In the gutter.

Måndag 8 december - 08

En man med vett att uppskatta livets goda sitter vid bordet mitt emot mig. En man som är fyrtiotvå men känner sig som trettiofem (och jag tänker; är det verkligen så stor skillnad?)
Han är en stilig man, det måste man ge honom. Slät hy, pigga ögon, håret i behåll. Gubbamagen döljer han skickligt under smakfulla märkeskläder.
Otippat trevlig är han också. Berättar om sin relation till företagets pampar, hur han inte tål deras attityd, hur han kämpar för att alla ska få vara med, alla ska inkluderas, även fotfolket.
”Men de där, de åker på sina svindyra konferensresor…” svamlar mannen, med påtaglig norrländsk brytning. Alla lyssnar fascinerat. Han berättar att han minsann har fått slita för att ta sig dit han kommit, att han började dela ut reklam redan som elvaåring, att han kallas för den största alkisen i whiskeyföreningen han är medlem i, och i takt med att snapsglas efter snapsglas töms skiner mer och mer bitterhet igenom. Hans ”lustiga” anekdoter om håriga kompisar och besök på porrklubbar byts ut mot allt längre svador om cheferna och deras vidriga beteende.
Han är en av de mer fascinerande människorna på jobbets julmiddag. I övrigt är det mest same old, same old. Alfahannarna håller tål och svingar glasen. Det sjungs snapsvisor. Plötsligt hoppar ett gäng damer upp på en scen och stämmer upp i ett musikalnummer där de skrivit om kända poplåtar och fått dem att handla om, eh, datasystem och annat internt som ingen människa utanför lokalen skulle förstå sig på.
Överlag är det en rätt hemsk kväll. Maten smakar inte särskilt bra alls, köttet är för rått – segt och slemmigt – och mitt längsta samtal har jag med någon som berättar utförligt om sitt stundande julfirande i New York. Vid halv elva ger jag upp. En lång stund får jag stå och vänta på bussen. Jag är i Nacka där jag knappat satt min fot tidigare. Det är nästan lite olustigt. Jag fokuserar blicken på ett höghus framför mig. Alla fönster är släckta utom ett, där en adventsljusstake lyser. Det ser mysigt ut. Jag koncentrerar mig på den och rösten i telefonluren, tills bussen kommer.
--
Jag har köpt på mig ett helt gäng Flann O’Brien-romaner, utan att egentligen ha någon som helst koll på författaren. Men omslagen var snygga, och dysterkvistarna i At Swim Two Birds har tagit sitt bandnamn från den O’Brien-roman som på svenska heter ”Saningen Är Ett Udda Tal”. Den köpte jag på Tradera häromveckan. Resterande tre, ”Den Tredje Polisen”, ”Klagomunnen” och ”Gaeler, Resor & Äventyr”, köpte jag på en loppis i Sumpan i lördags. Säljaren, en äldre, charmerande herre, meddelade med eftertryck att det var litteratur som skulle läsas ”in the gutter”.
”Allra helst”, sa han, ”ska de läsas med irländsk accent. Jag har den på originalspråk och kan ta med dem nästa helg om du vill.”
”Gärna”, sa jag, men tvivlade starkt på att jag skulle komma dit även nästa helg. Med undantag för Flann O’Brien-romanerna, en Triffids-skiva och två glasburkar var det en rätt kass loppis.
Mikaela kom förbi bokbordet precis som jag skulle avlägsna mig, och försäljaren skrockade: ”Är ni lika lika på insidan som på utsidan är det ju fantastiskt!”
Han var en sympatisk man.
Mindre sympatiska var människorna som drev en annan loppis, precis vägg i vägg. Överpriser till tusen, och på var och varannan pinal satt lappar med budskap i stil med ”Betala innan du går!”, ”Var försiktig! ÖMTÅLIT!!!”, ”Väskor förbjudna i butiken!!!!”.
Butiker där man betraktas mer som potentiell tjuv än som potentiell kund är inte mina butiker. Inte ens om de är loppisar.
--
På lördagskvällen for jag hem till Fredrik med en chipspåse och ett par öl. Det var länge sen sist. Inte så länge sen vi sågs, men länge sen vi bara hängde hos honom, med katten, skivorna, tavlorna och lite dricka. Har saknat det. Nu som då satt vi mest och snackade strunt och lät skivorna samlas på hög ovanpå hans stereo, och när klockan närmade sig halv elva gick vi ner till Tranan. Vi drack två öl, rökte en cigg, snackade med någon jobbig, stekig typ i dörren som skröt om att han skulle till Malaysia och spela skivor över jul. Sen köpte vi folköl och återvände till Fredriks lägenhet.
Jag kom hem vid tvåtiden, åt några mackor och satt vid datorn, alldeles yr och vinglig innan jag somnade.
--
Morgonen därpå var bedrövlig. Jag tog mig upp när klockan ringde, kvart i tio, och stapplade ner i tvättstugan, som jag bokat någon gång i förra veckan. Jag slängde in svarta kläder i ena maskinen och vita i andra, hällde i tvättmedel och stängde luckorna. Slog på maskinerna, och den ena gick igång. Den med vita kläder startade dock inte. Jag suckade, himlade med ögonen och gick upp och la mig igen.
Att sova var som att mata baksmällan. När jag vaknade igen kändes det som om någon spelat fotboll i mitt huvud. Jag gick tillbaka till tvättstugan i slow-motion, öppnade ena tvättmaskinen, la kläderna i tumlaren, öppnade andra… inget hände. Luckan satt fast, satt som berget. För att öppna den är man tvungen att trycka in en knapp, men då hela tvättmaskinen var stendöd ville knappen inte respondera. Vad göra? Kontakta styrelsen i bostadsrättsföreningen? Visst, men knappast i mitt bedrövliga skick. Jag stank svett och sprit och såg ut som en döskalle i ansiktet. Det var inte mycket annat att göra än att lämna kläderna åt sitt öde och återvända till lägenheten, sängen och frossan.
Jag låg och tryckte en lång stund under täcket och drömde vansinniga och enerverande drömmar, så det var ingen skönhetssömn jag väcktes ur när dörrklockan ringde. Utanför stod den granne som tagit tvättstugetiden efter mig. Hon ville att jag följde med ner och tittade på tvättmaskinen, för kanske kunde vi fixa det tillsammans? Det kunde vi inte. Jag förstod inte vad hon trodde jag skulle kunna göra. Jag gick upp och la mig igen.
--
Några timmar senare kom Mikaela förbi. Hon visade mig en lapp någon lämnat åt mig, en lapp som meddelade att tvätten hade befriats från sitt fängelse, så vi gick ner och hämtade den. Vid det här laget mådde jag betydligt bättre, nästan som en människa, så jag åt två mackor, sedan två till. Det första jag fick i mig den här dagen, men långt ifrån det sista. Några timmar senare åkte vi nämligen till Långbro värdshus för att äta julbord med Mikaelas familj.
Långbro värdshus var en fin lokal, och maten var oerhört god. Jag åt tills jag var sprickfärdig, men undvek annan dricka än vatten och kaffe. En bra taktik. Ska nog köra med den i en vecka nu.