärstillvaro den närmaste framtiden. Gott så.