I get sick again.

Söndag 11 maj - 08

Jag inledde veckan med en trio sjukdagar. På söndagskvällen kände jag hur det började smärta i halsen, och det kändes än värre på måndagen. På natten till tisdagen drömde jag märkliga feberdrömmar där jag sprang runt i skyttegravar, utkämpandes något slags krig mot diverse chefer på jobbet. Jag sköt mot dem, och varje gång skrek jag ut namnet på den jag siktade på. Freudianskt?
På tisdagskvällen kände jag mig lite piggare, så jag gick ut för att handla. Köpte på mig lite proviant på Willys i Örnsberg och tog sedan tunnelbanan till Mälarhöjden. Jag tänkte våga mig på att ta en alternativ väg hem från tunnelbanestationen. En granne sa för några veckor sedan att det fanns en snabbare väg som gick genom villakvarteren. Och ja, det stämmer säkert, om man hittar. Själv gick jag vilse med mina två fullastade matkassar i händerna. Solen stekte, och snart fann jag mig själv på en pittoresk gata, kantad av gigantiska kåkar med prunkande trädgårdar. Jag flåsade och snörvlade som en gammal gubbe. Mitt i alltihop ringde Emma, så jag pressade mobilen mellan kinden och axeln och försökte föra en normal konversation med henne medan jag kämpade mig fram genom den backiga terrängen. Till slut, efter många om och men, såg jag Klubbacken i horisonten. Jag rasade in genom dörren.

Inte förrän på torsdagen kände jag mig frisk nog att komma tillbaka till jobbet. Katrin, vår vikarierande chef, välkomnade mig med ett möte. Tack och lov handlade det inte om min sjukfrånvaro, utan var mest för att vi skulle lära känna varandra nu när vi ska jobba tillsammans i över ett år. Det var ett bra möte. Hon verkar sympatisk, och jag tror hon kan styra upp saker och ting en del. Resten av dagen gick jag mest runt och snörvlade och ojade mig och önskade att jag stannat hemma en dag till.
John och Emma hängde med på besök efter jobbet. Vi köpte på oss folköl i Axelsberg, lite chips, lite dipp, lite wok och qourn, När vi tillrett maten och ätit den gick vi ner till vattnet och promenerade ut på en udde som sträcker sig långt ut i Mälaren. Vi satte oss på stenarna, öppnade varsin öl och satt sedan där och snackade tills det började skymma. Båtar, både stora och små, gled förbi bakom oss, och det var som att medverka i en Pripps Blå-reklam. På ett bra sätt alltså. Det blev kyligt när solen sjönk ner i vattnet, så vi gick tillbaka upp till lägenheten, men alla tre var rätt trötta vid det laget, så John och Emma for hem till sitt. Jag blev sittande vid datorn en stund innan jag somnade.

På fredagen var jag trött av öl och av att ha lagt mig sent, men mådde ändå betydligt bättre än vad jag gjort på hela veckan. Mot slutet av arbetsdagen undrade John om jag ville följa med till Vitabergsparken och sitta i solen ett tag. Jag var trött och skeptisk, men det slutade med att jag hakade på ändå. Solen stekte, och vi slog oss ner med ryggarna mot kyrkmuren. Det var behagligt, men tröttheten gjorde sig påmind efter en stund, så jag åkte hem. Det var dumt. De verkar ha haft en riktigt fin kväll, och jag gjorde inte så mycket mer än att sova och se en film. En ganska menlös fredagskväll blev det.

Lördagen började bra med frukost på balkongen och tvätt i tvättmaskinen. Jag försökte läsa lite, men orkade inte. Istället tog jag tag i disken som blivit stående sedan torsdagen, och när jag ändå var i farten såg jag till att städa resten av lägenheten också. Sen var det dags för lunch, vilket naturligtvis resulterade i ännu mer disk. Eftersom jag hade gått upp tidigt för att hinna med min tvättstugetid var jag rätt trött, men bestämde mig ändå för att åka in till biblioteket. Jag ville tillbringa min eftermiddag på en filt i solen någonstans, men hade inget att läsa. Dessutom börjar det bli hög tid att lämna tillbaka några böcker jag lånade med mig till Lissabonresan.
Jag tror jag fortfarande var sjuk, för i tunnelbanevagnen miste jag balansen och föll handlöst ner i ett säte.
”Hur GICK det?” flämtade en tant.
”Jodå, det gick bra”, försäkrade jag så lugnt jag förmådde, men hade rejäl hjärtklappning, och det flimrade för ögonen. När jag kom fram till biblioteket var det stängt. Jag blev så arg att jag gick och muttrade och svor för mig själv, och ville mest sparka hårt på något. Jag åkte hem och la mig och sov.
Det kunde ha blivit en lika menlös lördagskväll som fredagskvällen var. Från början hade jag planerat att dra till KGB, eftersom Henkes band skulle spela där. Det var tänkt att John och Emma skulle haka på, och för min inre syn såg jag en lika rolig kväll som sist jag var där. Nu hade John bangat, och Emma informerade att hon skulle grilla hos sina föräldrar hela kvällen. Så när jag vaknade efter några timmar välbehövlig sömn gjorde jag varma mackor och ställde in mig på en tråkig kväll i lägenhetsmörkret. Möjligen kunde jag dricka en folköl och tröströka den cigarett som Emma eller John glömde hos mig i torsdags. Döm min förvåning när L hörde av sig via MSN och ville gå ut och hitta på något. Trevligt. Det blev dock inte KGB utan något litet mysigt ställe på Hornsgatan där jag aldrig varit tidigare. Det var billigt, och nästan helt folktomt. Volymen var behaglig, och det strömmade klassisk soul ut högtalarna.
Vi hade trevligt, och kommer säkert att ses igen, men mer än vänskap blir det nog inte.
--
Idag har jag promenerat till Långholmen. Det var första gången jag gick hela vägen in till stan, och det var härligt. Solen gassade även idag, och hela världen var overkligt grön. Det var loppis på Långholmen, men jag kom dit ganska sent, så det var tyvärr rätt avplockat. Några böcker hittade jag ändå, och på vägen hem stannade jag till vid Mickes Skivor och köpte en Built To Spill-platta. Jag snackade lite med Micke himself också. Han spelade en tidig Kent-skiva i butiksstereon och beklagade sig över att alla band från 90-talet begravde bra låtar i en massa skramliga gitarrattacker. Jag nickade och höll med, och fann det en smula lustigt att jag samtidigt betalade för en skiva med Built To Spill, som ju är skramliga om något. Sen ändrade han sig och tyckte skivan var rätt bra ändå. En sällsynt trevlig karl, Micke.