Det vore väl fel att säga att jag hade tröttnat på att ligga på balkongen och se hur humlorna pollinerade tomatplantorna, för det tror jag inte det är möjligt att tröttna på, men jag började åtminstone vilja ha något annat för en stund. Helgen hade bjudit på både utgång och öl hemma på balkongen, så jag var mest inställd på något annat; gå på museum, resa någonstans, se något nytt. Men jag visste inte alls vad. Då, som genom ett mirakel, kom ett meddelande i telefonen. Ett erbjudande om häng, mat, öl, bad. Det var från en kontakt jag inte lagt in i telefonboken, men genom att ögna igenom tidigare SMS-konversation kunde jag ändå lista ut vem det var.
Anna.
Det var som fan.
Det var med glädje jag konstaterade att det enda jag kände var just glädje - och överraskning. Inga förväntningar eller förhoppningar på annat än vad som uttryckligen erbjöds. Inga idéer om att detta kontakttagande var ett tecken på nyuppblossade känslor för mig.
Jag packade en väska och en tygpåse. Böcker, kläder, badbyxor, kamera, och så for jag in mot stan. Anna och hennes rara dotter klev på tåget vid Medborgarplatsen, vi åkte till Brommaplan, handlade lite vin och öl, åkte vidare med buss ut mot Ekerö, där vi stannade och handlade mat, och sedan gick färden vidare i en hudfärgad Saab 900, en ganska exakt likadan som jag vill minnas att vi hade när jag var liten.
Annas hus var som en dröm. Ett gammalt hus som doftade gammalt hus, plantor inne och ute, bokhylla som bokhylla och bokhylla som skafferi och stringhylla till skivorna. Trädgård med asp full med surrande bin och ett väldigt kastanjeträd som enkelt skulle göra kaffeved av huset om en åskblixt skulle fälla det. Från vardagsrums- och sovrumsfönster utsikt över trädgård, träd och åkermark.
Anna lagade gnocchi, och jag spelade Kasta Gris med hennes dotter. Vi drack Corona med lime, pratade, ett åskväder rullade förbi med en regnskur i släptåg. Katterna sprang in och ur huset, och grannens hund kikade in och sa hej. När jag skickades ut med en sax för att klippa gräslök följde hunden efter och puffade mig med nosen i baken så jag höll på att ramla framlänges. Vi åt bigarråer till efterrätt. När dottern skulle nattas lade jag mig på soffan och läste Slas. Jag höll på att nicka till. När barnet väl somnat satte vi oss i köket, drack resten av ölen, spelade låtar för varandra på datorn och pratade och rökte tills vi blev dimmiga. Hon sade mig att hon trodde ett förhållande mellan oss inte skulle fungera, men att hon ville vara min vän, och bad om ursäkt för hur behandlat mig tidigare. Jag sa att det var lugnt och menade det.
Röken gjorde oss sömniga, så vi gick och lade oss, jag på en madrass i vardagsrummet. I samma ögonblick som huvudet nuddade kudden sov jag. Drömde att jag arbetade i ett industriområde där det fanns en krokodil. En dag hade jag Frank med mig. Jag behövde lämna honom ensam en stund för att uträtta ett ärende. När jag kom tillbaka var han borta. Jag frågade en kollega var han tagit vägen. ”Han är med krokodilen”, löd svaret. Drömmen slutade lyckligt, Frank var mycket riktigt med krokodilen, men inte uppäten, tack och lov.
Jag steg gradvis upp ur drömdvalan. Det var dag. Anna och hennes dotter var vakna, hade börjat göra frukost. Jag fick starkt kaffe, vilket var välbehövligt. Bröd rostat i en gammaldags brödrost, ost och tomatmarmelad. Solen sken utanför, ytterdörren stod öppen. Getingar surrade in och ur huset. Vi lyssnade på radio ur en glappande radioapparat. Mitt huvud var tungt, men jag var glad i övrigt. Vi tog med oss en termos och ett spel ned till Mälaren, satt där en stund och vande oss vid tanken på att hoppa i, och till slut tog jag initiativet, för jag kände att mitt huvud behövde svalkas och mjukas upp lite. Det var första gången jag badade i sjö på många år, men jag längtar redan efter nästa tillfälle. Vattnet kändes varmt efter bara några minuter. Kring ett träd ett hundratal meter bort cirkulerade rovfåglar, Anna trodde det var fiskgjusar.
Efter badet var det dags för mig att röra mig hemåt. Fick skjuts till stadsgränsen i den hudfärgade Saaben. Kramade både Anna och hennes dotter hej då, med löfte om att ses snart igen.
Anna gav mig en plunta flädersaft att ta med.
No comments:
Post a Comment