Vacation forever.

Tisdag 29 juli - 08

Semestern närmar sig halvtid, och jag är fan i mig tröttare än jag var när jag gick från jobbet. Det jag planerat att göra – slappa, sova länge och ofta, läsa böcker på balkongen, äta långa frukostar i lugn och ro, har inte blivit av. Lugn och ro har inte blivit av. Jag har känt mig som en marionettdocka där folk slitit rent maniskt i trådarna. Hela den första semesterveckan har gått ut på att dansa efter andras pipa, men nu får det vara slut på det. Härmed inleds lugnet, härmed inleds ron.
--
Ikväll är det tisdag. Jag sitter på soffan med datorn i knäet, jag lyssnar på skivor (för tillfället Dinosaur Jr) och ska eventuellt sätta mig på balkongen med en kopp te eller kaffe så snart mörkret fallit. Tända ett ljus. Andas långsamt, in och ut.
--
Det var länge sedan jag skrev något nu. Kanske för att jag är mitt uppe i livet just nu, kanske för att mycket sker, eller bör ske, bakom stängda dörrar. Förmodligen också för att tid att sitta ner och skriva inte har funnits.

Den sista arbetsveckan var kaotisk. Min telefon ringde en förmiddag, och samtalet kom från Proffice. Jag anmälde mig hos dem för länge sedan när jag var som mest trött på mitt jobb, och sprang då på några intervjuer som inte gav något. När de nu ringde var det för att erbjuda ett jobb på ett dotterbolag till Swedbank. Blott några dagar senare for jag till företagets lokaler vid Gärdet för att intervjuas. Intervjun gick snabbt, min hand trycktes och jag informerades om att jobbet var mitt om jag ville ha det. Det kom som en blixt från klar himmel. Var det ens vad jag ville? Jag funderade både länge och väl. Mitt nuvarande jobb är uthärdligare än på länge. Det finns en viss trygghet i det. Jag trivs med den nuvarande chefen, och hon har lovat mig mindre tid på telefonen i höst, mer tid till administration, övergripande kvalitetsarbete, sånt jag trivs bättre med. Odrägliga arbetskamrater har dessutom gått vidare till andra avdelningar, och i månadsskiftet börjar Emmas kompis Jenny, som varit en del av min bekantskapskrets under våren, att jobba med oss. Läge att stanna kvar? Nej, men läge att vara en stenhård löneförhandlare.

Några dagar senare kallade jag min chef till ett möte och gav henne möjligheten att höja min lön. Budet från Proffice var på tretusen mer i månaden än vad mitt nuvarande jobb ger. Det säger egentligen inte så mycket om Proffice, men desto mer om nuvarande jobbet. Jag kommer inte bli rik på mitt nya jobb, men jag kommer gå runt, och jag kommer att kunna unna mig ett och annat, då och då. Som ni säkert förstår av förra meningen kunde min chef inte ge mig något tilltalande motbud, så jag sa upp mig.

Fyrverkerier och orgasmer, fanfarer och serpentiner. Nej, inte riktigt. För ett halvår sedan, absolut. Det hade varit så mycket mer tillfredsställande att få lämna beskedet till min tidigare chef, som förvisso är en trevlig person, men som jag med tiden fått mer och mer issues med. Nu var det förvisso skönt – mängder av tyngder föll från min axlar, tankar på absurda projekt jag aldrig avslutat mest eftersom varken jag eller någon annan någonsin förstått innebörden av dem, men som ändå skulle ge mig problem, arbetsuppgifters om samlats på hög och som fortfarande inte blivit avklarade, allt sådant jag nu kommer att kunna släppa – men också en smula nervöst. Flera av mina första semesterdagar försvann också i en dimma av oro, tankar, telefonsamtal och resor till nya och gamla arbetsgivare.

Men nu är det ordnat. Efter semestern följer någon vecka till i den gamla sterila kontorsmiljön, med den gamla oacceptabelt låga lönen, men med de goda vännerna. Sen är det dags för allvaret.