It’s just about the weather.

Onsdag 9 juli - 08

Från grannpizzerians uteservering kan jag höra kvartersalkisarna skratta. Jag ligger på sängen, invirad i filtar och överkast, persiennerna är nerdragna, men balkongdörren står halvöppen och släpper in ljus, frisk luft och hesa skratt. Ute är det kallt, allt för kallt för att vara juli. Det ser ut att bli samma slags skitsommar som den förra, och jag hanterar det inte särskilt väl. Jag borde vara så glad just nu, nykär som jag är, men bristen på solljus hänger som ett mörkt moln över mig. Det låter fånigt – det är ju bara väder – men vädret påverkar mig något alldeles oerhört. Hösten kommer bli alldeles outhärdlig om jag inte fått ladda batterierna ordentligt under solen. Måtte solen ha kommit tillbaka när jag går på semester om en och en halv vecka. Måtte den.
--
Den här senaste veckan har varit full av känslor, gamla och nya, full av möten, gamla och nya, full av turbulens, och som vanligt när livet snurrar fort finns inte tid att sätta sig ner och berätta om det. Jäkligt dumt egentligen. Jag vill att min dagbok ska vara en sammanhängande berättelse om mitt liv, och jag vill inte att den ska ta slut förrän den dag jag dör eller är för svag för att orka trycka ner tangenterna. Nu känns det mest som en oerhört trögstartad berättelse som rinner ut i sanden just som den äntligen börjar bli spännande. Rinner ut i sanden och börjar handla om det dåliga vädret. Kanske börjar jag bli gammal?