Torsdag 20 augusti - 09
Min dator har börjat mucka med mig igen. Kanske lider den av sviterna efter vinterns kaffeattack, då en hel kopp kaffe välte ner över den. Kanske är det något helt annat. Ovetskapen är nästan värst, för man vet inte om det är något jag kan åtgärda eller om det är datorns sista dödsrosslingar innan den eviga vilan. Om så är fallet ska jag fan skaffa en Mac, har jag tänkt. Jag är trött på strul, jag vill ha en dator som lyder mig.
Annars är det en rätt bra kväll det här. Datorn muckar mindre än igår. Jag dricker te, lyssnar på The Clienteles ”The Violet Hour” och har tänt ett ljus. Det är som om jag försöker frammana hösten, som om den vore ett spöke man åkallade genom seans. Solen har skinit idag, och det är väl helt okej, men jag ser fram emot kylslagna mornar, att få dra på sig den nya koftan, sedan den nya höstjackan, vira halsduken runt halsen (en halsduk jag förvisso inte har ännu, men som Mikaela stickar på).
Jag har sovit en stund i kväll. Det är en ovana jag annars vant mig av vid, men ikväll var jag så illa tvungen. Så många timmar av gårdagskvällen gick åt till att sitta och svära åt datorn istället för att sova. Nu kan jag unna mig att sitta och nattsudda, skriva några rader på en novell, skriva raderna ni nu läser, dricka ännu en kopp te, snacka strunt på MSN och Facebook. Andreas från jobbet kom just ut på nätet och växlade några ord. Nästa vecka är hans sista på min avdelning. Han ska jobba kvar inom företaget, men kommer att sitta en trappa ner. Sorgligt. Han är en ljusglimt på jobbet. Annars är det rätt tungt där just nu. På anställningsintervjun förra försommaren lät det så bra. Här skulle finnas så många möjligheter, det skulle bli vad man ville att det skulle bli, man hade alla möjligheter att själv bestämma vad ens arbetsdag skulle bestå av. Istället sitter man som en telefonsvarare och rapar upp samma fraser dag ut och dag in, och de enda avbrotten består av irriterade irriterande skåningar som fräser ut sig otrevligheter tills de fått vad de vill ha och kan lägga på luren. Människans brist på hyfs och empati upphör aldrig att förvåna mig.
Imorgon är det fredag, sen helg. Det ska bli en lugn helg, en billig helg. Jag sparar på slantarna. Min kamera ska betalas, en vinterjacka kommer att behöva inhandlas innan första snön faller, så även vinterskor.
Min dator har börjat mucka med mig igen. Kanske lider den av sviterna efter vinterns kaffeattack, då en hel kopp kaffe välte ner över den. Kanske är det något helt annat. Ovetskapen är nästan värst, för man vet inte om det är något jag kan åtgärda eller om det är datorns sista dödsrosslingar innan den eviga vilan. Om så är fallet ska jag fan skaffa en Mac, har jag tänkt. Jag är trött på strul, jag vill ha en dator som lyder mig.
Annars är det en rätt bra kväll det här. Datorn muckar mindre än igår. Jag dricker te, lyssnar på The Clienteles ”The Violet Hour” och har tänt ett ljus. Det är som om jag försöker frammana hösten, som om den vore ett spöke man åkallade genom seans. Solen har skinit idag, och det är väl helt okej, men jag ser fram emot kylslagna mornar, att få dra på sig den nya koftan, sedan den nya höstjackan, vira halsduken runt halsen (en halsduk jag förvisso inte har ännu, men som Mikaela stickar på).
Jag har sovit en stund i kväll. Det är en ovana jag annars vant mig av vid, men ikväll var jag så illa tvungen. Så många timmar av gårdagskvällen gick åt till att sitta och svära åt datorn istället för att sova. Nu kan jag unna mig att sitta och nattsudda, skriva några rader på en novell, skriva raderna ni nu läser, dricka ännu en kopp te, snacka strunt på MSN och Facebook. Andreas från jobbet kom just ut på nätet och växlade några ord. Nästa vecka är hans sista på min avdelning. Han ska jobba kvar inom företaget, men kommer att sitta en trappa ner. Sorgligt. Han är en ljusglimt på jobbet. Annars är det rätt tungt där just nu. På anställningsintervjun förra försommaren lät det så bra. Här skulle finnas så många möjligheter, det skulle bli vad man ville att det skulle bli, man hade alla möjligheter att själv bestämma vad ens arbetsdag skulle bestå av. Istället sitter man som en telefonsvarare och rapar upp samma fraser dag ut och dag in, och de enda avbrotten består av irriterade irriterande skåningar som fräser ut sig otrevligheter tills de fått vad de vill ha och kan lägga på luren. Människans brist på hyfs och empati upphör aldrig att förvåna mig.
Imorgon är det fredag, sen helg. Det ska bli en lugn helg, en billig helg. Jag sparar på slantarna. Min kamera ska betalas, en vinterjacka kommer att behöva inhandlas innan första snön faller, så även vinterskor.
No comments:
Post a Comment