Poe.

Måndag 26 maj - 08

Jag befann mig på en flygplats. Mitt bagage bestod av en tunn, sprucken plastpåse, där vinylskivor trängdes med böcker och serietidningar. Flygplatspersonalen suckade när jag placerade packningen på ett rullband och innehållet ramlade ut på golvet.
Jag gick ut på en stor gård utanför flygplatsens väntsal. Där fanns uteserveringar, fontäner, en konstgjord kanal med små stenbroar över. Det var skymning. Inne på en av uteserveringarna såg jag en av säljarna från jobbet. Han var full och otrevlig. Plötsligt fick han för sig att han skulle kasta något i vattnet, så han kastade sig över honom, jagade honom mellan borden, ut från uteserveringen och över en av broarna. Jag vände mig bort, jag hörde ett skrik, jag hörde ett plask. Jag gick därifrån.
Nu befann jag mig någon helt annanstans, i ett stort hus. Det var byggt i ljust trä, men var ändå mörkt, dunkelt och dystert. Kanske berodde det på stämningen. En kuslig atmosfär vilade över huset. Rummen var många, jag gick mellan dem och det var som att röra sig i en labyrint. Min mormor var där, med mig. Vi var alldeles tysta, smög oss fram mellan rummen. På golvet kröp stora tusenfotingar, runt runt, i cirklar. De hade tjocka svarta träben och tycktes mekaniska, som uppdragbara leksaker, men var samtidigt, på något märkligt vis, uppenbart levande.
Det stod sängar längs väggarna, och uråldriga skäggiga figurer sov i dem, orörliga. De hade hud som tycktes vara snidad i trä. Ögonen var slutna, men man kunde höra hur de andades.
”Det är här Kung Vinter och Farbror Rimfrost bor”, viskade min mormor. Jag rös till. Så otäckt. Som barn hyste jag alltid en oerhörd respekt för dessa figurer ur Elsa Beskows sagovärld. Att få veta att de var verkliga gav mig kalla kårar.
Vi kom fram till en mörk stentrappa, min mormor och jag. Den snirklade sig ner i underjorden, och vi gick nerför den. Jag höll henne i armen för att hon inte skulle falla.
”Vi har alltid haft en speciell koppling du och jag”, viskade hon. ”För vi har sett det ingen annan kunnat se.”
Hon syftade naturligtvis på de mystiska figurerna på våningen ovanför. Det kändes som hon sa farväl. Det vilade en olycksbådande stämning över alltsammans.
Längs ner i trappan fanns en stor mörkbrun träport. Jag visste inte var den ledde, in eller ut, men det kändes viktigt att jag fick reda på det. Dörrhandtaget var av järn, och kändes kallt i handen när jag tryckte ner det. Jag pressade dörren inåt, men något höll emot från insidan. Jag pressade hårdare, och genom en liten springa kunde jag se att en man stod där bakom, tryckt mot dörren. Han var lätt tunnhårig och bar glasögon. Han såg ut lite som den arbetskamrat jag tidigare sett på uteserveringen vid flygplatsen. Dörren gled igen med en smäll. Jag kastade mig mot den. Mannen på andra sidan skrek nu, han var uppenbarligen fast inställd på att hålla mig ute. Eller inne. Han skrek inga ord, han bara skrek. Jag kastade mig mot dörren igen, och han skrek högre. Men det var ett annorlunda skrik nu, ett omänskligt skrik, som steg i volym. Det var ett skri från helvetet, och det skar i mig, det fick håret att resa sig över hela kroppen. Min mormor skrek nu också, och snubblade uppför trappan i panik. Vad fanns på andra sidan dörren? Jag ville inte längre veta. Jag ville bara bort. Allt var svart, och det kändes som om jag slungades genom ett hål.
Jag vaknade med ansiktet begravt i kudden och jag drog häftigt efter andan, fullständigt skräckslagen. Blicken flackade över väggarna, jag rullade runt med täcket tätt runt kroppen. Jag ville fly, gömma mig, ville ha sällskap, dagsljus, vad som helst. Jag kunde se köksfönstret i ögonvrån, men vågade inte titta mot det, rädd för vad som skulle kunna titta in på mig från andra sidan.
Min första tanke sedan hjärtat börjat slå i en något mer sansad takt var att jag höll på att dö. Jag kunde inte finna någon annan förklaring till drömmen än att det var döden som väntade där på andra sidan dörren. Därefter fick jag för mig att jag började bli tokig, vansinnig. Att det var en dröm som inte skulle försvinna, att den skulle återkomma, hemsöka mig även i dagsljuset. Mina ögonlock var tunga, och gång på gång höll jag på att somna om, men jag tvingade mig själv att hålla mig vaken, rädd för vad som kunde vänta på mig på andra sidan sömnen. Till slut hade jag lugnat mig tillräckligt för att sträcka mig efter ett anteckningsblock och en penna. Jag kladdade ner några kråkfötter, slarvigt nedtecknade ord som ”Mormor”, ”flygplatsen”, ”Trähud”, ”tusenfoting” och ”farbror rimfrost”. Dörren, mannen och skriket behövde jag inte skriva ner. Det minnet sitter fastsvetsat i mitt huvud.