Having forgotten how to cry, I die.

Måndag 30 juni - 08

Värdighet, ett ord som ligger mig varmt om hjärtat. Värdighet, ett ord jag ofta använder men en ironisk snärt i uttalet, men samtidigt ett ord som, när det används på rätt sätt, sammanfattar… allt som får mig att må bra. Allt som stärker mitt självförtroende. Allt och alla som jag känner mig bekväm med eller i, situationer, människor, omgivningar, tillställningar. Värdigt, värdighet, värdiga.

I onsdags var jag för första gången hembjuden till Mikaela, så jag tog bussen till Högdalen direkt efter jobbet. Vi har träffats ett par gånger nu, och det har alltid gått bra, men den här gången var jag faktiskt nervös på ett sätt som jag inte varit sedan jag stod och väntade på henne vid Slussens tunnelbanestation för några veckor sedan, då vi skulle ses för första gången. Jag vet inte alls vad det berodde på.

Mikaela mötte upp mig vid Högdalens station, och vi gick upp till hennes lägenhet. Den var stor, och påminde mig lite om mitt första boende i Karlskoga. Ett rymligt kök, raka motsatsen till min skabbiga lilla kokvrå, ett separat mörklagt sovrum, ett vardagsrum med balkong, hyllor dignande med böcker, vinylspelare och skivor (The Zombies ”Odessey & Oracle” i originalutgåva!) och en stor röd soffa. Det är inte detaljer som dessa som gör en människa attraktiv, spännande och sympatisk. Men de hjälper onekligen till.

Vi lyssnade på Television och hon lagade omelett. Vi kelade i soffan. Och plötsligt började kvällen närma sig natt. Det var jobb igen morgonen därpå, så det var dags att åka. Och åkte gjorde jag, med en varm, behaglig klump inombords. Det hade varit en värdig kväll.

Och samtidigt, denna känsla av overklighet, av… vakuum, närmast. Som att leva i en bubbla och bara undra när den ska spricka, utan att riktigt veta hur det kommer kännas, när det kommer kännas, om det kommer kännas. Hoppas att den inte spricker, undra om det går att hålla den intakt, sopandes alla problem, allt skräp, allt vasst och stickigt framför mig. Ibland känns det verkligen som att det skulle kunna gå. Kunna fungera.

Som i lördags, en alldeles ljuvlig dag. Vädret kunde ha varit bättre, men annars var allt perfekt. Jag vaknade lagom tidigt, åt frukost, städade – rubbet, golvtorkning, dammtorkning, diskbänk, toalett, allt – och blev färdig precis lagom till att Mikaela dök upp. Eller inte precis lagom, jag hann sitta och läsa Sara Lidman på balkongen en stund också.
Vi tog en promenad till Bredäng, och jag handlade rökt norsk fjordlax, vilket naturligtvis fick mig att tänka på en låt av Doktor Kosmos. Väl hemma igen lagade jag mat medan hon satte upp en av mina stringhyllor – jodå, vi är medvetna om det här med könsroller. Resultatet blev ganska fantastiskt, ett riktigt lyft för mitt lilla kyffe. Sen åt vi, och drack. Kallt vitt vin. Till efterrätt; mer vin, och vindruvor. Mycket mer än så behöver inte en dag ha att ge för att kännas fulländad.

Söndagen var en annorlunda dag, med tvära kast mellan högt och lågt. Den började med strålande solsken, så när jag klädde mig för att åka in till stan gjorde jag det utan en tanke på att det skulle kunna bli kyligt senare på kvällen. Jag tog favoritskjortan, grå byxor och finskorna. Vi skulle på konsert på Magnetic Fields-konsert på kvällen, och jag visste att Mikaela klätt upp sig lite extra dagen till ära, och jag ville inte vara sämre.
Vi möttes vid Slussen, och jag kände knappt igen henne. Hon bar en utsökt – värdig – klänning av äldre slag, och en förtjusande hatt. Hon var oerhört söt. På Götgatan kom en fotograf fram och knäppte några bilder på oss.
”För ni är så fina!”
Jag kände mig som en anakronism. Jag var klädd som en Slas-karaktär, och hon som någon en Slas-karaktär kunde tänkas tråna olyckligt efter. Det var faktiskt ganska häftigt. Vi sprang på fotografen även en stund senare, vid Nytorget, och då tog han ännu ett gäng bilder. Jag måste tyvärr erkänna att jag kände mig både stolt och cool.
Vi gick upp till Moa, som också skulle se Magnetic Fields. Ja, faktum är ju att det var Moa som övertalat mig att gå, och det redan långt innan jag första gången träffade Mikaela.
Moa hade lagat mat som hon bjöd på. Vi satt nere på hennes bakgård, maten smakade ljuvligt, och till efterrätt blev det glass, någon form av kräm på rabarber, kanel och apelsin, och så en kopp kaffe. Mikaela och jag unnade oss till och med varsin cigg på maten, trots att ingen av oss egentligen röker. Det passade bara så bra med tanke på de roller vi spelade.
--
Senare, på kvällen, när konserten (en helt fantastisk konsert som jag skulle kunna skriva betydligt mer om, vilket jag också gjort någon helt annanstans) tagit slut, kände jag mig märkligt låg. Som om all den glädje jag känt under helgen höll på att rinna ur mig, som vatten ur ett badkar. Kanske var det duggregnet som föll, kanske kylan som fick oss att huttra där vi stod i busskuren. Kanske var det Magnetic Fields melankoliska musik, som trots sitt sardoniska anslag ändå döljer ett djupt, påtagligt allvar i grunden. Jag vet inte vad det berodde på, men det oroade mig. På tunnelbanan hem höll jag på att börja gråta, men lyckades hålla mig. Jag stapplade upp till lägenheten och kände mig alldeles blåfrusen. Jag åt några mackor. Det kändes lite bättre. Kanske var det bara avskedet av en fantastisk helg som smärtade. Vi kan väl välja att se det så.