Måndag 31 augusti - 09
Är hemkommen från en kort visit på stan. Besökte Mickes skivor och kom hem med Sleepy Jackson, Terry Callier och Yo La Tengo i skivpåsen. För att nämna några. Nu har jag att göra resten av kvällen, och det kan behövas. Distraktionen behövs kvällar som denna. För på bussen mellan Mälarhöjdens centrum och Klubbacken lade sig ett tungsinne över mig. Kanske hade den med Songs: Ohia i mp3-spelaren att göra, kanske var det någon slags sen matkoma efter min pizzalunch med Peter på Stora Essingen, men jag kände mig som om någon lagt ett stort stenblock på min rygg och tvingat mig att bära det kvällen igenom.
Någon grät i lägenheten intill när jag kommit hem. Långa, utdragna bölanden med pauser mellan. Jag kokade quinoa och åt det med kall vegetarisk vårrulle. Livet kändes rätt grått. Ute var det grått. Höstluft, klar men stickande. Nere på Mälaren seglar färre båtar nu. Bara någon enstaka flyter förbi. Rönnbären är klarröda på träden. Av sommaren ser man bara bromsspåren från när den tvärnitade och vände.
Sen finns det saker att glädjas åt också, utöver de nya skivorna. Jag hittade ett nytt soffbord i lördags, och det blev ett riktigt lyft för min lägenhet. Plötsligt behöver jag inte gå i sidled som en krabba för att sätta mig i soffan (mitt förra soffbord var på tok för stort för tjugofem kvadrat. Dessutom har akustiken i lägenheten förändrats. Musiken jag spelar låter bättre än någonsin. Trevligt.
Monday, August 31, 2009
Thursday, August 20, 2009
The inexpliceable feeling of september.
Torsdag 20 augusti - 09
Min dator har börjat mucka med mig igen. Kanske lider den av sviterna efter vinterns kaffeattack, då en hel kopp kaffe välte ner över den. Kanske är det något helt annat. Ovetskapen är nästan värst, för man vet inte om det är något jag kan åtgärda eller om det är datorns sista dödsrosslingar innan den eviga vilan. Om så är fallet ska jag fan skaffa en Mac, har jag tänkt. Jag är trött på strul, jag vill ha en dator som lyder mig.
Annars är det en rätt bra kväll det här. Datorn muckar mindre än igår. Jag dricker te, lyssnar på The Clienteles ”The Violet Hour” och har tänt ett ljus. Det är som om jag försöker frammana hösten, som om den vore ett spöke man åkallade genom seans. Solen har skinit idag, och det är väl helt okej, men jag ser fram emot kylslagna mornar, att få dra på sig den nya koftan, sedan den nya höstjackan, vira halsduken runt halsen (en halsduk jag förvisso inte har ännu, men som Mikaela stickar på).
Jag har sovit en stund i kväll. Det är en ovana jag annars vant mig av vid, men ikväll var jag så illa tvungen. Så många timmar av gårdagskvällen gick åt till att sitta och svära åt datorn istället för att sova. Nu kan jag unna mig att sitta och nattsudda, skriva några rader på en novell, skriva raderna ni nu läser, dricka ännu en kopp te, snacka strunt på MSN och Facebook. Andreas från jobbet kom just ut på nätet och växlade några ord. Nästa vecka är hans sista på min avdelning. Han ska jobba kvar inom företaget, men kommer att sitta en trappa ner. Sorgligt. Han är en ljusglimt på jobbet. Annars är det rätt tungt där just nu. På anställningsintervjun förra försommaren lät det så bra. Här skulle finnas så många möjligheter, det skulle bli vad man ville att det skulle bli, man hade alla möjligheter att själv bestämma vad ens arbetsdag skulle bestå av. Istället sitter man som en telefonsvarare och rapar upp samma fraser dag ut och dag in, och de enda avbrotten består av irriterade irriterande skåningar som fräser ut sig otrevligheter tills de fått vad de vill ha och kan lägga på luren. Människans brist på hyfs och empati upphör aldrig att förvåna mig.
Imorgon är det fredag, sen helg. Det ska bli en lugn helg, en billig helg. Jag sparar på slantarna. Min kamera ska betalas, en vinterjacka kommer att behöva inhandlas innan första snön faller, så även vinterskor.
Min dator har börjat mucka med mig igen. Kanske lider den av sviterna efter vinterns kaffeattack, då en hel kopp kaffe välte ner över den. Kanske är det något helt annat. Ovetskapen är nästan värst, för man vet inte om det är något jag kan åtgärda eller om det är datorns sista dödsrosslingar innan den eviga vilan. Om så är fallet ska jag fan skaffa en Mac, har jag tänkt. Jag är trött på strul, jag vill ha en dator som lyder mig.
Annars är det en rätt bra kväll det här. Datorn muckar mindre än igår. Jag dricker te, lyssnar på The Clienteles ”The Violet Hour” och har tänt ett ljus. Det är som om jag försöker frammana hösten, som om den vore ett spöke man åkallade genom seans. Solen har skinit idag, och det är väl helt okej, men jag ser fram emot kylslagna mornar, att få dra på sig den nya koftan, sedan den nya höstjackan, vira halsduken runt halsen (en halsduk jag förvisso inte har ännu, men som Mikaela stickar på).
Jag har sovit en stund i kväll. Det är en ovana jag annars vant mig av vid, men ikväll var jag så illa tvungen. Så många timmar av gårdagskvällen gick åt till att sitta och svära åt datorn istället för att sova. Nu kan jag unna mig att sitta och nattsudda, skriva några rader på en novell, skriva raderna ni nu läser, dricka ännu en kopp te, snacka strunt på MSN och Facebook. Andreas från jobbet kom just ut på nätet och växlade några ord. Nästa vecka är hans sista på min avdelning. Han ska jobba kvar inom företaget, men kommer att sitta en trappa ner. Sorgligt. Han är en ljusglimt på jobbet. Annars är det rätt tungt där just nu. På anställningsintervjun förra försommaren lät det så bra. Här skulle finnas så många möjligheter, det skulle bli vad man ville att det skulle bli, man hade alla möjligheter att själv bestämma vad ens arbetsdag skulle bestå av. Istället sitter man som en telefonsvarare och rapar upp samma fraser dag ut och dag in, och de enda avbrotten består av irriterade irriterande skåningar som fräser ut sig otrevligheter tills de fått vad de vill ha och kan lägga på luren. Människans brist på hyfs och empati upphör aldrig att förvåna mig.
Imorgon är det fredag, sen helg. Det ska bli en lugn helg, en billig helg. Jag sparar på slantarna. Min kamera ska betalas, en vinterjacka kommer att behöva inhandlas innan första snön faller, så även vinterskor.
Monday, August 3, 2009
Camera shy.
Måndag 3 augusti - 09
I torsdags köpte jag en kamera. Äntligen. Jag har velat fram och tillbaka hela sommaren. Har sedan tidigare haft en digitalkamera, modell sämre, ni vet, den där som duger att ta festbilder med, men så fort man försöker sig på något mer avancerat ser varje bild ut som något en magsjuk katt kastat upp på ett svart papper. Tidigare var det inget som brydde mig särskilt mycket, men nu i sommar, under semestern, började jag finna mer och mer nöje i mina taffliga försök att ta arty foton. Nöje, och irritation. För det var fruktansvärt frustrerande att se en bild som kunde ha blivit bra, med motiv och snitt i perfekt samklang, förstöras av en kamera som fokuserar på allt eller ingenting alls.
Så, när skatteåterbäringen och högre lön anlände i ett svep såg jag inte längre några större skäl till att vänta. Jag bokade upp en digital systemkamera så fort de kom in i lager, och i torsdags åkte jag och Mikaela till SIBA i Bromma och köpte den.
Sedan dess har jag levt mitt liv bakom kameran, och känt mig som en av karaktärerna i ”The Blair Witch Project”. Som om allt känns lite mindre läskigt med en kameralins mellan ögonen och verkligheten.
--
Vi gick upp tidigt i söndags, relativt tidigt, åt frukost, gjorde oss i ordning och satte oss i bilen. Vi mellanlandade vid Liljeholmen och plockade upp Tobbe, Moa och Andreas, och fortsatte sedan mot Fittja och Ekerö-färjan. Kul att träffa dem allesammans, och främst de två sistnämnda som det var ett bra tag sen jag sist såg.
Ekerö var fint. Ömsom lummigt, ömsom öppna fält. Det var en strålande vacker dag, solsken och bara lätta moln. En av få vackra dagar denna tredje regnsommar på raken...
Vi åkte till Rosenhill, känt för sin bakluckeloppis och sina ekologiska odlingar. Vi strosade runt en stund bland försäljarna, men det var ganska glest mellan fynden. Jag hittade inte så mycket, men ett par cd-skivor, en Paul Auster-roman och en melitta-tratt blev det, den sistnämnda lätt sprucken, men ändå funktionell. Ropade nyligen in en kaffetratt i plåt från Tradera, men den fungerar inte alls. Kaffefiltren tenderar där att slitas sönder när man häller i varmvattnet, och då förlorar man ju en del av poängen med en kaffetratt...
När vi finkammat området på allt som kunde tänkas vara köpvärt gick vi upp till ett ekologiskt café som blickade ut över nejden. Jag köpte soppa och bröd med olivröra, de andra nöjde sig med fika. Jag lyssnade på dem när de pratade, sa inte så mycket själv men dokumenterade allt med kameran. Och sen åkte vi hem.
--
Kameran, kameran, kameran. Jag skulle vilja ta ut en extra semestervecka och bara experimentera, leka, testa olika inställningar och tekniker, lära mig terminologin, kombinera rätt inställning med rätt tillfälle, plåta, plåta, plåta. En idé jag har är att promenera samma sträcka flera dagar i rad, samma kamera i samma rem runt samma hals, men med helt olika sorters musik i lurarna. Något sorgligt ena dagen, något hurtigt nästa, något agressivt nästa. Se hur det påverkar bilderna, om jag väljer annorlunda motiv när jag är glad jämfört med när jag är ledsen.
Möjligheterna är ändlösa.
--
Annars? Ja, idag efter jobbet (som var riktigt hektiskt efter två veckor av stilje – det märks att folk kommit tillbaka från semestern!) har jag städat och lyssnat på Lloyd Cole. Solen har skinit, men i min lägenhet har det varit höst. Jag har känt mig moloken, utan att kunna sätta fingret på varför. Jag tror det började när jag sorterade in skivor i skivstället. Det kändes så oerhört trivialt, så meningslöst. Självklart kunde de inte bara ligga kvar på vardagsrumsbordet i stora högar, så någon nytta gjorde jag ju, men allt det symboliserade; samlandet, konsumtionen, katalogiserandet, sorterandet. Distraktioner som hindrar mig från att leva livet fullt ut. Det är beklämmande. Men jag överlever.
I torsdags köpte jag en kamera. Äntligen. Jag har velat fram och tillbaka hela sommaren. Har sedan tidigare haft en digitalkamera, modell sämre, ni vet, den där som duger att ta festbilder med, men så fort man försöker sig på något mer avancerat ser varje bild ut som något en magsjuk katt kastat upp på ett svart papper. Tidigare var det inget som brydde mig särskilt mycket, men nu i sommar, under semestern, började jag finna mer och mer nöje i mina taffliga försök att ta arty foton. Nöje, och irritation. För det var fruktansvärt frustrerande att se en bild som kunde ha blivit bra, med motiv och snitt i perfekt samklang, förstöras av en kamera som fokuserar på allt eller ingenting alls.
Så, när skatteåterbäringen och högre lön anlände i ett svep såg jag inte längre några större skäl till att vänta. Jag bokade upp en digital systemkamera så fort de kom in i lager, och i torsdags åkte jag och Mikaela till SIBA i Bromma och köpte den.
Sedan dess har jag levt mitt liv bakom kameran, och känt mig som en av karaktärerna i ”The Blair Witch Project”. Som om allt känns lite mindre läskigt med en kameralins mellan ögonen och verkligheten.
--
Vi gick upp tidigt i söndags, relativt tidigt, åt frukost, gjorde oss i ordning och satte oss i bilen. Vi mellanlandade vid Liljeholmen och plockade upp Tobbe, Moa och Andreas, och fortsatte sedan mot Fittja och Ekerö-färjan. Kul att träffa dem allesammans, och främst de två sistnämnda som det var ett bra tag sen jag sist såg.
Ekerö var fint. Ömsom lummigt, ömsom öppna fält. Det var en strålande vacker dag, solsken och bara lätta moln. En av få vackra dagar denna tredje regnsommar på raken...
Vi åkte till Rosenhill, känt för sin bakluckeloppis och sina ekologiska odlingar. Vi strosade runt en stund bland försäljarna, men det var ganska glest mellan fynden. Jag hittade inte så mycket, men ett par cd-skivor, en Paul Auster-roman och en melitta-tratt blev det, den sistnämnda lätt sprucken, men ändå funktionell. Ropade nyligen in en kaffetratt i plåt från Tradera, men den fungerar inte alls. Kaffefiltren tenderar där att slitas sönder när man häller i varmvattnet, och då förlorar man ju en del av poängen med en kaffetratt...
När vi finkammat området på allt som kunde tänkas vara köpvärt gick vi upp till ett ekologiskt café som blickade ut över nejden. Jag köpte soppa och bröd med olivröra, de andra nöjde sig med fika. Jag lyssnade på dem när de pratade, sa inte så mycket själv men dokumenterade allt med kameran. Och sen åkte vi hem.
--
Kameran, kameran, kameran. Jag skulle vilja ta ut en extra semestervecka och bara experimentera, leka, testa olika inställningar och tekniker, lära mig terminologin, kombinera rätt inställning med rätt tillfälle, plåta, plåta, plåta. En idé jag har är att promenera samma sträcka flera dagar i rad, samma kamera i samma rem runt samma hals, men med helt olika sorters musik i lurarna. Något sorgligt ena dagen, något hurtigt nästa, något agressivt nästa. Se hur det påverkar bilderna, om jag väljer annorlunda motiv när jag är glad jämfört med när jag är ledsen.
Möjligheterna är ändlösa.
--
Annars? Ja, idag efter jobbet (som var riktigt hektiskt efter två veckor av stilje – det märks att folk kommit tillbaka från semestern!) har jag städat och lyssnat på Lloyd Cole. Solen har skinit, men i min lägenhet har det varit höst. Jag har känt mig moloken, utan att kunna sätta fingret på varför. Jag tror det började när jag sorterade in skivor i skivstället. Det kändes så oerhört trivialt, så meningslöst. Självklart kunde de inte bara ligga kvar på vardagsrumsbordet i stora högar, så någon nytta gjorde jag ju, men allt det symboliserade; samlandet, konsumtionen, katalogiserandet, sorterandet. Distraktioner som hindrar mig från att leva livet fullt ut. Det är beklämmande. Men jag överlever.
Subscribe to:
Comments (Atom)