We’re half awake in a fake empire.

Onsdag 14 maj - 08

Det har blivit så kallt igen. Över bara någon natt sjönk temperaturen med säkert tio grader, och när jag gav mig ut i måndagsmorgonen med bara skjorta under kavajen var det som att kliva in i en vägg. En vägg av is. Jag drog på mig en tröja, skyndade mig till tunnelbanan och kände det glada humöret jag byggt upp under den gångna veckan föll ihop som ett korthus. Plötsligt kändes allt hopplöst och tråkigt och grått. Förkylningen ville inte ge med sig. På jobbet ringde telefonen och rösterna i mitt headset var mer arga och krävande än på länge, och efter bara några timmar hackade jag sönder mitt anteckningsblock med pennan i ren frustration. Jag svor mellan sammanbitna tänder. Allt kändes, och känns, väldigt monotomt och meningslöst. Inga pengar har man, till frukost äter man formfranska med en skiva ost och en skiva gurka, på kvällen kommer man hem och är trött och lägenheten är tom och skärmen skiner blå och kall, och balkongen är ogästvänlig och kylig och mat ska man laga och vaken ska man hålla sig.
--
Var på en anställningsintervju på ett företag vid Globen igår, och det kändes som det gick rätt bra.
”Du är en väldigt lovande kandidat” sa en av intervjuarna när vi var färdig.
”Det var roligt att höra”, sa jag och tryckte hennes hand. Samtidigt mindes jag bittert att jag hört samma ord yttras så sent som i höstas. De betydde inget då, och jag vet ju inte om det betyder något nu. Men hoppas, det gör jag. Det verkar inte vara världens roligaste jobb, och arbetskamraterna verkar betydligt tråkigare än mina nuvarande, men lönen kan knappast vara sämre, och mer pengar kan ju innebära ett lite drägligare liv. En svag låga av hopp tändes, och efter intervjun gick jag hem till L som bor ett stenkast från Globen, bjöds på en kopp kaffe, snackade en stund, och sen for jag hem. Jag köpte en pizza, för jag orkade inte laga någon mat, och när jag ätit färdig var jag så trött att jag gick direkt och la mig. All nervositet som föregått intervjun hade gett mig huvudvärk, så jag läste inte mer än några sidor i min bok innan jag lade den ifrån mig, släckte och somnade. På natten drömde jag att jag var Spider-man, men det var ingen vidare angenäm dröm. Jag jagades av en ovanligt hänsynslös superskurk genom ett labyrintsystem, och strax innan jag vaknade kröp jag in i ett skåp där jag satt och hörde skurken rota omkring efter mig utanför. Jag drömde om badhus också, badhus med hala golv, om arbeten som jag misslyckades kapitalt med, om skenande bilar med mig bakom ratten och om döda djur.
--
Fick chockerande, och ändå inte särskilt chockerande, nyheter idag. Nyheter som kanske inte kan skrivas ut såhär för vem som helst att läsa, men som kan innebära slutet på en era. De tre musketörernas era. Jag hoppas att det inte behöver vara så illa, för det har varit en väldigt glad era, med många fantastiska kvällar. Den som lever får väl se. Antar jag.