There is hope.

Söndag 8 mars - 09

Snön smälter utanför. Bara små vita fläckar här och var består. Naturligtvis kan den komma tillbaka när som helst, men just nu är den på väg bort, och det är vad som räknas. Trots att solen inte skiner utanför fönstret just nu, så känns det som att våren är på väg. Jag sitter på kammaren och lyssnar på Saint Etienne. Det är morgon, eller tidig förmiddag. Jag dricker kaffe och äter mackor, och mår helt okej. Det har varit en bra helg, trots att den inleddes med en mindre katastrof.

I fredags skulle Mikaela och jag gå på Glasvegas, som spelade på Debaser Medis. Vi hade precis kommit till Högdalens tunnelbanestation när Thomas ringde. Han befann sig utanför Debaser, och blev inte insläppt. Det visade sig att biljetterna vi köpt var till konserten i Göteborg. Det var bara att vända om till lägenheten och sälja biljetterna. För mig var det ingen katastrof. Jag gillar Glasvegas, men är inget superfan. Dessutom hade jag så sent som kvällen innan sett The Zombies på samma scen, så min konserthunger var mättad. Snopet var det förstås, men inte mycket värre än så. För Mikaela var det värre, förstås. Hon har älskat Glasvegas ungefär lika länge som bandet existerat, så för henne var det ett rätt stort nederlag. Jag tröstade efter förmåga, vi drack några glas vin, och till sist blev det en okej kväll trots allt.

Lördagen blev en riktigt bra dag, den första riktigt bra dagen på länge, länge. Vi vaknade i hyfsad tid, åt frukost och tog det lugnt. Det var på tok för länge sedan vi sist fick en alldeles lugn och avslappnad morgon tillsammans, utan krav, utan stress. Vi åkte in till stan efter några timmar. Jag köpte en välbehövlig kopp kaffe på ett café vid Högdalens tunnelbanestation, och sedan promenerade jag på Södermalm med papperskoppen i ena handen och Mikaelas hand i andra. Köpte böcker av Lars Ahlin, Per Gunnar Evander och Margaret Drabble på Myrorna och en Terry Callier-skiva på Återvinningen. Trettiofem kronor allt som allt. Lagom för min ekonomi.

Vi avrundade med en fika – goda surdegsmackor och te, på samma café som arrangerade Konstfackfesten som vi förra helgen spelade skivor på. Den festen är för övrigt värd en historia bara i sig. Själva skivspelandet gick helt okej, även om det var lite omständigt att komma igång. Utrustningen hade för stor hörlursutgång, och det saknades mellanplugg, så Mikaela och jag tvingades flänga runt över halva stan innan vi till sist hämtade upp en i hennes lägenhet.
Att spela skivor var trevligt. Det var inte så mycket folk, och det var både positivt och negativt. Prestationsångesten dämpades något, men det funkade inte riktigt att spela några snabbare låtar när gästerna var inställda på barhäng. Jag spelade lite Clientele, Cowsills, LA’s och Jonathan Richman, Mikaela kryddade med modernare grejer. Allt som allt var det rätt lyckat.

Sen blev det lite tråkigare. När vi spelat färdigt fylldes lokalen allt mer av otäcka hipsters, den som tagit över DJ-båset spelade otäck bloggelectro, och en gammal välbekant känsla av utanförskap bubblade upp inom mig. Samma känsla som under min gymnasietid fick mig att storma hem från otaliga utekvällar med hatet och bitterheten kokande i kroppen. Just den här kvällen blev det extra smärtsamt. Det var ju det här jag fantiserade om alla de där utekvällarna i Karlskoga då jag kände mig malplacerad och fel. Det var ju det här som skulle vara mitt rätta element. Min hemplanet. Om så ej är fallet, är det inte beviset på att det är jag som är fel? Det blev till att storma hem igen, men den här gången i sällskap med Mikaela. En kväll som började bra slutade långt ner i djupet, och det präglade hela återstoden av helgen och inledningen av arbetsveckan.

Men denna helg är alltså en bättre helg. Just nu, i skrivandet stund, lyssnar jag på Caribou. Det är grått ute, men på ett mysigt, inte depressivt, sätt. Balkongdörren står på glänt. Det är kyligt, men det finns hopp om livet. Snart väntar promenad runt Långsjön, men först kanske en tupplur.