Brutal beatings and name callings.

Måndag 5 maj - 08

Det här med namn är ganska problematiskt. Det är problematiskt när de återkommer.
Jag skrev en novell en gång och lät huvudpersonen heta ”Rickard”. Jag hade mött så många Rickard i mina dar att jag inte längre såg en person framför mig när jag hörde namnet. Där fanns inget ansikte, bara en huvudform med en suddig massa där anletsdragen skulle finnas. Numera känner jag inte särskilt många Rickard. Det ansikte som ligger närmast till hands tillhör en avlägsen kollega på jobbet.
Jenny till exempel. Hur många Jenny har jag inte känt i mina dagar? Min vän Jenny från Karlskoga. Jenny från parallellklassen i gymnasiet. Jenny från Lunnedet som jag dejtade ett par gånger strax innan jag tog mitt pick och pack och lämnade stan. Jenny som jag dejtade helt nyligen, som det aldrig funkade något vidare med. Emmas sympatiska sambo.
Louise? En gammal klasskamrat. Hennes före detta pojkvän, också en klasskamrat, hotade under en lektion med att bränna ner hennes hus. Louise. Arbetskamrat sedan ett par år tillbaka. Nu i dagarna byter hon avdelning. Louise. Tjej jag träffade på en fest helt nyligen. Blev intresserad, får se hur det går.
Fredrik? Elak granne från barndomen, den förste som någonsin mobbade mig. Klasskamrat från gymnasiet som var kleptoman, elak och ful. Försökte mobba mig han också, men ingen hakade på. Trevlig och god vän, dryckesbroder.
Åsa? Mammas gamla vän från barndomen, mor till två barn som jag under större delen av uppväxten trodde var släktingar, när de i själva verket bara var vänner till familjen. Klasskamrat, tvilling med Pia. Min före detta flickvän. Min granne från studentkorridoren och sambo i Bagarmossen. Receptionisten på mitt jobb.
Anna? Så hette min första vän. Så hette en av mina första klasskamrater. Så hette en klasskamrat från gymnasiet som jag var kär i under större delen av sista skolåret. Så hette min andra flickvän, numera god vän. Så hette en klasskamrat och en skolkamrat under folkhögskoleåren. Så heter en hel uppsjö arbetskamrater som egentligen inte är intressanta nog att nämnas.
Namn som det inte finns några kopior på (i min bekantskapskrets, that is): Valdemar, Moa, Julie, John. Kanske några fler. Inte för att det säger något av vikt om dessa personer. De är varken bättre eller sämre än några andra.
--Söndagen var en god dag. Jag hade redan på lördagen bestämt mig för att det inte fick bli ännu en dag av ugglande i lägenhetsmörkret, så på morgonen gjorde jag mig i ordning och åkte sedan in till stan. Jag hade väskan packad med böcker och tänkte lägga mig i Skinnarviksparkens grönska och läsa några timmar under solen. Jag gjorde det någon gång förra året vid ungefär samma tid, och jag minns det som en angenäm upplevelse. Eftersom lördagen varit en tämligen ensam dag funderade jag länge på om jag skulle höra av mig till någon eller om jag skulle tillbringa även denna dag allena. Jag ville läsa ut minst en av de böcker jag tagit med mig, och det skulle vara lättare ordnat på tu man hand. Men till slut, på tunnelbanan, blev längtan efter mänskligt sällskap för påtaglig, och jag skickade ett mess till John. Till min glädje ville han gärna haka på in till stan, och jag kontaktade även Emma, som även hon ställde sig positiv. Innan jag mötte upp dem åkte jag till Mariatorget och satte mig på Café Soda en stund. Åsa jobbade, och hon bjöd på mat – tomatsoppa med sallad och briemacka. Mycket gott. Hon tog en kort rast, och vi hann språkas en stund innan hon fick lov att återgå till jobbet. Jag satt kvar i morgonsolen, läste lite i Peter Weiss ”Exil – Två Romaner” och drack två koppar kaffe. Efter en stund dök John upp, och ytterligare någon kopp senare gick vi iväg till Skinnarviksparken, där vi mötte upp med Emma och Jenny. Tillsammans besteg vi Skinnarviksberget, och spenderade någon timme på dess topp, avnjutandes utsikten och sällskapet. Så mycket läsning blev det aldrig, men det kan man leva med. Istället blev det en långpromenad, först till Jag Är Nyfiken… Gul, där vi åt kvällsmat och drack en öl, och sedan till Tantolunden där vi slog ihjäl någon timme i gröngräset. Jag köpte en lampa också, av en tant som sålde gamla prylar utanför sin kolonilott. Den kostade bara en tia, och tro det eller ej – den fungerade. Det var bra. Jag behöver fler lampor. Min lägenhet känns ibland ganska luguber.