Another girl, another planet.

Onsdag 4 juni - 08

Sedan mamma kom hit i lördags morse har mycket hänt. Främst med min balkong. Plötligt är den inte bara beboelig (vilket den inte varit förrut) utan också alldeles underbar. Den har stolar, den har en matta, den är sopad, den har blommor i krukor. Jag älskar den. Jag tillbringar all min tid på den. Kunde jag sova här skulle jag göra där. Jag har varit ute i solen så mycket att jag blivit alldeles röd i ansiktet. Det kan vara hälsosamt och stärkande att ha en mamma på besök ibland.
--
Annars har jag de gångna dagarna pendlat mellan försiktigt hopp och bitterljuv förtvivlan, allt på grund av en enda människa, och en människa jag aldrig tidigare träffat till på köpet. Situationen är inte ny på något sätt, jag har varit i den många gånger, bara inte med någon jag inte känner sedan tidigare. Läsande av varandras bloggar, desperat letandes efter ledtrådar, hintar, dolda budskap. Och så mailen. Några små, små ord som bygger upp förhoppningar, några små, små ord som skapar tvivel. Betraktande på avstånd på Landet förra lördagen. Beslutandet om ett möte, och så dagarna som glider fram i snigelfart fram tills dagen är kommen, och man står vid Slussen och skakar, ser människor som skulle kunna vara hon komma och gå. Och så till sist, ett leende, vänligt ansikte, en lång och hjärtlig kram och en promenad Götgatan fram, och ett samtal som flödar som ett rinnande vatten, så som samtal annars bara flyter fram på film. Redan där och då kändes allt mer rätt än det gjort på länge. Vi pratade om terapi och om analys och om musik och om Woody Allen.

Vi hamnade på Nadas lilla uteservering. Inifrån barmörkret spelades Belle & Sebastian. Jag drack ett glas öl, hon ett glas vin. Vi pratade om oviktiga och viktiga saker. Musik, film, livet, varandra. Skrattade mycket. Blev berusade på väldigt lite och beställde in mer. När vi blev lite för berusade kändes det lagom att gå, så vi tog en promenad, först till McDonalds vid Skanstull, sedan ner till Slussens tunnelbana. I rulltrappan frågade jag om hon ville ses igen, snart. Hon sken upp. Det ville hon gärna sa hon.
”Du säger det inte bara för att vara snäll?” frågade hon, och det var liksom precis vad jag tänkte när hon svarade jakande på min fråga. Vi skrattade generat.
Nere i tunnelbanan var det bara minuter kvar till hennes tåg skulle gå. John och Emma stod där och väntade på samma tåg, så vi hälsade på dem, och de såg så väl på mig hur glad jag var att de var tvungna att vänta på nästa tåg och fråga vad det var som hände egentligen. Det hade varit en väldigt bra kväll.
--
Nästa dag var hon i Aspudden hos vänner. Själv var jag hemma. Aspudden ligger inte långt från hemma, så jag frågade om hon ville komma förbi så vi kunde ta en promenad, och det ville hon, så det gjorde vi. Det blev en lång promenad där vi såg solen sjunka ner i Mälaren. Samtalstonen var något mer lågmäld och allvarlig när alkoholen inte var närvarande, men det var definitivt inte mindre trevligt för det. När mörkret sänkt sig över Mälarhöjden föreslog jag en kopp te hos mig, vilket hon nappade på. Så vi satt en lång stund i min soffa, pratade, drack te och lyssnade på skivor, och kvällen blev till natt, till slut sen natt. Klockan två kom vi på vad klockan var, kollade upp bussar och vandrade upp till Mälarhöjdens centrum. Det var kallt och hon var tunt klädd, så när vi kom till busshållplatsen var hon frusen. Jag frågade om jag fick hålla om henne, och det fick jag, så jag höll henne hårt, och vi kysstes, och just då lystes busskuren upp av nattbussens förbannade lyktor. Jag höll hennes hand, och den gled ur min när hon skyndade in genom dörrarna och försvann iväg i natten.