Vitt vin och gröna oliver.

Onsdag 30 juli - 08

Nyss gick jag ut på balkongen, och sedan gick jag in igen. Solen hade precis passerat, strålarna sipprade inte in längre, det var lätt kylslaget. På ett behagligt vis förvisso, men själva poängen med att gå ut på balkongen var att få sitta i solgasset och läsa Miranda July, och den försvann ju när solgasset inte behagade vara på plats. Dessutom kom en geting och störde friden. Minuset med den senaste veckans värmebölja är att getingarna, som tidigare hållit sig i skymundan, nu har börjat svärma. Jag har oerhört svårt för getingar, fruktar dem som vore de liemannen själv. Kanske beror det på den där gången då jag som liten blev stucken i ryggen. Getingen satt kvar, ägnade sina sista tio minuter i livet – samma tio minuter som det tog för mig att rusa från eken vid vägen hem till radhuset där jag bodde – åt att pumpa in allt sitt gift i mitt nervsystem. Det gjorde fruktansvärt ont, och när mamma lyfte på min t-shirt och ostrategiskt nog talade om att getingen fortfarande satt kvar, svartnade det för ögonen och jag sprang runt i huset i blind panik.
Andra himlar med ögonen när de ser hur jag reser mig upp och börjar fäkta var gång en geting kommer inom synhåll. Många gånger har jag funderat på att fabulera ihop en överkänslighet, en allergi, något som skulle göra min rädsla befogad, som skulle göra förklaringar av typen här ovan överflödiga.
--
Det har varit en lugn dag, en sådan dag jag behövt, en sådan dag som gör en lite uttråkad, lite äventyrslysten igen. Efter mitt misslyckade försök att gå ut på balkongen har jag mest suttit vid datorn. Jag tog en promenad till tunnelbanan, hämtade ut en ny mobiltelefon i kiosken, satte in mitt gamla SIM-kort i den, insåg att alla mina telefonnummer och kontaktuppgifter fanns på den gamla telefonen och inte i kortet, så stora delar av eftermiddagen gick åt till att kontakta folk över nätet, förklara situationen och be dem skicka mig sina telefonnummer. Det är ett projekt som fortfarande pågår.
--
Om sommaren tvåtusenåtta sammanfattades med en smak skulle det vara smaken av vitt vin och gröna oliver.

Vacation forever.

Tisdag 29 juli - 08

Semestern närmar sig halvtid, och jag är fan i mig tröttare än jag var när jag gick från jobbet. Det jag planerat att göra – slappa, sova länge och ofta, läsa böcker på balkongen, äta långa frukostar i lugn och ro, har inte blivit av. Lugn och ro har inte blivit av. Jag har känt mig som en marionettdocka där folk slitit rent maniskt i trådarna. Hela den första semesterveckan har gått ut på att dansa efter andras pipa, men nu får det vara slut på det. Härmed inleds lugnet, härmed inleds ron.
--
Ikväll är det tisdag. Jag sitter på soffan med datorn i knäet, jag lyssnar på skivor (för tillfället Dinosaur Jr) och ska eventuellt sätta mig på balkongen med en kopp te eller kaffe så snart mörkret fallit. Tända ett ljus. Andas långsamt, in och ut.
--
Det var länge sedan jag skrev något nu. Kanske för att jag är mitt uppe i livet just nu, kanske för att mycket sker, eller bör ske, bakom stängda dörrar. Förmodligen också för att tid att sitta ner och skriva inte har funnits.

Den sista arbetsveckan var kaotisk. Min telefon ringde en förmiddag, och samtalet kom från Proffice. Jag anmälde mig hos dem för länge sedan när jag var som mest trött på mitt jobb, och sprang då på några intervjuer som inte gav något. När de nu ringde var det för att erbjuda ett jobb på ett dotterbolag till Swedbank. Blott några dagar senare for jag till företagets lokaler vid Gärdet för att intervjuas. Intervjun gick snabbt, min hand trycktes och jag informerades om att jobbet var mitt om jag ville ha det. Det kom som en blixt från klar himmel. Var det ens vad jag ville? Jag funderade både länge och väl. Mitt nuvarande jobb är uthärdligare än på länge. Det finns en viss trygghet i det. Jag trivs med den nuvarande chefen, och hon har lovat mig mindre tid på telefonen i höst, mer tid till administration, övergripande kvalitetsarbete, sånt jag trivs bättre med. Odrägliga arbetskamrater har dessutom gått vidare till andra avdelningar, och i månadsskiftet börjar Emmas kompis Jenny, som varit en del av min bekantskapskrets under våren, att jobba med oss. Läge att stanna kvar? Nej, men läge att vara en stenhård löneförhandlare.

Några dagar senare kallade jag min chef till ett möte och gav henne möjligheten att höja min lön. Budet från Proffice var på tretusen mer i månaden än vad mitt nuvarande jobb ger. Det säger egentligen inte så mycket om Proffice, men desto mer om nuvarande jobbet. Jag kommer inte bli rik på mitt nya jobb, men jag kommer gå runt, och jag kommer att kunna unna mig ett och annat, då och då. Som ni säkert förstår av förra meningen kunde min chef inte ge mig något tilltalande motbud, så jag sa upp mig.

Fyrverkerier och orgasmer, fanfarer och serpentiner. Nej, inte riktigt. För ett halvår sedan, absolut. Det hade varit så mycket mer tillfredsställande att få lämna beskedet till min tidigare chef, som förvisso är en trevlig person, men som jag med tiden fått mer och mer issues med. Nu var det förvisso skönt – mängder av tyngder föll från min axlar, tankar på absurda projekt jag aldrig avslutat mest eftersom varken jag eller någon annan någonsin förstått innebörden av dem, men som ändå skulle ge mig problem, arbetsuppgifters om samlats på hög och som fortfarande inte blivit avklarade, allt sådant jag nu kommer att kunna släppa – men också en smula nervöst. Flera av mina första semesterdagar försvann också i en dimma av oro, tankar, telefonsamtal och resor till nya och gamla arbetsgivare.

Men nu är det ordnat. Efter semestern följer någon vecka till i den gamla sterila kontorsmiljön, med den gamla oacceptabelt låga lönen, men med de goda vännerna. Sen är det dags för allvaret.

Med spöken.

Onsdag 16 juli - 08

Det händer så mycket hela tiden, det är så mycket aktivitet, och jag hinner inte med mig själv. Jag vill ju ha det så här, men måste beklaga mig ändå.
Idag hoppade jag över en gratiskonsert med Anna Järvinen, mest för att jag kände att jag verkligen behövde en onsdag för mig själv. Jag hade ont i foten också, av någon outgrundlig anledning, och det gjorde tanken på att promenera runt på Djurgården, där konserten skulle hållas, lite mindre lockande, men främst var det tanken på att komma hem sent, utmattad och urlakad, och vara tvungen att stressa ihop en matlåda, som fick mig att avstå. Jag dunsade i säng istället, direkt efter kvällsmaten, och låg och dusade ovanpå överkastet i ungefär två timmar. Vaknade bedrövad. Solen sken svagt utanför fönstret, som en lampa på väg att slockna. Jag satte mig vid datorn och plöjde två singer-songwriterskivor. Är inne på min tredje nu. Lika många glas rödvin hade passat bra in i bilden, men jag ska inte ljuga. Jag har inget rödvin hemma.
--
Två dagar kvar till semester, och det känns som om jag sitter fast i ett vakuum, ett jobbvakuum. Tiden går ofattbart långsamt, människorna i luren är värre än någonsin. Det har jag sagt många gånger, men det är säkert lika sant nu som det var senast.
Vad jag ser mest fram emot med semestern är att få sova, få sova så mycket jag vill och behöver. Allt det andra kan nästan kvitta, åtminstone i jämförelse.
--
Det mesta av min nuvarande trötthet har nog med de senaste, turbulenta dagarna att göra. Allt borde vara underbart, men är det inte. Det finns så mycket problem, så mycket spöken från det förgångna som härjar runt i huvudet, och då talar jag inte om mitt huvud (även om de naturligtvis finns där också) utan om hennes huvud. Massor av tid och energi går åt till uppslitande samtal, och de samtalen väcker naturligtvis även mina slumrande spöken. Inte bra. Något att jobba på, för oss båda.

It’s just about the weather.

Onsdag 9 juli - 08

Från grannpizzerians uteservering kan jag höra kvartersalkisarna skratta. Jag ligger på sängen, invirad i filtar och överkast, persiennerna är nerdragna, men balkongdörren står halvöppen och släpper in ljus, frisk luft och hesa skratt. Ute är det kallt, allt för kallt för att vara juli. Det ser ut att bli samma slags skitsommar som den förra, och jag hanterar det inte särskilt väl. Jag borde vara så glad just nu, nykär som jag är, men bristen på solljus hänger som ett mörkt moln över mig. Det låter fånigt – det är ju bara väder – men vädret påverkar mig något alldeles oerhört. Hösten kommer bli alldeles outhärdlig om jag inte fått ladda batterierna ordentligt under solen. Måtte solen ha kommit tillbaka när jag går på semester om en och en halv vecka. Måtte den.
--
Den här senaste veckan har varit full av känslor, gamla och nya, full av möten, gamla och nya, full av turbulens, och som vanligt när livet snurrar fort finns inte tid att sätta sig ner och berätta om det. Jäkligt dumt egentligen. Jag vill att min dagbok ska vara en sammanhängande berättelse om mitt liv, och jag vill inte att den ska ta slut förrän den dag jag dör eller är för svag för att orka trycka ner tangenterna. Nu känns det mest som en oerhört trögstartad berättelse som rinner ut i sanden just som den äntligen börjar bli spännande. Rinner ut i sanden och börjar handla om det dåliga vädret. Kanske börjar jag bli gammal?