Tro och tvivel.

Måndag 16 juni – 08

Jag var på Gröna Lund i fredags, och tittade på Håkan Hellström. Jag och Emma åkte dit direkt efter jobbet. Vi plockade upp min bror vid Liljeholmen, och tog sedan Gröna Lund-färjan över. Det hade varit en kylslagen dag, och var väl fortfarande kallt, men solen sken, och det var en vacker kväll. Vinden slet i hår och hattar när vi for över vattnet, och när vi gick av däck promenerade vi raka spåret till Kryddhyllan och beställde varsin öl. Den var dyr, det spelades sexistisk reggae i högtalarna, stället var fullt av gamla avdankade doku- och vanliga såpastjärnor, men det var ändå trevligt. Precis som alltid upptäckte jag, när en fjärdedel av ölen var kvar, att jag druckit på tok för snabbt. Med så lite öl kvar är det onödigt att sakta ner tempot, det blir bara avslaget och äckligt då, så jag sänkte det jag hade kvar och gick och köpte en ny. Jag hann knappt påbörja den förrän Mikaela ringde, och snart var hon där, och vi kramade på varandra och delade på en stol. Jag höll om henne försiktigt medan hon bekantade sig med Tobias och Emma, min arm slappt liggande över hennes axel, och jag undrade om det var okej. Kände mig våldsamt självmedveten - detta fruktansvärda ord, min eviga förbannelse – och visste inte vad jag skulle göra av armarna och händerna, och det kändes som jag hade dubbelt så många som jag har. När ölen var urdruckna reste vi oss och gick ner på tivoliområdet. Det kändes märkligt litet jämfört med hur det framstod när man var yngre. Då var det en hel värld av attraktioner, nu mest en liten lekplats. Spökhuset, som jag och min tremänning en gång busade runt i, med irriterade maskeradspöken tätt i hälarna, såg inte längre hälften så skrämmande eller underhållande ut, och konstigt vore väl annars. Men det var onekligen suggestivt och ganska vackert när Håkan Hellström en stund senare spelade en av sina lugnare låtar, och två monster klev ut på verandan, fattade varandras händer och dansade en dyster vals i kvällssolen.
Men innan dess var det dags för oss att möta upp resten av sällskapet. Först Andreas och Moa, som anlänt, och stod och väntade på oss vid Lyckohjulet. Därefter träffade vi Frida, och snart också Maria, och när konserten var slut hittade även Linnea fram till oss.
Och konserten, den var fantastisk. Väldigt känslosam, väldigt passionerad, om än kanske en aning för publikfriande, vilket inte är konstigt med tanke på platsen och den blandade publiken.
Strax före ”Det Är Så Jag Säger Det” höll Håkan en liten monolog som kändes riktad direkt till mig. Han talade om hur sökandet efter kärleken någon gång i mitten av tjugoårsåldern/tidiga trettioårsåldern plötsligt blir mer än bara en lek, hur man börjar leta efter någon att stadga sig med. Hur man då kanske träffar någon som blivit bränd tidigare, som är rädd för kärleken…
”Och då vill man bara säga; ’Men vi kände ju inte varandra när allt det där hände’.”
Jag höll om Mikaela, och hon kramade min hand lite extra hårt. Jag tror hon förstod. Det var inte bara mig den monologen var riktad mot, det var henne också. Den handlade om henne och mig.
Vi gick in till stan efter konserten, och tog en buss in till Slussen. Vi satte oss på Hjärtats Bar och drack varsin öl till, men alla var ganska trötta. Mikaela och jag gick tidigt, satte oss på McDonalds och åt varsin meny. Vi pratade om varandra, en lång stund, skrattade och höll händer, och skildes sedan åt vid Mariatorget. Vi for hem, var och en till sitt.