Love comes in waves.

Lördag 7 juni - 08

”Du kan ju inte räkna med att fixa både ny tjej och nytt jobb på samma vecka”, sa Maria tröstande. Jag hade precis talat med mannen som intervjuat mig hela två gånger, och han meddelade mig att de valt att gå vidare med en annan sökande. Han lät uppriktigt ledsen, men det gjorde ju inte mig gladare.
”Jag har fixat varken eller”, sa jag, och det var sant. För hemma hos mig, i soffan, förvisso före kyssarna, före famntaget, före bussen och avskedet, sa Mikaela att hon tyckte vi kunde ta det lugnt, inte kasta oss in i något. Vi hade ju bara känt varandra i två dagar. Det lät sunt och bra, tyckte jag då. I efterhand insåg jag att det är precis så det brukar låta. Det låter så och det låter bra. Tills det praktiseras, och då innebär det bara ett långsamt utrinnande i sanden. Ofta är folk alldeles för förnuftiga, och jag är precis tvärtom. Jag svävar iväg på tok för högt i svärmiska tankar, och sen kan jag knappt komma ner igen. Och när jag väl kommer ner har den andre redan tagit mark för länge sedan och skyndat därifrån.
På lunchrasten mejlade hon mig. Vi hade bestämt att vi skulle ses i helgen, om hennes tidigare Malmö-planer gick i stöpet, vilket de såg ut att göra. I mailet meddelades att de inte alls gått i stöpet, att hon skulle resa inom någon timma, och att vi skulle ses först i början av nästa vecka.
Allt som hördes, bortsett från den ständigt ringande jobbtelefonen, var ljudet av något odefinierbart som långsamt droppade ner i sanden. Tycktes det.
--
Min magiska bag in box tog slut senare på kvällen. Den har hängt med i tre helger, och innehållet har druckits av sammanlagt fem munnar – min, Moas, Marias, Johns och Emmas. Det kändes lite sorgligt att ta avsked av den, även om jag faktiskt blev överraskad när jag insåg att det fanns så pass mycket kvar.
Jag hade mina närmaste arbetskamrater på besök, en sista gemensam tillställning innan John drar på semester. Linnea, den nya tjejen på avdelningen, var med, men drack bara kaffe. Jag höll mig till folköl först, men sen lyckades Maria krama ur ett helt gäng glas rött ur den tidigare nämnda boxen, och plötsligt blev saker och ting en aning dimmiga. Alla utom jag och Maria försvann. Vi var ganska rejält fulla, jag satt och halvsov i soffan medan hon letade gamla klasskamrater på Facebook och berättade om deras dåd och illdåd. Hon var så inne i sina berättelser att hon studsade upp och ner i soffan, rödvinet rann över kanterna på glaset och ner på dynorna, men jag var för trött för att bry mig nämnvärt. Det var torsdag och det var natt, vilket vi inte brydde oss så mycket om eftersom fredagen var röd dag, men framåt tvåtiden insåg vi att tunnelbanan slutat gå för länge sen.
”Du kan sova här”, sluddrade jag. ”Jag tar soffan. Jag kommer inte försöka något…”
”Det trodde jag inte heller, förrän du tog upp det”, sa Maria och skrattade åt mig. Hon tog en taxi hem, och jag, jag gick och la mig.

Nästa dag var en seg dag. Jag tog det lugnt hela dagen. Låg i sängen, låg på soffan, satt på balkongen, åstadkom inget av värde. Såg inget, läste inget. Jag vet ej fan vad jag gjorde, vad som fick timmarna att gå. Men så kan det ju vara ibland.
Jag åkte hem till Fredrik på kvällen. Hans lägenhet ligger mitt i solens blickfång, hela dagen, så där var kvalmigt hett. Katten hade tappat sin vinterpäls sedan jag var där sist, såg tre kilo lättare ut och låg och flämtade på en stol. Fredrik bjöd på kaffe och wienerbröd, Frida var där, vi småpratade lite, jag lånade Stig Claessons ”Efter Oss Syndafloden”, och eftersom Fredrik skulle jobba morgonen därpå blev det inte mycket mer än så. Jag handlade lite på Willys innan jag for hemåt. Lite mat, lite godis. Sen återvände jag till soffan. Grannarna grillade. Det gör de hela tiden, grannarna och deras hundar. Jag drog ner persiennerna, men lukten av grillat kött slank in. Jag åt godis och såg ”Fast Times At Ridgemont High”.
--
Lördagen kom, och efter en helt ledig fredag var det svårt att skaka av sig söndagskänslan. Jag hade planerat att åka in till Midsommarkransen och gå på en gratisfestival som arrangerades där. Sagor & Swing skulle spela, och de var egentligen enda intressanta bandet. Tyvärr framgick ingenstans vilken tid de skulle spela, och det hela kändes allt mer som ett stort projekt, särskilt som ingen annan ville med. Jag stod över.
Istället gick jag ner på klipporna nedanför lägenheten. En familj satt och grillade längst ner, så jag valde en mossbeklädd sten längre upp i slänten. Myror kilade fram och tillbaka, och jag mosade en när den bet mig i svanken. Det luktade myrsyra av mitt pekfinger efteråt. Jag åt ett äpple, och lämnade skruttet på marken. Kanske skulle det ge myrorna något annat än mig att tänka på.
När familjen nedanför släckt grillen och vandrat tillbaka till huset tog jag deras plats på de solvarma klipporna. Det doftade tallbark och kåda, jag lade min tygpåse under huvudet och låg och blundade mot ljuset en lång stund. Här höll myrorna sig borta, så jag fick vara ifred. När jag tröttnade på att blunda läste jag några sidor i ”Efter Oss Syndafloden”, och sen fortsatte jag att blunda igen. Solen hettade som det klot av eld och gas den är, och efter en tag blev jag trött. Inte så trött att jag nästan somnade, utan så trött att jag ville gå in igen, så jag reste på mig, borstade bort barr och grus från byxorna och knallade uppför slänten mot lägenheten. Jag stannade till vid äppelskruttet, förväntade mig att se det fullständigt täckt av gnagande myror. Det var det inte. Det var fullständigt övergivet. Kräsna små jävlar. Jag sparkade till äppelskruttet och såg det studsa ner för slänten.