I fell right into the arms of Venus De Milo.

Söndag 25 maj - 08

Ännu en helg har kommit och gått. De går så snabbt, helgerna. Lyckligtvis händer det att veckorna går snabbt de också. Den gånga veckan har jag till exempel haft ganska fullt upp. Dagarna tenderar att flyga förbi då. Det gillar jag.

Första två dagarna var väl relativt lugna, och jag kom i ett makligt tempo, där jag varje dag efter jobbet la mig i sängen och sov bort några timmar, för att sedan sitta uppe och uggla till långt inpå småtimmarna. Det blir så ibland, särskilt när vädret är som det är – kyligt, betonggrått, och små vattendroppar som då och då faller som småspik över taken. Inget vidare inspirerande väder. Det var dagar fulla med suckar. När onsdagen kom började man dock ana ett ljus i tunnelns slut. Dels visste jag att jag fått min fredagsledighet beviljad, vilket kändes fantastiskt, dels var det utbildningsdag, och jag kom bort från kontoret för en stund. Jag kunde till och med sluta ett par timmar tidigare. Mycket välkommet.
Egentligen skulle jag gå på någon vernissage som L:s skola hade, men trots min slöa utbildningsdag var jag på tok för trött när jag kom hem. John skulle egentligen ha följt med, men han bangade, så jag skickade ett SMS till L och ställde in min närvaro. Jag sov ut en timme istället, och åkte sedan ner till stan. A och hennes sambo Karin satt på Berlin, vid Nytorget, och Ass skulle spela där senare på kvällen. Jag gled in, slog mig ner, köpte en öl och språkade med dem. Efter en stund kom Moa också. Hon har varit i Sydamerika hela våren, och det var kul att återse henne. Johan, min gamla klasskamrat från folkhögskolan, dök helt otippat upp också. Strax innan Ass började spela gick Moa hem, och Maria kom förbi. Det var en kul kväll, med precis lagom mängd alkohol, och den tog slut precis lagom tidigt.

På torsdagen var det vanlig arbetsdag igen, med den skillnaden att jag var tvungen att gå tidigare för att gå på intervju nummer två på det där företaget vid Globen. Intervjun gick bra, om än inte fullt så bra som den förra. Jag fick träffa VD:n denna gång, en stekig typ som gjorde mig nervös bara han kom in rummet. Han talade och jag lyssnade. Jag kände att jag inte gav något särskilt självsäkert intryck, och när vi kommit till slutet av intervjun avrundade han med orden:
”Och det är därför vi söker en person med lite ’go’ i.”
Förmodligen kan det tolkas:
”Och det är därför vi söker någon annan än dig.”
Men jag vet inte.
--
Fredag, min lediga dag. Jag sov ganska länge, frukostade, började plocka ordning i lägenheten medan jag spelade skivor och surfade runt på nätet. Jag städade i maklig takt, men jag städade rejält och noga. Torkade till och med golven. Jag kände mig mycket stolt och nöjd med mig själv. På eftermiddagen, efter att storstädningen var avklarad, åkte jag in till stan. Jag gick av vid T-centralen och trängde mig upp till Sergels Torg, pressade mig ut genom emoflockarna, vidare uppför betongtrapporna, Kulturhusets rulltrappor, och in i Läsesalongen. Där lämnade tillbaka en bok av Chuck Palahniuk och lånade en av Amy Hempel. Jag tittade på klockan, och den visade redan halv fem. Klockan fem skulle mina stackars kollegor, som inte var lediga som jag, sluta jobbet, och jag skulle möta upp dem vid Liljeholmen, så jag satte mig på tunnelbanan och åkte dit. Jag beställde en kopp kaffe på en uteservering, satte mig i den stekande solen, läste Amy Hempel, drack mitt kaffe och njöt av livet och ledigheten. När klockan närmade sig det klockslag då jag anade att John och Emma skulle kliva av bussen var jag färdig med kaffet, så jag satte mig på en bänk på torget och väntade på dem. Snart klev de ut, och vi gick i samlad trupp till Systemet. Jag köpte några öl till kvällen, en bag-in-box inför morgondagen och en flaska rött i inflyttningsgåva till Jenny, som vi därefter gav oss iväg till. Hon hade flyttat in i en fin vindslägenhet alldeles vid Mariatorget. Det gick att klättra ut genom fönstret och sätta sig på taket, om man ville njuta av utsikten, röka, eller rent av bådadera. Det ville vi. Vi korkade upp och satte oss till rätta.
En tjej med en hund var där. Inte på taket alltså, utan på festen. Linda hette hon. Hunden var korvig och social, Linda var solbränd och såg lite stekig ut, men hon var väldigt trevlig. Vi hamnade i en diskussion om politik, och det förvånade mig att höra att vi hade samma uppfattningar om saker och ting. Efter det gjorde jag några tappra försök att visa henne vilken sympatisk kille jag är, genom att ägna hennes hund en hel massa uppmärksamhet. Och sympatisk fann hon mig nog, men inte så mycket mer. Hon hade pojkvän dessutom.
Såhär i efterhand minns jag inte så mycket mer av festen. Ja, jag drack en del och var rätt full, men största anledningen till mitt bristande minne är förmodligen att det aldrig hände särskilt mycket. Mot slutet av kvällen fann jag mig behagligt tillbakalutad i en hög kuddar som låg på golvet. Det var ju inte otrevligt, men man var ju inte festens centrum direkt. Festens centrum var Jenny, Linda och en tredje tjej som anslutit. De var alla barndomskamrater som pratade barndomsminnen, och jag hade helt enkelt inte särskilt mycket att tillägga. Så jag for hem.

När jag vaknade på morgonen hade jag panik. Jag kände av baksmällan så fort jag slog upp ögonen, och var livrädd att den skulle vara så illa att jag inte skulle komma ur sängen. Det vill säga lika illa som lördagen innan. Jag gav mig ingen tid att känna efter, utan kastade mig ut i köket där jag drog igång kaffebryggaren, sedan in i duschen, tillbaka till köket, och så till soffan där jag åt en stadig frukost. Jag hade klarat mig och mådde okej. Tack och lov. Jag hade ju lovat Moa att befinna mig vid Södra Station vid halv tolv. Vi skulle åka till Biskops Arnös folkhögskola, där det arrangerades litteraturfestival. Celebra gäster som Sara Stridberg och Daniel Sjölin lockade, men också gamla bekanta från min folkhögskoletid, och, naturligtvis, att komma bort från stan, ut i grönskan, för en stund.
Jag insåg, när jag en lång stund senare, satt på en gratisbuss från Bålsta ut till Biskops Arnö och tittade ut genom fönstret, att jag verkligen saknar resandet. När jag bodde i Motala och Karlskoga var jag ständigt på resande fot. Dels för att jag hade ett distansförhållande att hålla vid liv, dels för att städerna jag levde i inte hade särskilt mycket för mig. Nu reser jag sällan längre än in till Södermalm. Det mesta jag behöver, sånär som på min familj, finns ju där. Vänner, butiker, krogar, promenadstråk. Och det är ju naturligtvis trevligt. Det var ju mycket därför jag flyttade hit. Men resandet, känslan av att vara på väg, rörelsen… Det må låta högtravande, men det gav en förstärkt känsla av att vara levande.
Och så var vi framme och klev ut. Jag var den ende som hade vin med mig, och det fick mig att känna mig väldigt självmedveten. Jag försökte proppa ner hela boxen i väskan, men halva tittade ut, och jag försökte täcka över den med armen när folk passerade. Jag kände mig som den pinsamma partykillen som åker på litteraturfestival med intentionen att där finna en massa svåra konstnärstjejer att limma på. Jag lät boxen stanna i väskan.
Men det blev en trevlig eftermiddag, mest av allt när solen sken och man kunde ligga utsträckt i gräset, behagligt dimmig efter gårdagens alkoholintag, lyssnandes till poesin som lästes upp från scenen. Tyvärr var vädret lite instabilt, då och då försvann solen och det började droppa från himmelen. Inget ösregn tack och lov, men tillräckligt för att man skulle bli frusen och trumpen.
Och det här med poesi… Det tar emot att erkänna det, men jag är väldigt ambivalent inställd till det. Det finns mycket jag gillar, men jag vill gärna kunna förstå det. Det behöver inte vara solklart, men jag har inte längre tålamod till att sitta och lösa några gåtor. För några år sen såg jag charmen i att sitta och dechiffrera en text, men inte längre. Livet är för kort. I alla fall mitt.
Vi fick skjuts tillbaka till stan av några av Moas vänner, och åkte direkt hem till mig, där jag äntligen fick öppna mitt lådvin. Vi satt ute i solen en stund, men det var kyligare än det såg ut, så vi gick in igen. Jag såg att det skulle vara skotskt tema på Landet senare på kvällen, så vi bestämde oss för att åka dit. Jag ringde John och Emma, och de kom över efter lite övertalning. Tillsammans drack vi upp majoriteten av vinet, och åkte sedan till Telefonplan.
Det var trevligt på Landet. Bra musik, god öl. Moa och jag dansade lite framåt slutet av kvällen. Men det var inte spektakulärt på något sätt. Landet stänger lite för tidigt för att det ska hinna bli det. Och överlag var det väl länge sedan något riktigt spektakulär hände. Jag skrev det en gång för länge sedan, och det tål att upprepas. Ett citat från en låt av Ben Lee.

”A lot goes on
But nothing happens”