Måndag 30 mars – 09
Mer höst än vår ute. Det är förvisso relativt varmt (allt är ju relativt) och asfalten är torr, men omvärldens färgskala går i grått och brunt. Ändå mår jag bra. Eller helt okej. Det har varit en fin helg, och trots att veckan slutar med en begravning så har den börjat rätt lovande. Förmodligen för att den förra slutade så fint.
Det var konferens i fredags. Konferenser är något som jag från mitt tidigare jobb minns med skräckblandad förtjusning. Å ena sidan; god mat och gratis dricka. Å andra sidan; påtvingat umgänge med vidriga människor under krystade former. Just denna fredag bjöd på lite av båda delar, men mest var det faktiskt en positiv upplevelse. För en gångs skull kändes det som om teambuildingövningarna faktiskt gav viss utdelning, som om man såg nya, mer intressanta sidor av kollegor som tidigare mest framstått som menlösa och identitetslösa. Och även om lunchen såg bättre ut än den var, så var middagen fantastisk, och vem har rätt att klaga när det är gratis? Lokalen var en stor konferensgård någonstans utanför Åkersberga, med sjuttiotalsinredning, man kunde nästan känna doften av gammal cigarettrök och after shave i väggarna, se spöken av gamla säljare och affärsmän ihopsjunkna i de laxfärgade sofforna, håglöst stirrande ut genom panoramafönstren. På något perverst sätt var det ganska mysigt.
På kvällen, efter middagen, bjöds det på musikquiz som jag borde ha vunnit (utslagsfrågan var ”Vad är Bob Dylans riktiga namn?”, den förste att resa sig skulle vinna. Jag var först men tävlingsledaren hade bara ögon för Stina, som därför tog hem segern – ett paraply med reklamtryck.
Efter den svidande förlusten fanns det inte mycket annat att göra än att tröstdricka, så det gjorde jag med besked. Snackade med en hel del människor, var uppe och dansade aggressivt och ironiskt ett par gånger, hamnade på efterfest i ett rum där det sjöngs pinsamma studentsånger och till slut stapplade jag iväg till det rum jag delade med min kollega Peter. Jag däckade i samma ögonblick som jag nuddade sängen.
Ändå mådde jag relativt bra morgonen efter. Kom upp någorlunda tidigt, duschade, åt en rejäl hotellfrukost bestående av kaffe, äggröra, bacon, flera mackor med olika pålägg och slutligen en smoothie. Funkade bra att dämpa baksmällan med.
En buss tog oss tillbaka till civilisationen. Så snart vi kommit fram tog jag mig med kollektivtrafikens hjälp hem till Mikaela, där jag ganska snart somnade och tog igen välbehövlig sömn. Lördagskvällen och resten av helgen blev lugn och fridfull. Vi åt kyckling, drack lite vin, såg en film. Jag har längtat så länge efter en kväll just som den, och längtar redan efter nästa.
Monday, March 30, 2009
Monday, March 23, 2009
Until the sadness is gone.
Måndag 23 mars - 09
Det är besvärliga dagar det här, tunga dagar. Året har börjat tämligen värdelöst, och särskilt mycket ljusning anas tyvärr inte i horisonten. Det blir inte nödvändigtvis värre heller, men det känns ändå som om trenden pekar nedåt. När man sjunkit djupt tar det tid att komma upp till ytan. Då är det enklare att fortsätta nedåt.
Som vanligt överdramatiserar jag. Så farligt är det kanske inte. Men det är ledsamma tider. Jag var i Karlskoga i helgen, Mikaela och jag for dit på fredagseftermiddagen och åkte hem på söndagen. Vi landade först hos mamma, som var ganska medtagen efter morfars död. För min del är det mest lite ledsamt, och väldigt märkligt att tänka sig att jag aldrig kommer att träffa honom igen. Vi träffades ju så sällan, morfar och jag. Några gånger om året på sin höjd. Även om jag tyckte mycket om honom lämnar han inte ett tomrum i min vardag. För mamma är det naturligtvis en helt annan sak. Hon såg tärd ut, men var glad att se oss. Vi åt linsgryta som Mikaela lagat, och bröd som hon bakat. Mamma var trött efter veckan som gått, och Mikaela och jag av bilresan, så vi satt inte uppe och pratade särskilt länge, inte längre än tillräckligt, utan la oss tidigt och somnade snart.
Morgonen därpå ägnades åt något gladare, nämligen loppisrunda. Som alltid hittade jag massor av böcker, böcker jag knappt har plats för och knappt tid att läsa. Men det är fint att ha ett litet bibliotek. Jag trivs med det. Det blev en Rolling Stones-skiva, lite glasburkar och dylikt, och faktiskt ett par skor också. Trevligt.
Vi åkte hem till mamma igen, åt middag och sov middag. Sen åkte vi ut till mormor och morfar. Jag kommer nog alltid tänka mormor och morfar, även om morfar är borta. Deras hus ute i Linnebäck är mer än bara ett hus, det är en symbol. Jag drömmer ofta om det huset om nätterna, har alltid gjort. Jag tror det symboliserar min barndom.
”Hälsa honom att jag tar det förståndigt”, sa mormor till mamma när jag hon berättade att jag oroade mig för hennes mående. Och ändå bröt hon ihop när vi kom in genom dörren. Jag förstår det. Varje person hon träffar för första gången sedan morfar försvann blir ju liksom en påminnelse om vad som saknas. Om ett status quo som aldrig kan återställas. Hur kan man ta det förståndigt när man förlorat någon man tillbringat hela sitt vuxna liv med? Hur kan man inte ägna hela tillvaron åt tanken på den frånvaron? Det övergår mitt förstånd.
”Jag ska skärpa mig”, sa hon efter en stund, dukade fram kaffe, dukade fram kakor, och frågade som alltid om jag inte ville ha en smörgås istället. Som vanligt tackade jag nej, åt kakor och bullar med ursäkten att jag kunde göra ett undantag ”dagen till ära”.
Det blev riktigt trevligt till slut. Jag tror mormor uppskattade att få tänka på något annat en stund. Hon rent av skrattade då och då. Jag tror faktiskt hon menar allvar med att hon tar det förståndigt. Vad kan vara förståndigare än att sörja, men vägra låta sig krossas?
Vi åkte hem till pappas hus efter detta. Pappas hus utan pappa i det var ett konstigt hus. Nog var det trevligt att träffa Maggan och katterna, men något saknades onekligen. Vi åt linsgryta igen, och så blev det läggdags tidigt igen. Dagen hade tagit på krafterna.
Morgonen därpå; ett sista loppisbesök, som resulterade i fler böcker, och sen packade vi bilen och for hemmåt. Vi stannade till i Örebro och hälsade på Pappa på sjukhuset. Han var lite påverkad av smärtstillande, men verkade klar i huvudet och var vid gott mod. Vi stannade i någon timme, pratade och skrattade, och sen lämnade vi sjukhuset, besökte Grill Corner på Järntorget, där vi åt kebab. Det snöade ute och jag tittade ut genom fönstret. Bananamoon hade öppet, men det struntade jag i. Så snart maten var uppäten for vi hem. Det var skönt. Det är så mycket oro just nu, och jag behöver mina egna väggar, mitt eget tak, mitt eget golv, mina rutiner och mina distraktioner för att hålla huvudet över vattenytan.
Det är besvärliga dagar det här, tunga dagar. Året har börjat tämligen värdelöst, och särskilt mycket ljusning anas tyvärr inte i horisonten. Det blir inte nödvändigtvis värre heller, men det känns ändå som om trenden pekar nedåt. När man sjunkit djupt tar det tid att komma upp till ytan. Då är det enklare att fortsätta nedåt.
Som vanligt överdramatiserar jag. Så farligt är det kanske inte. Men det är ledsamma tider. Jag var i Karlskoga i helgen, Mikaela och jag for dit på fredagseftermiddagen och åkte hem på söndagen. Vi landade först hos mamma, som var ganska medtagen efter morfars död. För min del är det mest lite ledsamt, och väldigt märkligt att tänka sig att jag aldrig kommer att träffa honom igen. Vi träffades ju så sällan, morfar och jag. Några gånger om året på sin höjd. Även om jag tyckte mycket om honom lämnar han inte ett tomrum i min vardag. För mamma är det naturligtvis en helt annan sak. Hon såg tärd ut, men var glad att se oss. Vi åt linsgryta som Mikaela lagat, och bröd som hon bakat. Mamma var trött efter veckan som gått, och Mikaela och jag av bilresan, så vi satt inte uppe och pratade särskilt länge, inte längre än tillräckligt, utan la oss tidigt och somnade snart.
Morgonen därpå ägnades åt något gladare, nämligen loppisrunda. Som alltid hittade jag massor av böcker, böcker jag knappt har plats för och knappt tid att läsa. Men det är fint att ha ett litet bibliotek. Jag trivs med det. Det blev en Rolling Stones-skiva, lite glasburkar och dylikt, och faktiskt ett par skor också. Trevligt.
Vi åkte hem till mamma igen, åt middag och sov middag. Sen åkte vi ut till mormor och morfar. Jag kommer nog alltid tänka mormor och morfar, även om morfar är borta. Deras hus ute i Linnebäck är mer än bara ett hus, det är en symbol. Jag drömmer ofta om det huset om nätterna, har alltid gjort. Jag tror det symboliserar min barndom.
”Hälsa honom att jag tar det förståndigt”, sa mormor till mamma när jag hon berättade att jag oroade mig för hennes mående. Och ändå bröt hon ihop när vi kom in genom dörren. Jag förstår det. Varje person hon träffar för första gången sedan morfar försvann blir ju liksom en påminnelse om vad som saknas. Om ett status quo som aldrig kan återställas. Hur kan man ta det förståndigt när man förlorat någon man tillbringat hela sitt vuxna liv med? Hur kan man inte ägna hela tillvaron åt tanken på den frånvaron? Det övergår mitt förstånd.
”Jag ska skärpa mig”, sa hon efter en stund, dukade fram kaffe, dukade fram kakor, och frågade som alltid om jag inte ville ha en smörgås istället. Som vanligt tackade jag nej, åt kakor och bullar med ursäkten att jag kunde göra ett undantag ”dagen till ära”.
Det blev riktigt trevligt till slut. Jag tror mormor uppskattade att få tänka på något annat en stund. Hon rent av skrattade då och då. Jag tror faktiskt hon menar allvar med att hon tar det förståndigt. Vad kan vara förståndigare än att sörja, men vägra låta sig krossas?
Vi åkte hem till pappas hus efter detta. Pappas hus utan pappa i det var ett konstigt hus. Nog var det trevligt att träffa Maggan och katterna, men något saknades onekligen. Vi åt linsgryta igen, och så blev det läggdags tidigt igen. Dagen hade tagit på krafterna.
Morgonen därpå; ett sista loppisbesök, som resulterade i fler böcker, och sen packade vi bilen och for hemmåt. Vi stannade till i Örebro och hälsade på Pappa på sjukhuset. Han var lite påverkad av smärtstillande, men verkade klar i huvudet och var vid gott mod. Vi stannade i någon timme, pratade och skrattade, och sen lämnade vi sjukhuset, besökte Grill Corner på Järntorget, där vi åt kebab. Det snöade ute och jag tittade ut genom fönstret. Bananamoon hade öppet, men det struntade jag i. Så snart maten var uppäten for vi hem. Det var skönt. Det är så mycket oro just nu, och jag behöver mina egna väggar, mitt eget tak, mitt eget golv, mina rutiner och mina distraktioner för att hålla huvudet över vattenytan.
Friday, March 13, 2009
Bengt.
Fredag 13 mars - 09
Min morfar dog idag. Han var åttio år gammal. Han fick en hjärtinfarkt tidigare i veckan, överlevde den, men idag kom en till. Jag fick beskedet när jag var på jobbet. Mamma ringde mig och jag tryckte bort samtalet. Blev först irriterad, för jag har sagt att jag inte uppskattar att bli uppringd när jag jobbar. Sen kom jag att tänka på att morfar låg på sjukhus, anade oråd och ringde upp så fort jag kunde.
”Beklagar”, sa Andreas dystert. ”Gå hem med dig. Säg till om du behöver snacka.” Han är rar. Det var tio minuter kvar av arbetsdagen, så jag rörde mig hemmåt, som i dimma.
Morfar hade varit på fötter när han dog. Han hade repat sig bra efter sin första infarkt, men var trött, och behövde lite träning för att orka gå igen. Mormor var på besök, och han hade sagt till henne att vänta, han skulle bara träna lite och sedan komma tillbaka till rummet. Han skulle få åka hem senare samma dag. Men i korridoren föll han ihop.
På sätt och vis är det fint. Det var det ultimata sättet för honom att dö på. Plötsligt, smärtfritt, med klart huvud och utan särskilt mycket förvarning. Han behövde aldrig hamna på hem, aldrig bli vimsig. Vi behövde inte se honom vittra bort. Men visst är det sorgligt, det är jävligt sorgligt.
Morfar var en man av stål. I julas knäckte han extra som jultomte. Så sent som för en vecka sedan skottade han taket på villan i Linnebäck, villan som mer än något annat symboliserar min barndom. Han lämnade ogärna den villan, och var han hemifrån hade han alltid bråttom att återvända. Han högg själv veden till värmepannan, och efter den första infarkten envisades han med att han skulle skotta bort snön från trappan innan han for till sjukhuset.
Min morfar dog idag. Jag har nog inte riktigt fattat det ännu. Men jag har tänt ett ljus.
Min morfar dog idag. Han var åttio år gammal. Han fick en hjärtinfarkt tidigare i veckan, överlevde den, men idag kom en till. Jag fick beskedet när jag var på jobbet. Mamma ringde mig och jag tryckte bort samtalet. Blev först irriterad, för jag har sagt att jag inte uppskattar att bli uppringd när jag jobbar. Sen kom jag att tänka på att morfar låg på sjukhus, anade oråd och ringde upp så fort jag kunde.
”Beklagar”, sa Andreas dystert. ”Gå hem med dig. Säg till om du behöver snacka.” Han är rar. Det var tio minuter kvar av arbetsdagen, så jag rörde mig hemmåt, som i dimma.
Morfar hade varit på fötter när han dog. Han hade repat sig bra efter sin första infarkt, men var trött, och behövde lite träning för att orka gå igen. Mormor var på besök, och han hade sagt till henne att vänta, han skulle bara träna lite och sedan komma tillbaka till rummet. Han skulle få åka hem senare samma dag. Men i korridoren föll han ihop.
På sätt och vis är det fint. Det var det ultimata sättet för honom att dö på. Plötsligt, smärtfritt, med klart huvud och utan särskilt mycket förvarning. Han behövde aldrig hamna på hem, aldrig bli vimsig. Vi behövde inte se honom vittra bort. Men visst är det sorgligt, det är jävligt sorgligt.
Morfar var en man av stål. I julas knäckte han extra som jultomte. Så sent som för en vecka sedan skottade han taket på villan i Linnebäck, villan som mer än något annat symboliserar min barndom. Han lämnade ogärna den villan, och var han hemifrån hade han alltid bråttom att återvända. Han högg själv veden till värmepannan, och efter den första infarkten envisades han med att han skulle skotta bort snön från trappan innan han for till sjukhuset.
Min morfar dog idag. Jag har nog inte riktigt fattat det ännu. Men jag har tänt ett ljus.
Sunday, March 8, 2009
There is hope.
Söndag 8 mars - 09
Snön smälter utanför. Bara små vita fläckar här och var består. Naturligtvis kan den komma tillbaka när som helst, men just nu är den på väg bort, och det är vad som räknas. Trots att solen inte skiner utanför fönstret just nu, så känns det som att våren är på väg. Jag sitter på kammaren och lyssnar på Saint Etienne. Det är morgon, eller tidig förmiddag. Jag dricker kaffe och äter mackor, och mår helt okej. Det har varit en bra helg, trots att den inleddes med en mindre katastrof.
I fredags skulle Mikaela och jag gå på Glasvegas, som spelade på Debaser Medis. Vi hade precis kommit till Högdalens tunnelbanestation när Thomas ringde. Han befann sig utanför Debaser, och blev inte insläppt. Det visade sig att biljetterna vi köpt var till konserten i Göteborg. Det var bara att vända om till lägenheten och sälja biljetterna. För mig var det ingen katastrof. Jag gillar Glasvegas, men är inget superfan. Dessutom hade jag så sent som kvällen innan sett The Zombies på samma scen, så min konserthunger var mättad. Snopet var det förstås, men inte mycket värre än så. För Mikaela var det värre, förstås. Hon har älskat Glasvegas ungefär lika länge som bandet existerat, så för henne var det ett rätt stort nederlag. Jag tröstade efter förmåga, vi drack några glas vin, och till sist blev det en okej kväll trots allt.
Lördagen blev en riktigt bra dag, den första riktigt bra dagen på länge, länge. Vi vaknade i hyfsad tid, åt frukost och tog det lugnt. Det var på tok för länge sedan vi sist fick en alldeles lugn och avslappnad morgon tillsammans, utan krav, utan stress. Vi åkte in till stan efter några timmar. Jag köpte en välbehövlig kopp kaffe på ett café vid Högdalens tunnelbanestation, och sedan promenerade jag på Södermalm med papperskoppen i ena handen och Mikaelas hand i andra. Köpte böcker av Lars Ahlin, Per Gunnar Evander och Margaret Drabble på Myrorna och en Terry Callier-skiva på Återvinningen. Trettiofem kronor allt som allt. Lagom för min ekonomi.
Vi avrundade med en fika – goda surdegsmackor och te, på samma café som arrangerade Konstfackfesten som vi förra helgen spelade skivor på. Den festen är för övrigt värd en historia bara i sig. Själva skivspelandet gick helt okej, även om det var lite omständigt att komma igång. Utrustningen hade för stor hörlursutgång, och det saknades mellanplugg, så Mikaela och jag tvingades flänga runt över halva stan innan vi till sist hämtade upp en i hennes lägenhet.
Att spela skivor var trevligt. Det var inte så mycket folk, och det var både positivt och negativt. Prestationsångesten dämpades något, men det funkade inte riktigt att spela några snabbare låtar när gästerna var inställda på barhäng. Jag spelade lite Clientele, Cowsills, LA’s och Jonathan Richman, Mikaela kryddade med modernare grejer. Allt som allt var det rätt lyckat.
Sen blev det lite tråkigare. När vi spelat färdigt fylldes lokalen allt mer av otäcka hipsters, den som tagit över DJ-båset spelade otäck bloggelectro, och en gammal välbekant känsla av utanförskap bubblade upp inom mig. Samma känsla som under min gymnasietid fick mig att storma hem från otaliga utekvällar med hatet och bitterheten kokande i kroppen. Just den här kvällen blev det extra smärtsamt. Det var ju det här jag fantiserade om alla de där utekvällarna i Karlskoga då jag kände mig malplacerad och fel. Det var ju det här som skulle vara mitt rätta element. Min hemplanet. Om så ej är fallet, är det inte beviset på att det är jag som är fel? Det blev till att storma hem igen, men den här gången i sällskap med Mikaela. En kväll som började bra slutade långt ner i djupet, och det präglade hela återstoden av helgen och inledningen av arbetsveckan.
Men denna helg är alltså en bättre helg. Just nu, i skrivandet stund, lyssnar jag på Caribou. Det är grått ute, men på ett mysigt, inte depressivt, sätt. Balkongdörren står på glänt. Det är kyligt, men det finns hopp om livet. Snart väntar promenad runt Långsjön, men först kanske en tupplur.
Snön smälter utanför. Bara små vita fläckar här och var består. Naturligtvis kan den komma tillbaka när som helst, men just nu är den på väg bort, och det är vad som räknas. Trots att solen inte skiner utanför fönstret just nu, så känns det som att våren är på väg. Jag sitter på kammaren och lyssnar på Saint Etienne. Det är morgon, eller tidig förmiddag. Jag dricker kaffe och äter mackor, och mår helt okej. Det har varit en bra helg, trots att den inleddes med en mindre katastrof.
I fredags skulle Mikaela och jag gå på Glasvegas, som spelade på Debaser Medis. Vi hade precis kommit till Högdalens tunnelbanestation när Thomas ringde. Han befann sig utanför Debaser, och blev inte insläppt. Det visade sig att biljetterna vi köpt var till konserten i Göteborg. Det var bara att vända om till lägenheten och sälja biljetterna. För mig var det ingen katastrof. Jag gillar Glasvegas, men är inget superfan. Dessutom hade jag så sent som kvällen innan sett The Zombies på samma scen, så min konserthunger var mättad. Snopet var det förstås, men inte mycket värre än så. För Mikaela var det värre, förstås. Hon har älskat Glasvegas ungefär lika länge som bandet existerat, så för henne var det ett rätt stort nederlag. Jag tröstade efter förmåga, vi drack några glas vin, och till sist blev det en okej kväll trots allt.
Lördagen blev en riktigt bra dag, den första riktigt bra dagen på länge, länge. Vi vaknade i hyfsad tid, åt frukost och tog det lugnt. Det var på tok för länge sedan vi sist fick en alldeles lugn och avslappnad morgon tillsammans, utan krav, utan stress. Vi åkte in till stan efter några timmar. Jag köpte en välbehövlig kopp kaffe på ett café vid Högdalens tunnelbanestation, och sedan promenerade jag på Södermalm med papperskoppen i ena handen och Mikaelas hand i andra. Köpte böcker av Lars Ahlin, Per Gunnar Evander och Margaret Drabble på Myrorna och en Terry Callier-skiva på Återvinningen. Trettiofem kronor allt som allt. Lagom för min ekonomi.
Vi avrundade med en fika – goda surdegsmackor och te, på samma café som arrangerade Konstfackfesten som vi förra helgen spelade skivor på. Den festen är för övrigt värd en historia bara i sig. Själva skivspelandet gick helt okej, även om det var lite omständigt att komma igång. Utrustningen hade för stor hörlursutgång, och det saknades mellanplugg, så Mikaela och jag tvingades flänga runt över halva stan innan vi till sist hämtade upp en i hennes lägenhet.
Att spela skivor var trevligt. Det var inte så mycket folk, och det var både positivt och negativt. Prestationsångesten dämpades något, men det funkade inte riktigt att spela några snabbare låtar när gästerna var inställda på barhäng. Jag spelade lite Clientele, Cowsills, LA’s och Jonathan Richman, Mikaela kryddade med modernare grejer. Allt som allt var det rätt lyckat.
Sen blev det lite tråkigare. När vi spelat färdigt fylldes lokalen allt mer av otäcka hipsters, den som tagit över DJ-båset spelade otäck bloggelectro, och en gammal välbekant känsla av utanförskap bubblade upp inom mig. Samma känsla som under min gymnasietid fick mig att storma hem från otaliga utekvällar med hatet och bitterheten kokande i kroppen. Just den här kvällen blev det extra smärtsamt. Det var ju det här jag fantiserade om alla de där utekvällarna i Karlskoga då jag kände mig malplacerad och fel. Det var ju det här som skulle vara mitt rätta element. Min hemplanet. Om så ej är fallet, är det inte beviset på att det är jag som är fel? Det blev till att storma hem igen, men den här gången i sällskap med Mikaela. En kväll som började bra slutade långt ner i djupet, och det präglade hela återstoden av helgen och inledningen av arbetsveckan.
Men denna helg är alltså en bättre helg. Just nu, i skrivandet stund, lyssnar jag på Caribou. Det är grått ute, men på ett mysigt, inte depressivt, sätt. Balkongdörren står på glänt. Det är kyligt, men det finns hopp om livet. Snart väntar promenad runt Långsjön, men först kanske en tupplur.
Subscribe to:
Comments (Atom)