Lång natts färd mot dag.

Det är sista kvällen av semester. Eller ja, det har varit sista lediga dagen innan arbetet börjar igen. Tre veckor, därefter semester igen. Det ska man väl kunna härda ut. Men det blir tufft. För att trösta mig har jag idag unnat mig skivor och kläder. En massa jazz, bland annat Cannonball Adderley som jag lyssnar på just nu, en vit t-shirt, en grön skjorta och två tartan-mönstrade. Det har jag varit på jakt efter länge. Jag och Tobias åt lunch, köttbullar med gräddsås, på Kulturhuset också. Sista lediga dagen måste man tillåta sig att leva.

Med facit i hand: det har varit en ganska okej semester. Den har förmörkats en smula av att jag under första en och en halv veckan led av en besvärande värk i magregionen, som jag förstås tänkte måste vara cancer. Jag förberedde mig mentalt på döden. Sedan gick värken över, även om jag kände av något som kan vara föraningen av att den är på väg tillbaka, tidigare idag. Jag har dessutom fått något märkligt och ömmande på ryggen som kan vara en fästing, men eftersom jag lever ensam och inte själv kan komma åt att kolla, så får jag leva i ovisshet. Eventuellt sätter väl stelhet och förlamning in senare, då vet jag säkert.

Var på Essex Green på Debaser i helgen, jag, Tobias, Viktor och så W från jobbet. W blev glad att bli medbjuden, det märktes tydligt, och det gladde mig. Han är en bra person. Jag umgås gärna mer med honom. W, Olov, Anna... Det här året har så här långt genererat osedvanligt många nya och/eller nygamla relationer. Inte dumt.

Alex var också här i veckan. Han bodde på hotell i Skärholmen, men på onsdagen möttes vi upp på Gärdet och tog med våra respektive ungar till ett stort lektält, där de fick hoppa på studsmattor, åka stora rutschkanor och springa av sig. Frank var måttlig road till en början, men Lukas, Alex son, var så pass inbjudande att han till slut mjuknade upp, och de hade riktigt roligt där i en av hoppborgarna. Jag och Alex han rent av växla några ord med varandra utan att bli avbrutna. När vi senare åt hamburgare på Phil's Burgers så sprang Lukas och Frank iväg och lekte Minecraft på en gräsmatta precis intill. Rörande att se en ny generation av oss börja lära känna varandra, även om avståndet tyvärr gör att de aldrig kommer bli lika nära vänner som jag och Alex. Dagen efter kom de och hälsade på hos oss och Lukas och Frank lekte på skolgården här utanför lägenheten.

Logi på landet.

Det vore väl fel att säga att jag hade tröttnat på att ligga på balkongen och se hur humlorna pollinerade tomatplantorna, för det tror jag inte det är möjligt att tröttna på, men jag började åtminstone vilja ha något annat för en stund. Helgen hade bjudit på både utgång och öl hemma på balkongen, så jag var mest inställd på något annat; gå på museum, resa någonstans, se något nytt. Men jag visste inte alls vad. Då, som genom ett mirakel, kom ett meddelande i telefonen. Ett erbjudande om häng, mat, öl, bad. Det var från en kontakt jag inte lagt in i telefonboken, men genom att ögna igenom tidigare SMS-konversation kunde jag ändå lista ut vem det var.

Anna.

Det var som fan.

Det var med glädje jag konstaterade att det enda jag kände var just glädje - och överraskning. Inga förväntningar eller förhoppningar på annat än vad som uttryckligen erbjöds. Inga idéer om att detta kontakttagande var ett tecken på nyuppblossade känslor för mig.

Jag packade en väska och en tygpåse. Böcker, kläder, badbyxor, kamera, och så for jag in mot stan. Anna och hennes rara dotter klev på tåget vid Medborgarplatsen, vi åkte till Brommaplan, handlade lite vin och öl, åkte vidare med buss ut mot Ekerö, där vi stannade och handlade mat, och sedan gick färden vidare i en hudfärgad Saab 900, en ganska exakt likadan som jag vill minnas att vi hade när jag var liten.

Annas hus var som en dröm. Ett gammalt hus som doftade gammalt hus, plantor inne och ute, bokhylla som bokhylla och bokhylla som skafferi och stringhylla till skivorna. Trädgård med asp full med surrande bin och ett väldigt kastanjeträd som enkelt skulle göra kaffeved av huset om en åskblixt skulle fälla det. Från vardagsrums- och sovrumsfönster utsikt över trädgård, träd och åkermark.

Anna lagade gnocchi, och jag spelade Kasta Gris med hennes dotter. Vi drack Corona med lime, pratade, ett åskväder rullade förbi med en regnskur i släptåg. Katterna sprang in och ur huset, och grannens hund kikade in och sa hej. När jag skickades ut med en sax för att klippa gräslök följde hunden efter och puffade mig med nosen i baken så jag höll på att ramla framlänges. Vi åt bigarråer till efterrätt. När dottern skulle nattas lade jag mig på soffan och läste Slas. Jag höll på att nicka till. När barnet väl somnat satte vi oss i köket, drack resten av ölen, spelade låtar för varandra på datorn och pratade och rökte tills vi blev dimmiga. Hon sade mig att hon trodde ett förhållande mellan oss inte skulle fungera, men att hon ville vara min vän, och bad om ursäkt för hur behandlat mig tidigare. Jag sa att det var lugnt och menade det.

Röken gjorde oss sömniga, så vi gick och lade oss, jag på en madrass i vardagsrummet. I samma ögonblick som huvudet nuddade kudden sov jag. Drömde att jag arbetade i ett industriområde där det fanns en krokodil. En dag hade jag Frank med mig. Jag behövde lämna honom ensam en stund för att uträtta ett ärende. När jag kom tillbaka var han borta. Jag frågade en kollega var han tagit vägen. ”Han är med krokodilen”, löd svaret. Drömmen slutade lyckligt, Frank var mycket riktigt med krokodilen, men inte uppäten, tack och lov.

Jag steg gradvis upp ur drömdvalan. Det var dag. Anna och hennes dotter var vakna, hade börjat göra frukost. Jag fick starkt kaffe, vilket var välbehövligt. Bröd rostat i en gammaldags brödrost, ost och tomatmarmelad. Solen sken utanför, ytterdörren stod öppen. Getingar surrade in och ur huset. Vi lyssnade på radio ur en glappande radioapparat. Mitt huvud var tungt, men jag var glad i övrigt. Vi tog med oss en termos och ett spel ned till Mälaren, satt där en stund och vande oss vid tanken på att hoppa i, och till slut tog jag initiativet, för jag kände att mitt huvud behövde svalkas och mjukas upp lite. Det var första gången jag badade i sjö på många år, men jag längtar redan efter nästa tillfälle. Vattnet kändes varmt efter bara några minuter. Kring ett träd ett hundratal meter bort cirkulerade rovfåglar, Anna trodde det var fiskgjusar.

Efter badet var det dags för mig att röra mig hemåt. Fick skjuts till stadsgränsen i den hudfärgade Saaben. Kramade både Anna och hennes dotter hej då, med löfte om att ses snart igen.

Anna gav mig en plunta flädersaft att ta med.