Drop the pressure.

Fredag 12 december - 08

Den stressen, den stressen. Den äter mig som termiter, inifrån. Alltid är det något, aldrig är det ro. Var gång mobilen ger ifrån sig ett läte, hur glädjande dess meddelande än må vara, så får jag ångest, för det är något nytt att förhålla sig till, något nytt att boka in i kalendern. Den stressen…
På jobbet hinner jag inte lägga på luren innan telefonen ringer igen, hinner inte påbörja en åtgärd innan någon vill ha hjälp med något nytt, har inte tid att dricka vatten, inte tid att hämta kaffe, inte tid att gå på toaletten. Det är ganska fruktansvärt faktiskt. Jag kommer hem och känner mig som om någon tömt mig på blod. Huvudet bultar, hjärtat bultar, jag rör mig mekaniskt, går på ånga och enbart ånga, tills jag slutligen kollapsar. I tisdags, hos Mikaela, la jag mig direkt efter maten, sov två timmar, var vaken två timmar och somnade sedan om. Känns ju väldigt socialt.

Att vara så här trött och orkeslös ger mig ångest. Det finns så mycket jag vill göra, det finns så mycket jag borde göra, och det finns så mycket jag måste göra. Jag har knappt tid och energi till det sistnämnda. Att träffa vänner och bekanta är i stort sett helt uteslutet. Har jag en kväll för mig själv spenderar jag den sittande eller liggande, i största möjliga mån. Jag oroar mig för att folk ska tröttna på mig, ledsna på att jag aldrig hör av mig och tar initiativet till umgänge, på att jag knappt ids besvara sms och mail, alltid tackar nej till att umgås. Jag är rädd att jag ska bli gammal och ensam.

Kanske borde jag slappna av. Det kanske bara är vintern. Snart är det julafton, snart är det lite ledigt. Kanske går det att återkomma med nya krafter i början av nästa år. I januari brukar luften vara frisk.

Ikväll är det i alla fall fredag, äntligen, och senaste två dagarna har allt lugnat sig något. Eftermiddagen på jobbet var rent av trivsam. Andreas var trött och skojig, de gångna dagarnas ”jidder” och ”tjall” ältades in absurdum, och vi skrattade gott. Till och med kollegan mitt emot, som annars mest brukar vara tjurig, drog på smilbanden ett par gånger. På vägen hem stannade jag till vid Stadsmissionen, något som börjar bli lite av en tradition de fredagar jag har kvällen oplanerad (okej, jag har gjort det en gång tidigare).
Denna fredag var det ont om skivor, men en del böcker hittade jag. Ett par tre stycken till mig själv, och några som blir julklappar. För sånt måste man ju tänka på också. Jag åkte hem till mig, värmde på en enchilada som blivit kvar sedan dagen innan, spelade några nya skivor som väntade i postfacket, läste lite, skrev lite, och nu börjar det närma sig läggdags. Skillnaden mot mina vanliga vardagskvällar är knappt märkbar, men det är lättare att slappna av och bara vara när man inte behöver anpassa sina tider till morgondagsmorgonens skrikande larmklocka…