The night before the funeral.

Måndag 6 april - 09

Kråkor. Industrier. Solljus. Gärden, stängsel, skogar. Tågräls. Tåg. Fler kråkor. Pannan lutad mot fönstret, mp3-spelarens lurar i öronen. Townes Van Zandt, ”Waiting Around To Die”. Ögonen sluts. Ögonen öppnas. En timme kvar. Örebro. Telefonen ringer. Mamma. Ändrade planer. Hon kan inte hämta mig på stationen. Det verkar som om mormor har fått hjärtproblem hon också. Min moster är med henne på sjukhuset, och mamma är på väg dit. Jag sjunker ner i sätet. Är för trött för att riktigt greppa. Pappa ringer. Han kan hämta. Mamma ringer. Falskt alarm. Inget fel på mormors hjärta, bara stress, och ångest inför morgondagens begravning, den begravning som fått mig att lämna Stockholm för Karlskoga. Bussen rullar in på stationen. Det är kväll, men ännu inte mörkt.

Sov oroligt när jag kommit hem till mammas lägenhet. Sov på tältsäng. Katten gjorde några tappra försök att hoppa upp, men jag knuffade ner henne igen. Hon kontrade med att kräkas på en av mina skjortor som jag slängt av mig på golvet. Hunden låg i fåtöljen och smaskade nervöst på sin tass. Det blev morgon till sist. Johanna och jag tog en promenad på stan. Jag saknade vettiga begravningsbyxor, har inga svarta som inte är jeans, men hittade billiga på H&M till sist, och då priset var så överkomligt unnade jag mig sedan ett par böcker på bokrean. Gick förbi databutiken där Alex gått och blivit chef, men gick inte in för att hälsa. Gick hem och klädde upp mig.

På eftermiddagen var det så slutligen dags att ta farväl av min morfar. Jag har bara varit på en begravning tidigare, min gammelmormors. Jag var rätt liten då och minns inte så mycket mer än att det var sorgligt. Den här gången var det sorgligare. Gamla släktingar jag inte sett på år och dar var samlade, grät, beklagade sorgen, la rosor på kistan. En sångerska sjöng ”Himlen är oskyldigt blå” och en svensk version av ”Bridge Over Troubled Waters”. De avslutade med ”Värmlandsvisan” på piano, så vackert att jag nästan ville flytta hem igen, och vilken sång kunde vara lämpligare för en person som levt hela sitt liv i samma lilla värmländska bondsamhälle?
”Om en gång ifrån Värmland jag tager mig en mö, så vet jag att aldrig jag mig ångrar...”

Mest berörd blev jag av ett gäng vithåriga män i för stora kostymer. Grannarna, grabbarna morfar delat lastbilsflak till jobbet med, slitit med i cementfabriken, spelat fotboll med när de långa arbetspassen avslutats. Karaktärer utstigna ur en annan tid. Halta, lytta, trötta, ändå där.
Den gamle hörselskadade söndagsskoleläraren suckade vid kistan: ”Ja du, Bengt. Ja...” Vad mer fanns det att säga? Han nickade och hummade tankfullt när prästen talade.

Efter begravningen, efter kaffet och landgången och tårtan, åkte vi hem. Jag la mig på soffan med ansiktet mot kudden, fullständigt utmattad, ändå lättare till sinnes än tidigare. Tänkte, och har fortsatt att tänka, på livet, på döden, på hur skört allt är. Ska nog fortsätta med det ett tag.