Darkness at the edge of town.

Fredag 27 februari - 09

Det har blivit svårt att skriva, svårt att läsa, svårt att finnas till, svårt att göra särskilt mycket alls. Det enda som inte är svårt tycks vara att hänga framför datorn med ryggen krökt som en asgams nacke. Hoppa från webbsida till webbsida medan cd-romen ömsom spelar ömsom rippar skivor ur i min skivsamling. Jag är helt enkelt vansinnigt oproduktiv just nu. Tidigare brukade det tyda på välmående. Jag hade svårt att skapa när jag mådde bra. Så är dock inte fallet nu. Jag har svårt att skapa, period, och bra är det sista jag mår.
Men missförstå mig inte nu. Ljuspunkter finns, och har funnits även under de gångna mörka veckorna. Det handlar inte om något ogenomträngligt mörker. Ingen svart sopsäck har slutits kring mig. Förra veckan bjöds det på middag hos Moa på onsdagen och sedan indiskt hos Sebbe och Helena några dagar senare. Detta följdes av en Wave Pictures-konsert senare på kvällen, och den var mycket bra. Ett vansinnigt underskattat band. Även den senaste veckan har bjudit på lite smått och gott. Träffade Fredrik och Frida häromdagen, exempelvis. Plockade upp en King Creosote-skiva som Fredrik köpt åt mig, åt en kryddstark wok och tog sedan sällskap med Frida in mot stan. Hon klev av vid T-centralen och jag bytte till ett tåg som tog mig hem, rätt nöjd med kvällen.
Men mest av allt är mitt liv just nu fyllt av oro, bakslag, besvikelser och komplikationer. Min pappa som är sjuk, min plånbok som är tömd innan en ny månad ens har inletts, min egen sviktande hälsa (har av oklar anledning haft problem med synen – när jag läser eller skriver flimrar bokstäverna på skärmen eller papperet på ett vis som för tankarna till migrän – mycket obehagligt). Det som huvudsakligen drar ner mig är dock mitt jobb. Det där nya som skulle vara så bra, Det är en ständig källa till ilska och irritation. This just in: min lön kanske sänks på grund av ett arbetstidsrelaterat missförstånd mellan bemanningsföretaget jag arbetar för och deras slutkund. Kul!
It sucks to be me right now. Men det blir nog bättre framöver. Man måste hoppas på det.
--
Ikväll är det fest med jobbet, men jag sitter hemma med mina båda datorer påslagna. Kunde säkert ha varit kul att haka på, men jag har längtat efter en helkväll för mig själv. Efter tid till att författa rader som dessa, tid till att ligga i sängen, titta upp i taket och bara existera. Mikaela har påpekat att jag har väldigt höga krav på mig själv, att jag på ett närmast maniskt vis försöker utnyttja varje ledig, vaken sekund till att skapa eller konsumera något. Skriver jag inte så läser jag. Ser jag inte film så lyssnar jag på musik. Jag kryssar som en projektil mellan dagens rutiner och måsten, desperat sökandes efter luckor, efter tid att bespara, tid att nyttja till sådant som är konstruktivt och intellektuellt stimulerande.
Jag försöker komma från det. Försöker att varje dag efter jobbet lägga mig på sängen en stund och bara andas. Bara existera. Jag hoppas att det ska få mig att må bättre. Det är delvis därför jag stannar hemma ikväll. Jag väljer bort sånt som inte känns hundra procent, tar mig tid att bara sväva omkring. Att tillbringa dyrbar fritid med arbetskamrater är inte alltid hundra procent, även om det naturligtvis skulle kunna vara väldigt roligt.
Ett annat skäl är, lite mer otippat, att jag imorgon ska spela skivor på Konstfack. Eller ja, på en privat fest i Konstfacks lokaler, men ändå. Mikaela och jag ska dela på ett pass på en och en halv timme, så totalt blir det väl cirka fyrtiofem minuter, men det hindrar mig inte från att faktiskt känna mig båda nervös och exalterad. Den lediga tid som jag ikväll inte ägnar åt vanligt stirrande tillbringar jag med att rippa skivor. Ungefär som vanligt med andra, men med den skillnaden att syftet med det hela nu är att jag söker låtar som kan tänkas funka på ett lagom nedtonat dansgolv.