Tisdag 16 december - 08
December. Julafton och min födelsedag nalkas, men ingen snö har fallit. Allt är svart utomhus, när jag går till jobbet, när jag är på jobbet och när jag åker hem från jobbet. Duggregnet är konstant och svävar i luften, och himmelen är smutsig och grå. Somliga går i trasiga skor, men mina är skitiga också. Mitt favoritpar som jag lämnade in på lagning i våras har sulan spruckit upp på, så de behöver lagas igen, och mitt andra par är fullständigt fallfärdiga.
Ja, vintern utan snön är en jävla årstid, men lyckligtvis är livet rätt bra ändå. Jag är, med undantag för en liten formsvacka idag och igår, piggare än på länge. Mycket tror jag beror på att jag har ätit ganska sunt de senaste veckorna. Linsgryta i lördags och quinoasallad i söndags – både jättegott och relativt nyttigt. Mat av den typen har dominerat menyn under en tid. Dessutom har jag undvikit chips och godis och andra onyttigheter. Liten formsvacka just nu, som sagt, vilket förmodligen beror på att jag nyss tryckte i mig en halv lusselängd, men annars tror jag det går åt rätt håll. Det är läskigt vad snabbt det annars går för kroppen att förfalla när man passerat tjugofemstrecket. Bara något år.
--
Helgen var mysig, med lugn fredag, ensam i lägenheten med några skivor och John Steinbecks ”Vredens Druvor” som enda sällskap. Skulle egentligen sova tidigt, men fastnade i boken precis innan jag skulle somna och plöjde de sista hundra sidorna. Först vid tretiden var jag färdig, och då var jag så omskakad att jag tröttheten till trots inte klarade av att somna.
Lördagen blev en fin dag ändå. Liksom de flesta lördagar tillbringade jag morgonen med kaffe, frukostbröd och datorn. Mikaela plockade upp mig på eftermiddagen, och vi åkte till Segeltorp och köpte en julgran. Vi klädde den under avslappnade former hemma hos henne, åt sedan linsgryta och drack vin, spelade alfapet och tog det lugnt.
Dagen därpå åkte vi hem till mig, och tog sedan en promenad till Örnsberg och det kafé som Mikaela vanligtvis arbetar på. Den här dagen var det söndag, och hon var ledig, men kaféet var öppet. Det var nästan fullt med folk, för dagen till ära hade en mindre julmarknad arrangerats. Vi lyckades få ett bord ändå, köpte kaffe, glögg och en macka att dela på. Efter en stund kom J och F, så vi snackade med dem ett tag, åt ett ljuvligt italienskt kaffebröd som smakade som en ljuvlig kombo av sockervadd och sockerkaka.
De senaste dagarna har varit relativt fria från alla former av kontroverser. Relativt lugnt på jobbet efter de senaste kaosveckorna och de lediga timmarna efter arbetsschema har jag mest lyssnat på nya skivor som ramlat ner i postfacket, läst lite halvhjärtat i nyinledda böcker, pratat i telefon och vilat. Och räknat ner dagarna till julledigheten.
Tuesday, December 16, 2008
Friday, December 12, 2008
Drop the pressure.
Fredag 12 december - 08
Den stressen, den stressen. Den äter mig som termiter, inifrån. Alltid är det något, aldrig är det ro. Var gång mobilen ger ifrån sig ett läte, hur glädjande dess meddelande än må vara, så får jag ångest, för det är något nytt att förhålla sig till, något nytt att boka in i kalendern. Den stressen…
På jobbet hinner jag inte lägga på luren innan telefonen ringer igen, hinner inte påbörja en åtgärd innan någon vill ha hjälp med något nytt, har inte tid att dricka vatten, inte tid att hämta kaffe, inte tid att gå på toaletten. Det är ganska fruktansvärt faktiskt. Jag kommer hem och känner mig som om någon tömt mig på blod. Huvudet bultar, hjärtat bultar, jag rör mig mekaniskt, går på ånga och enbart ånga, tills jag slutligen kollapsar. I tisdags, hos Mikaela, la jag mig direkt efter maten, sov två timmar, var vaken två timmar och somnade sedan om. Känns ju väldigt socialt.
Att vara så här trött och orkeslös ger mig ångest. Det finns så mycket jag vill göra, det finns så mycket jag borde göra, och det finns så mycket jag måste göra. Jag har knappt tid och energi till det sistnämnda. Att träffa vänner och bekanta är i stort sett helt uteslutet. Har jag en kväll för mig själv spenderar jag den sittande eller liggande, i största möjliga mån. Jag oroar mig för att folk ska tröttna på mig, ledsna på att jag aldrig hör av mig och tar initiativet till umgänge, på att jag knappt ids besvara sms och mail, alltid tackar nej till att umgås. Jag är rädd att jag ska bli gammal och ensam.
Kanske borde jag slappna av. Det kanske bara är vintern. Snart är det julafton, snart är det lite ledigt. Kanske går det att återkomma med nya krafter i början av nästa år. I januari brukar luften vara frisk.
Ikväll är det i alla fall fredag, äntligen, och senaste två dagarna har allt lugnat sig något. Eftermiddagen på jobbet var rent av trivsam. Andreas var trött och skojig, de gångna dagarnas ”jidder” och ”tjall” ältades in absurdum, och vi skrattade gott. Till och med kollegan mitt emot, som annars mest brukar vara tjurig, drog på smilbanden ett par gånger. På vägen hem stannade jag till vid Stadsmissionen, något som börjar bli lite av en tradition de fredagar jag har kvällen oplanerad (okej, jag har gjort det en gång tidigare).
Denna fredag var det ont om skivor, men en del böcker hittade jag. Ett par tre stycken till mig själv, och några som blir julklappar. För sånt måste man ju tänka på också. Jag åkte hem till mig, värmde på en enchilada som blivit kvar sedan dagen innan, spelade några nya skivor som väntade i postfacket, läste lite, skrev lite, och nu börjar det närma sig läggdags. Skillnaden mot mina vanliga vardagskvällar är knappt märkbar, men det är lättare att slappna av och bara vara när man inte behöver anpassa sina tider till morgondagsmorgonens skrikande larmklocka…
Den stressen, den stressen. Den äter mig som termiter, inifrån. Alltid är det något, aldrig är det ro. Var gång mobilen ger ifrån sig ett läte, hur glädjande dess meddelande än må vara, så får jag ångest, för det är något nytt att förhålla sig till, något nytt att boka in i kalendern. Den stressen…
På jobbet hinner jag inte lägga på luren innan telefonen ringer igen, hinner inte påbörja en åtgärd innan någon vill ha hjälp med något nytt, har inte tid att dricka vatten, inte tid att hämta kaffe, inte tid att gå på toaletten. Det är ganska fruktansvärt faktiskt. Jag kommer hem och känner mig som om någon tömt mig på blod. Huvudet bultar, hjärtat bultar, jag rör mig mekaniskt, går på ånga och enbart ånga, tills jag slutligen kollapsar. I tisdags, hos Mikaela, la jag mig direkt efter maten, sov två timmar, var vaken två timmar och somnade sedan om. Känns ju väldigt socialt.
Att vara så här trött och orkeslös ger mig ångest. Det finns så mycket jag vill göra, det finns så mycket jag borde göra, och det finns så mycket jag måste göra. Jag har knappt tid och energi till det sistnämnda. Att träffa vänner och bekanta är i stort sett helt uteslutet. Har jag en kväll för mig själv spenderar jag den sittande eller liggande, i största möjliga mån. Jag oroar mig för att folk ska tröttna på mig, ledsna på att jag aldrig hör av mig och tar initiativet till umgänge, på att jag knappt ids besvara sms och mail, alltid tackar nej till att umgås. Jag är rädd att jag ska bli gammal och ensam.
Kanske borde jag slappna av. Det kanske bara är vintern. Snart är det julafton, snart är det lite ledigt. Kanske går det att återkomma med nya krafter i början av nästa år. I januari brukar luften vara frisk.
Ikväll är det i alla fall fredag, äntligen, och senaste två dagarna har allt lugnat sig något. Eftermiddagen på jobbet var rent av trivsam. Andreas var trött och skojig, de gångna dagarnas ”jidder” och ”tjall” ältades in absurdum, och vi skrattade gott. Till och med kollegan mitt emot, som annars mest brukar vara tjurig, drog på smilbanden ett par gånger. På vägen hem stannade jag till vid Stadsmissionen, något som börjar bli lite av en tradition de fredagar jag har kvällen oplanerad (okej, jag har gjort det en gång tidigare).
Denna fredag var det ont om skivor, men en del böcker hittade jag. Ett par tre stycken till mig själv, och några som blir julklappar. För sånt måste man ju tänka på också. Jag åkte hem till mig, värmde på en enchilada som blivit kvar sedan dagen innan, spelade några nya skivor som väntade i postfacket, läste lite, skrev lite, och nu börjar det närma sig läggdags. Skillnaden mot mina vanliga vardagskvällar är knappt märkbar, men det är lättare att slappna av och bara vara när man inte behöver anpassa sina tider till morgondagsmorgonens skrikande larmklocka…
Monday, December 8, 2008
In the gutter.
Måndag 8 december - 08
En man med vett att uppskatta livets goda sitter vid bordet mitt emot mig. En man som är fyrtiotvå men känner sig som trettiofem (och jag tänker; är det verkligen så stor skillnad?)
Han är en stilig man, det måste man ge honom. Slät hy, pigga ögon, håret i behåll. Gubbamagen döljer han skickligt under smakfulla märkeskläder.
Otippat trevlig är han också. Berättar om sin relation till företagets pampar, hur han inte tål deras attityd, hur han kämpar för att alla ska få vara med, alla ska inkluderas, även fotfolket.
”Men de där, de åker på sina svindyra konferensresor…” svamlar mannen, med påtaglig norrländsk brytning. Alla lyssnar fascinerat. Han berättar att han minsann har fått slita för att ta sig dit han kommit, att han började dela ut reklam redan som elvaåring, att han kallas för den största alkisen i whiskeyföreningen han är medlem i, och i takt med att snapsglas efter snapsglas töms skiner mer och mer bitterhet igenom. Hans ”lustiga” anekdoter om håriga kompisar och besök på porrklubbar byts ut mot allt längre svador om cheferna och deras vidriga beteende.
Han är en av de mer fascinerande människorna på jobbets julmiddag. I övrigt är det mest same old, same old. Alfahannarna håller tål och svingar glasen. Det sjungs snapsvisor. Plötsligt hoppar ett gäng damer upp på en scen och stämmer upp i ett musikalnummer där de skrivit om kända poplåtar och fått dem att handla om, eh, datasystem och annat internt som ingen människa utanför lokalen skulle förstå sig på.
Överlag är det en rätt hemsk kväll. Maten smakar inte särskilt bra alls, köttet är för rått – segt och slemmigt – och mitt längsta samtal har jag med någon som berättar utförligt om sitt stundande julfirande i New York. Vid halv elva ger jag upp. En lång stund får jag stå och vänta på bussen. Jag är i Nacka där jag knappat satt min fot tidigare. Det är nästan lite olustigt. Jag fokuserar blicken på ett höghus framför mig. Alla fönster är släckta utom ett, där en adventsljusstake lyser. Det ser mysigt ut. Jag koncentrerar mig på den och rösten i telefonluren, tills bussen kommer.
--
Jag har köpt på mig ett helt gäng Flann O’Brien-romaner, utan att egentligen ha någon som helst koll på författaren. Men omslagen var snygga, och dysterkvistarna i At Swim Two Birds har tagit sitt bandnamn från den O’Brien-roman som på svenska heter ”Saningen Är Ett Udda Tal”. Den köpte jag på Tradera häromveckan. Resterande tre, ”Den Tredje Polisen”, ”Klagomunnen” och ”Gaeler, Resor & Äventyr”, köpte jag på en loppis i Sumpan i lördags. Säljaren, en äldre, charmerande herre, meddelade med eftertryck att det var litteratur som skulle läsas ”in the gutter”.
”Allra helst”, sa han, ”ska de läsas med irländsk accent. Jag har den på originalspråk och kan ta med dem nästa helg om du vill.”
”Gärna”, sa jag, men tvivlade starkt på att jag skulle komma dit även nästa helg. Med undantag för Flann O’Brien-romanerna, en Triffids-skiva och två glasburkar var det en rätt kass loppis.
Mikaela kom förbi bokbordet precis som jag skulle avlägsna mig, och försäljaren skrockade: ”Är ni lika lika på insidan som på utsidan är det ju fantastiskt!”
Han var en sympatisk man.
Mindre sympatiska var människorna som drev en annan loppis, precis vägg i vägg. Överpriser till tusen, och på var och varannan pinal satt lappar med budskap i stil med ”Betala innan du går!”, ”Var försiktig! ÖMTÅLIT!!!”, ”Väskor förbjudna i butiken!!!!”.
Butiker där man betraktas mer som potentiell tjuv än som potentiell kund är inte mina butiker. Inte ens om de är loppisar.
--
På lördagskvällen for jag hem till Fredrik med en chipspåse och ett par öl. Det var länge sen sist. Inte så länge sen vi sågs, men länge sen vi bara hängde hos honom, med katten, skivorna, tavlorna och lite dricka. Har saknat det. Nu som då satt vi mest och snackade strunt och lät skivorna samlas på hög ovanpå hans stereo, och när klockan närmade sig halv elva gick vi ner till Tranan. Vi drack två öl, rökte en cigg, snackade med någon jobbig, stekig typ i dörren som skröt om att han skulle till Malaysia och spela skivor över jul. Sen köpte vi folköl och återvände till Fredriks lägenhet.
Jag kom hem vid tvåtiden, åt några mackor och satt vid datorn, alldeles yr och vinglig innan jag somnade.
--
Morgonen därpå var bedrövlig. Jag tog mig upp när klockan ringde, kvart i tio, och stapplade ner i tvättstugan, som jag bokat någon gång i förra veckan. Jag slängde in svarta kläder i ena maskinen och vita i andra, hällde i tvättmedel och stängde luckorna. Slog på maskinerna, och den ena gick igång. Den med vita kläder startade dock inte. Jag suckade, himlade med ögonen och gick upp och la mig igen.
Att sova var som att mata baksmällan. När jag vaknade igen kändes det som om någon spelat fotboll i mitt huvud. Jag gick tillbaka till tvättstugan i slow-motion, öppnade ena tvättmaskinen, la kläderna i tumlaren, öppnade andra… inget hände. Luckan satt fast, satt som berget. För att öppna den är man tvungen att trycka in en knapp, men då hela tvättmaskinen var stendöd ville knappen inte respondera. Vad göra? Kontakta styrelsen i bostadsrättsföreningen? Visst, men knappast i mitt bedrövliga skick. Jag stank svett och sprit och såg ut som en döskalle i ansiktet. Det var inte mycket annat att göra än att lämna kläderna åt sitt öde och återvända till lägenheten, sängen och frossan.
Jag låg och tryckte en lång stund under täcket och drömde vansinniga och enerverande drömmar, så det var ingen skönhetssömn jag väcktes ur när dörrklockan ringde. Utanför stod den granne som tagit tvättstugetiden efter mig. Hon ville att jag följde med ner och tittade på tvättmaskinen, för kanske kunde vi fixa det tillsammans? Det kunde vi inte. Jag förstod inte vad hon trodde jag skulle kunna göra. Jag gick upp och la mig igen.
--
Några timmar senare kom Mikaela förbi. Hon visade mig en lapp någon lämnat åt mig, en lapp som meddelade att tvätten hade befriats från sitt fängelse, så vi gick ner och hämtade den. Vid det här laget mådde jag betydligt bättre, nästan som en människa, så jag åt två mackor, sedan två till. Det första jag fick i mig den här dagen, men långt ifrån det sista. Några timmar senare åkte vi nämligen till Långbro värdshus för att äta julbord med Mikaelas familj.
Långbro värdshus var en fin lokal, och maten var oerhört god. Jag åt tills jag var sprickfärdig, men undvek annan dricka än vatten och kaffe. En bra taktik. Ska nog köra med den i en vecka nu.
En man med vett att uppskatta livets goda sitter vid bordet mitt emot mig. En man som är fyrtiotvå men känner sig som trettiofem (och jag tänker; är det verkligen så stor skillnad?)
Han är en stilig man, det måste man ge honom. Slät hy, pigga ögon, håret i behåll. Gubbamagen döljer han skickligt under smakfulla märkeskläder.
Otippat trevlig är han också. Berättar om sin relation till företagets pampar, hur han inte tål deras attityd, hur han kämpar för att alla ska få vara med, alla ska inkluderas, även fotfolket.
”Men de där, de åker på sina svindyra konferensresor…” svamlar mannen, med påtaglig norrländsk brytning. Alla lyssnar fascinerat. Han berättar att han minsann har fått slita för att ta sig dit han kommit, att han började dela ut reklam redan som elvaåring, att han kallas för den största alkisen i whiskeyföreningen han är medlem i, och i takt med att snapsglas efter snapsglas töms skiner mer och mer bitterhet igenom. Hans ”lustiga” anekdoter om håriga kompisar och besök på porrklubbar byts ut mot allt längre svador om cheferna och deras vidriga beteende.
Han är en av de mer fascinerande människorna på jobbets julmiddag. I övrigt är det mest same old, same old. Alfahannarna håller tål och svingar glasen. Det sjungs snapsvisor. Plötsligt hoppar ett gäng damer upp på en scen och stämmer upp i ett musikalnummer där de skrivit om kända poplåtar och fått dem att handla om, eh, datasystem och annat internt som ingen människa utanför lokalen skulle förstå sig på.
Överlag är det en rätt hemsk kväll. Maten smakar inte särskilt bra alls, köttet är för rått – segt och slemmigt – och mitt längsta samtal har jag med någon som berättar utförligt om sitt stundande julfirande i New York. Vid halv elva ger jag upp. En lång stund får jag stå och vänta på bussen. Jag är i Nacka där jag knappat satt min fot tidigare. Det är nästan lite olustigt. Jag fokuserar blicken på ett höghus framför mig. Alla fönster är släckta utom ett, där en adventsljusstake lyser. Det ser mysigt ut. Jag koncentrerar mig på den och rösten i telefonluren, tills bussen kommer.
--
Jag har köpt på mig ett helt gäng Flann O’Brien-romaner, utan att egentligen ha någon som helst koll på författaren. Men omslagen var snygga, och dysterkvistarna i At Swim Two Birds har tagit sitt bandnamn från den O’Brien-roman som på svenska heter ”Saningen Är Ett Udda Tal”. Den köpte jag på Tradera häromveckan. Resterande tre, ”Den Tredje Polisen”, ”Klagomunnen” och ”Gaeler, Resor & Äventyr”, köpte jag på en loppis i Sumpan i lördags. Säljaren, en äldre, charmerande herre, meddelade med eftertryck att det var litteratur som skulle läsas ”in the gutter”.
”Allra helst”, sa han, ”ska de läsas med irländsk accent. Jag har den på originalspråk och kan ta med dem nästa helg om du vill.”
”Gärna”, sa jag, men tvivlade starkt på att jag skulle komma dit även nästa helg. Med undantag för Flann O’Brien-romanerna, en Triffids-skiva och två glasburkar var det en rätt kass loppis.
Mikaela kom förbi bokbordet precis som jag skulle avlägsna mig, och försäljaren skrockade: ”Är ni lika lika på insidan som på utsidan är det ju fantastiskt!”
Han var en sympatisk man.
Mindre sympatiska var människorna som drev en annan loppis, precis vägg i vägg. Överpriser till tusen, och på var och varannan pinal satt lappar med budskap i stil med ”Betala innan du går!”, ”Var försiktig! ÖMTÅLIT!!!”, ”Väskor förbjudna i butiken!!!!”.
Butiker där man betraktas mer som potentiell tjuv än som potentiell kund är inte mina butiker. Inte ens om de är loppisar.
--
På lördagskvällen for jag hem till Fredrik med en chipspåse och ett par öl. Det var länge sen sist. Inte så länge sen vi sågs, men länge sen vi bara hängde hos honom, med katten, skivorna, tavlorna och lite dricka. Har saknat det. Nu som då satt vi mest och snackade strunt och lät skivorna samlas på hög ovanpå hans stereo, och när klockan närmade sig halv elva gick vi ner till Tranan. Vi drack två öl, rökte en cigg, snackade med någon jobbig, stekig typ i dörren som skröt om att han skulle till Malaysia och spela skivor över jul. Sen köpte vi folköl och återvände till Fredriks lägenhet.
Jag kom hem vid tvåtiden, åt några mackor och satt vid datorn, alldeles yr och vinglig innan jag somnade.
--
Morgonen därpå var bedrövlig. Jag tog mig upp när klockan ringde, kvart i tio, och stapplade ner i tvättstugan, som jag bokat någon gång i förra veckan. Jag slängde in svarta kläder i ena maskinen och vita i andra, hällde i tvättmedel och stängde luckorna. Slog på maskinerna, och den ena gick igång. Den med vita kläder startade dock inte. Jag suckade, himlade med ögonen och gick upp och la mig igen.
Att sova var som att mata baksmällan. När jag vaknade igen kändes det som om någon spelat fotboll i mitt huvud. Jag gick tillbaka till tvättstugan i slow-motion, öppnade ena tvättmaskinen, la kläderna i tumlaren, öppnade andra… inget hände. Luckan satt fast, satt som berget. För att öppna den är man tvungen att trycka in en knapp, men då hela tvättmaskinen var stendöd ville knappen inte respondera. Vad göra? Kontakta styrelsen i bostadsrättsföreningen? Visst, men knappast i mitt bedrövliga skick. Jag stank svett och sprit och såg ut som en döskalle i ansiktet. Det var inte mycket annat att göra än att lämna kläderna åt sitt öde och återvända till lägenheten, sängen och frossan.
Jag låg och tryckte en lång stund under täcket och drömde vansinniga och enerverande drömmar, så det var ingen skönhetssömn jag väcktes ur när dörrklockan ringde. Utanför stod den granne som tagit tvättstugetiden efter mig. Hon ville att jag följde med ner och tittade på tvättmaskinen, för kanske kunde vi fixa det tillsammans? Det kunde vi inte. Jag förstod inte vad hon trodde jag skulle kunna göra. Jag gick upp och la mig igen.
--
Några timmar senare kom Mikaela förbi. Hon visade mig en lapp någon lämnat åt mig, en lapp som meddelade att tvätten hade befriats från sitt fängelse, så vi gick ner och hämtade den. Vid det här laget mådde jag betydligt bättre, nästan som en människa, så jag åt två mackor, sedan två till. Det första jag fick i mig den här dagen, men långt ifrån det sista. Några timmar senare åkte vi nämligen till Långbro värdshus för att äta julbord med Mikaelas familj.
Långbro värdshus var en fin lokal, och maten var oerhört god. Jag åt tills jag var sprickfärdig, men undvek annan dricka än vatten och kaffe. En bra taktik. Ska nog köra med den i en vecka nu.
Wednesday, December 3, 2008
L-O-V-E Love.
Onsdag 3 december - 08
Det är hektiska dagar igen, telefonen går varm på jobbet, jag kommer hem utpumpad, och nästan ständigt har jag något jag ska, borde eller måste göra. Allt för sällan har jag tid att ägna en kväll åt spontana infall. Har jag en kväll i ensamhet finns det räkningar som ska betalas, matvaror som måste handlas, prylar att hämta ut på postkontor.
Stressen tar hårt på mig. Jag har så mycket att hinna med att jag lägger mig på tok för sent på kvällarna, när jag väl släcker lampan har jag svårt att somna, när jag sover gör jag det oroligt, och mina mardrömmar är fruktansvärda. Häromnatten drömde jag att jag tittade på ett teveinslag som visade hur en hel familj, en efter en, åts upp levande av lejon. Harmoniskt. Jag vaknade med ett tyst skrik i halsen, och hur jag än försökte koncentrera mig på mysiga tankar kunde jag inte tänka på annat än hur det skulle kännas att ligga där, mitt i lejonflocken och höra sina loved ones en efter en slitas sönder och sväljas.
--
Hade ett utvecklingssamtal med min chef i måndags, och det gick bra. Hon var nöjd, rent av mycket nöjd, med mina insatser, och jag utlovades sex månaders förlängning. Därefter får vi se. Förhoppningsvis blir jag fast anställd. Det vore fint med trygghet igen, trygghet med anständig lön, no less. Efter det lugnade jobbångesten ner sig något, men ersattes av en jobbstress av helvetiska proportioner. De senaste tre arbetsdagarna har telefonen som sagt ringt oavbrutet, och de allra flesta samtalen har genererats av folks bristande datakunskap.
Det är märkligt hur något så enkelt som att fylla i e-postadress och lösenord kan vara så svårt att lyckas med.
--
Jag och Mikaela firade sex månader tillsammans igår. Eller ja, egentligen firade vi att det var sex månader sedan vi träffades. Men vi blev tillsammans så kort därefter, och minns inte vilken dag som det hela offentliggjordes, så vi kör på andra juni som årsdag.
Andra juni var en fin dag. Solig och behaglig, på precis det sätt en försommardag ska vara. Det var måndag, och jag hade utbildning i Globen-området. Skönt att slippa jobbet var det, men drygt att pressas ihop med ett gäng människor man hade noll och inget gemensamt med, drygt att lyssna på floskler från en kläggpositiv överklasskarl som slängde sig med seglingsmetaforer och pratade om ”service” som vore det ett av guds budord.
Jag hade svårt att tänka på annat än det faktum att jag snart skulle träffa den där mystiska tjejen jag växlade långa mail med, och som jag i smyg spanat in på Landet ett par veckor tidigare. Kontakt hade tagits genom våra bloggar – vi hade liknande smak, och vi började skicka kommentarer till varandra. Kommentarerna övergick snart i långa mail, om allt och om ingenting. Musiktips, serietips, livet, högt och lågt. Vi var båda sugna på att spela skivor på någon klubb någonstans, och talade om ett eventuellt samarbete. Vi kom fram till att vi borde träffas och diskutera saken över en kopp kaffe eller ett par glas vin. Det var uppenbart att det rörde sig om en date.
Eller?
Äntligen var utbildningen över. Det var med lätta men lätt darrande steg jag gick till tunnelbanan och for in mot Slussen. Jag talade med Maria på vägen.
”Drick en öl innan!” löd hennes råd. ”Eller ett glas vin. Du hinner!”
I takt med att tunnelbanestationerna rusade förbi blev jag mer och mer stressad. Jag var till slut nervös som jag inte varit på mycket, mycket länge. Jag har varit på en del blinddates i mina dar, några har gått bra, men lika många har slutat i katastrof. Min första ”flickvän”, som jag träffade på nätet, någon gång under första året i gymnasiet, var en galen mytoman som ljög om allt, inklusive sitt namn. Jag har lurats på träffar där ingen dykt upp (okej, det hände en gång, inget regelbundet) och jag har fått en hel Hultsfredsfestival förstörd av en någon som jag haft en lång och givande telefonrelation med, men som knappt sa ett ord till mig när vi väl sågs i verkligheten.
Sen har jag minnen av fina träffar också. Andra, betydligt mer lyckade festivalerfarenheter. Fika i ett regnruskigt Örebro. Men ni vet hur det är: pessimisten minns bara sina motgångar, och jag var rädd att den här träffen skulle bli en i raden. Trots detta ville jag inte lukta alkohol, så nykter och stoisk ställde jag mig på Södermalmstorg och väntade.
Människor passerade, flickor och kvinnor, tjejer och damer. Någon ställde sig på vår mötesplats, tittade på klockan, himlade med ögonen, sneglade på mig i avsmak, nästan äcklat, och gick därifrån. Var det hon? Hon såg inte ut som tjejen jag sett på Landet, men tänk om jag sett fel, tänk det inte var samma person, tänk om…
Så stod hon där plötsligt, presenterade sig, vi kramades, promenerade gatan fram, fast i ett samtal som strömmade fram, en dialog så perfekt att någon måste ha skrivit den i förväg. Det var något overkligt med den där promenaden, något svårdefinierbart intensivt. En närvarokänsla så påtaglig att det slog över och kändes som om jag betraktade det hela utifrån. Något som fick det att kännas som en filmscen av precis rätt längd.
När vi väl hamnade på en uteservering och beställde in öl och vin stannade allt upp, blev något mer bekant och avslappnat. Vi pratade länge, en öl och ett glas vin blev tre öl och tre glas vin. Under ett toalettbesök skickade jag ett meddelande till Maria och skrev:
”Hon är fantastisk!”
Jag inser i skrivandets stund att detta är något jag berättat om redan när det begav sig, men det tål att upprepas. Det är svårt att våga beskriva något särskilt ingående när man fortfarande svävar i ovisshet, när man inte har en aning om vart kärlekens snårstigar ska leda en. The road of love is paved with banan skins, som bekant.
--
Andra december var också en fin dag, fin och anspråkslös. Mikaela hade med sig lite vin när hon kom över på kvällen, vi lagade chili con carne, drack några glas och lade oss sedan för att sova en stund. Vi har båda sovit dåligt senaste veckan och behövde vilan. Jag öppnade ett fönster så lägenheten blev alldeles kall, slog på en skiva med Mojave 3, och så sov vi. När vi vaknade fikade vi – varsin kopp te, lite pepparkakor, ytterligare lite vin, satt uppe och pratade en lång stund, och sen var det dags att lägga sig för natten. Ett mysigt och vardagligt firande. Får se om årsdagen bjuder på någon större baluns.
Det är hektiska dagar igen, telefonen går varm på jobbet, jag kommer hem utpumpad, och nästan ständigt har jag något jag ska, borde eller måste göra. Allt för sällan har jag tid att ägna en kväll åt spontana infall. Har jag en kväll i ensamhet finns det räkningar som ska betalas, matvaror som måste handlas, prylar att hämta ut på postkontor.
Stressen tar hårt på mig. Jag har så mycket att hinna med att jag lägger mig på tok för sent på kvällarna, när jag väl släcker lampan har jag svårt att somna, när jag sover gör jag det oroligt, och mina mardrömmar är fruktansvärda. Häromnatten drömde jag att jag tittade på ett teveinslag som visade hur en hel familj, en efter en, åts upp levande av lejon. Harmoniskt. Jag vaknade med ett tyst skrik i halsen, och hur jag än försökte koncentrera mig på mysiga tankar kunde jag inte tänka på annat än hur det skulle kännas att ligga där, mitt i lejonflocken och höra sina loved ones en efter en slitas sönder och sväljas.
--
Hade ett utvecklingssamtal med min chef i måndags, och det gick bra. Hon var nöjd, rent av mycket nöjd, med mina insatser, och jag utlovades sex månaders förlängning. Därefter får vi se. Förhoppningsvis blir jag fast anställd. Det vore fint med trygghet igen, trygghet med anständig lön, no less. Efter det lugnade jobbångesten ner sig något, men ersattes av en jobbstress av helvetiska proportioner. De senaste tre arbetsdagarna har telefonen som sagt ringt oavbrutet, och de allra flesta samtalen har genererats av folks bristande datakunskap.
Det är märkligt hur något så enkelt som att fylla i e-postadress och lösenord kan vara så svårt att lyckas med.
--
Jag och Mikaela firade sex månader tillsammans igår. Eller ja, egentligen firade vi att det var sex månader sedan vi träffades. Men vi blev tillsammans så kort därefter, och minns inte vilken dag som det hela offentliggjordes, så vi kör på andra juni som årsdag.
Andra juni var en fin dag. Solig och behaglig, på precis det sätt en försommardag ska vara. Det var måndag, och jag hade utbildning i Globen-området. Skönt att slippa jobbet var det, men drygt att pressas ihop med ett gäng människor man hade noll och inget gemensamt med, drygt att lyssna på floskler från en kläggpositiv överklasskarl som slängde sig med seglingsmetaforer och pratade om ”service” som vore det ett av guds budord.
Jag hade svårt att tänka på annat än det faktum att jag snart skulle träffa den där mystiska tjejen jag växlade långa mail med, och som jag i smyg spanat in på Landet ett par veckor tidigare. Kontakt hade tagits genom våra bloggar – vi hade liknande smak, och vi började skicka kommentarer till varandra. Kommentarerna övergick snart i långa mail, om allt och om ingenting. Musiktips, serietips, livet, högt och lågt. Vi var båda sugna på att spela skivor på någon klubb någonstans, och talade om ett eventuellt samarbete. Vi kom fram till att vi borde träffas och diskutera saken över en kopp kaffe eller ett par glas vin. Det var uppenbart att det rörde sig om en date.
Eller?
Äntligen var utbildningen över. Det var med lätta men lätt darrande steg jag gick till tunnelbanan och for in mot Slussen. Jag talade med Maria på vägen.
”Drick en öl innan!” löd hennes råd. ”Eller ett glas vin. Du hinner!”
I takt med att tunnelbanestationerna rusade förbi blev jag mer och mer stressad. Jag var till slut nervös som jag inte varit på mycket, mycket länge. Jag har varit på en del blinddates i mina dar, några har gått bra, men lika många har slutat i katastrof. Min första ”flickvän”, som jag träffade på nätet, någon gång under första året i gymnasiet, var en galen mytoman som ljög om allt, inklusive sitt namn. Jag har lurats på träffar där ingen dykt upp (okej, det hände en gång, inget regelbundet) och jag har fått en hel Hultsfredsfestival förstörd av en någon som jag haft en lång och givande telefonrelation med, men som knappt sa ett ord till mig när vi väl sågs i verkligheten.
Sen har jag minnen av fina träffar också. Andra, betydligt mer lyckade festivalerfarenheter. Fika i ett regnruskigt Örebro. Men ni vet hur det är: pessimisten minns bara sina motgångar, och jag var rädd att den här träffen skulle bli en i raden. Trots detta ville jag inte lukta alkohol, så nykter och stoisk ställde jag mig på Södermalmstorg och väntade.
Människor passerade, flickor och kvinnor, tjejer och damer. Någon ställde sig på vår mötesplats, tittade på klockan, himlade med ögonen, sneglade på mig i avsmak, nästan äcklat, och gick därifrån. Var det hon? Hon såg inte ut som tjejen jag sett på Landet, men tänk om jag sett fel, tänk det inte var samma person, tänk om…
Så stod hon där plötsligt, presenterade sig, vi kramades, promenerade gatan fram, fast i ett samtal som strömmade fram, en dialog så perfekt att någon måste ha skrivit den i förväg. Det var något overkligt med den där promenaden, något svårdefinierbart intensivt. En närvarokänsla så påtaglig att det slog över och kändes som om jag betraktade det hela utifrån. Något som fick det att kännas som en filmscen av precis rätt längd.
När vi väl hamnade på en uteservering och beställde in öl och vin stannade allt upp, blev något mer bekant och avslappnat. Vi pratade länge, en öl och ett glas vin blev tre öl och tre glas vin. Under ett toalettbesök skickade jag ett meddelande till Maria och skrev:
”Hon är fantastisk!”
Jag inser i skrivandets stund att detta är något jag berättat om redan när det begav sig, men det tål att upprepas. Det är svårt att våga beskriva något särskilt ingående när man fortfarande svävar i ovisshet, när man inte har en aning om vart kärlekens snårstigar ska leda en. The road of love is paved with banan skins, som bekant.
--
Andra december var också en fin dag, fin och anspråkslös. Mikaela hade med sig lite vin när hon kom över på kvällen, vi lagade chili con carne, drack några glas och lade oss sedan för att sova en stund. Vi har båda sovit dåligt senaste veckan och behövde vilan. Jag öppnade ett fönster så lägenheten blev alldeles kall, slog på en skiva med Mojave 3, och så sov vi. När vi vaknade fikade vi – varsin kopp te, lite pepparkakor, ytterligare lite vin, satt uppe och pratade en lång stund, och sen var det dags att lägga sig för natten. Ett mysigt och vardagligt firande. Får se om årsdagen bjuder på någon större baluns.
Subscribe to:
Comments (Atom)