You need to take that bus.

Tisdag 24 juni - 08

“Man behöver inte nödvändigtvis ha skrivit en bok för att vara författare men man måste utge sig för att vara författare. Det är så man måste börja. Man talar om för alla och envar att man är författare och till slut tvingas man bli det.”

Stig Claesson – Rosine

Ibland skriver jag. Ibland, men mer och mer sällan. Periodvis dyker livet upp, som en välkommen/ovälkommen gäst, fyller ens dagar med aktivitet och händelser, upptar ens tid, händer och tankar, och sakta men säkert byggs ett litet lager av damm upp på datorns orörda tangenter. Livet har dykt upp nu, mer välkommet än ovälkommet, men oerhört tids – och energikrävande. Jag saknar skrivandet ibland. Igår mer än någonsin.
Det var midsommarafton – bokstavligt talat afton, som i sent på kvällen – och jag promenerade på en dunkelt upplyst gata i Karlskoga. Den tidiga delen av kvällen hade jag tillbringat på en blåsig veranda tillsammans med min far, hans fru och ett par glas billigt rödvin och estnisk likör, men när klockans visare båda närmade sig tolvan gick sällskapet och lade sig, och jag tog en promenad för att kunna tala med Mikaela ostört.
Hon var på väg hem från en fest när jag ringde, och var full och glad. Hon saknade mig sa hon, och jag saknade henne. Jag tyckte det var fint att hon varken sluddrade eller slant på tungan, utan istället bara blev varm och öppenhjärtlig.
”Jag tänker på dig hela tiden”, sa hon.
”Jag också”, sa jag.
”Du bara kommer här och stormar in i mitt liv”, sa hon, utan att avsluta meningen. Vi fortsatte att tala om sånt som nyförälskade (men inte uttalat nyförälskade) talar om, och till slut la vi på. Jag hade då kommit tillbaka till trädgården och satt i en korgstol på pappas veranda igen. Jag huttrade lite. Väderleksmässigt var det en jävla midsommarafton.
Min gamle vän Mattias hade försökt ringa medan jag talade med Mikaela, så jag ringde upp honom. Han satt i en stuga någonstans utanför Göteborg, var högljudd, glad och berusad. Han berättade att han hade svårt att sova om nätterna. Han skrev på en novell eller roman, jag minns inte, och huvudet var fullt av idéer. Lät härligt tyckte jag.
”Det är väl en rätt bra anledning till att inte kunna sova?”
”Jo, men man behöver sin nattsömn.”
Och det var här saknaden dök upp.
”Själv skriver jag knappt längre”, sa jag. ”Jag är för lättdistraherad. Jag skulle behöva en dator helt tom på allt utom ett ordbehandlingsprogram. Först då skulle jag få något gjort.”
”Nej, för fan, jag får ingen inspiration vid en dator. Jag har köpt ett block och skriver för hand.”
Bam.
Orden slog ner som hammarslag. En penna och ett anteckningsblock. Ett bord och en kopp kaffe. Eller ett glas vin. Mer behövs ju inte. Allt annat är bara svepsjäl för att slippa riskera misslyckandets svidande ansiktsslag. För det är ju inte alltid livet som kommer i vägen, det är ju rädslan och distraktionen också. Och – icke att förglömma – en mjuk soffa där det ligger nära till hands att bara lägga ner huvudet och sova. Jag brukar sitta i soffan och skriva, med datorn på vardagsrumsbordet eller i knäet, och knappt hinner jag börja förrän ögonlocken börjar leta sig ner mot kinderna, lemmarna domnar bort och jag sjunker ihop. Vid köksbordet, med block och penna, skulle det te sig mindre lockande. Och kanske skulle drömmen om att lämna något efter mig, något litet enkelt avtryck, då kunna förverkligas.
Mattias och jag snackade en stund till, konstaterade att det vore kul att ses snart, och när vi la på såg jag att Maria ringt, så jag snackade med henne en stund innan jag gick in och la mig. Och sådan var min midsommarafton i Karlskoga.
--
Resan dit är en berättelse för sig.
Jag satt nertryckt i bussätet, hade precis varit på toaletten och hade således inte säkerhetsbältet på mig. Det var ungefär en och en halv timme kvar tills bussen skulle nå Karlskoga, och jag såg fram emot att få kliva ur, sträcka på benen, hälsa på Mamma och hunden och få äta lasagne. Sedan lunch hade jag inte ätit mer än en kexchoklad och ett äpple, så magen kurrade.
Jag lyssnade på Stevie Wonder när smällen kom. Folk skrek, bussen krängde än hit, än dit, och för ett ögonblick tycktes den nästan lyfta från marken. I ögonvrån såg jag något blinka till, något som flög som en projektil över vägbanan och ner i diket på andra sidan.
Bussen stannade.
Stevie sjöng vidare.
Skakade hjärtat? Hjärtat skakade, men inte farligt mycket. En gång när jag var liten slog blixten ner hos min mormor och morfar. Jag hörde smällan, registrerade den, men lyfte knappt blicken från min Kalle Anka-tidning. Det var likadant nu. Jag märkte att något hänt, jag tänkte ingenting. Men jag plockade ut hörlurarna.
Så tryckte någon på play, och busschauffören for upp ur sitt säte med munnen som ett o, kollade snabbt så ingen var skadad och rusade sedan ut ur bussen. Ingen panik utbröt i övrigt, men den lätt utvecklingsstörde killen i sätet intill mig konstaterade att det var ”ett litet djur” vi hade kört på. Dörrarna stod öppna, så snart vågade vi oss ut, och kunde bevittna förstörelsen. Det duggregnade. På andra sidan vägen låg inget litet djur, utan en stor personbil. Lyckligtvis tycktes ingen vara skadad där heller, för föraren och hans sällskap stod utanför och betraktade bilvraket. Snart kom både polis, ambulans och brandkår, vägen spärrades av och det dröjde närmare två timmar innan en ersättningsbuss kom och plockade upp oss. Naturligtvis var det långtråkigt och frustrerande att vänta, men det var svårt att känna någon större ilska. Det kunde ju trots allt ha gått betydligt värre.