Sand.

Lördag 7 februari - 09

Ligger på sängen, två filtar över mig och datorn i knäet. Det är kallt i lägenheten. Jag får skylla mig själv, hade ju fönstret på glänt inatt. Jag sover bättre då, när jag kan dra varenda täckte, filt och överkast som står att finna över mig, när jag kan baka in mig själv i en rejäl kokong. Jag sover gott på natten, men morgonen blir kall.
När jag vaknade trodde jag det var full snöstorm ute, men det var bara väldigt dimmigt. Hela omvärlden var vitfärgad, som av mjölk. Jag gick upp, stängde fönstret, låg kvar i sängen en stund och gick sedan upp och kokade kaffe. Och nu ligger jag alltså här igen, lyssnandes till Galaxie 500 och önskandes att jag kunde stanna tiden för en stund. Att få ligga så här, tillbakalutad i sängen med en hel stapel kuddar bakom huvudet, lagom dåsig och lagom kreativ, ibland känns det som en drömtillvaro. Jag är en sån person som inte skulle ha några större problem med att spendera resten av mitt liv i en sjukhussäng. Fick jag ha en dator, mina skivor och ett gäng böcker skulle jag klara mig fint. Peppar peppar.

Veckan har gått fort, och det tror jag att även nästa kommer att göra. Jag träffade Åsa i onsdags. Hon mötte upp mig i Högdalen och vi promenerade hem till den lägenhet hon delar med sin pojkvän, förlåt, make, man. De gifte sig i helgen. När de träffades delade jag och Åsa en lägenhet i Bagarmossen. Det var vår, jag hade mina kärleksbekymmer, hon sina. Vi brukade sitta på vardagsrumssoffan, en oerhört smaklös och äcklig soffa som jag tagit med mig från Karlskoga, och älta våra nojor tills det var dags att gå och lägga sig. Eller så kollade vi på ”Six Feet Under”, drack te och talade om livet och döden. Eller så dövade vi vår ångest med kaffe och cigaretter på balkongen, mer för att det kändes rätt än för att någon av oss egentligen rökte. Det var en fin vår, vilket var ganska oväntat – vårt första halvår i lägenheten hade varit allt annat än harmoniskt. Det fina med Åsa är att hon är en sån person som man inte måste ha kontinuerlig kontakt med. Det går alldeles utmärkt att inte höras på ett halvår, sedan ses igen och allt är precis som före avbrottet. Hon har givetvis många andra goda egenskaper också, men jag uppskattar verkligen det där. Att det är kravlöst.

Den här onsdagen tog vi en långfika, te och mackor, och pratade om stort och smått, om ångest och olycka och olycka. Precis som i gamla tider. Det var fint, men jag var trött och gick hem tidigt, hem till Mikaela. Åsa följde med mig till Högdalen centrum. Det var en kylig kväll. Jag bar en påse i handen, innehållandes mina favoritskor. De hade varit hos skomakaren igen. Det känns fint att kunna ha dem på sig igen.
--
I veckan som kommer ska jag också träffa vänner från förr. Emma på måndag och Olof på onsdag. Det kan bli trevligt. Emma har jag ju fortfarande någorlunda regelbunden kontakt med, men Olof har jag inte sett sedan i somras, och då var det på en fest i hans tidigare lägenhet i Ropsten. På tu man hand har vi inte träffats på över ett år. Märkligt hur det kan bli. Och märkligt hur jag liksom har en förmåga att fabulera ihop dispyter som på något sätt ska motivera bristen på kontakt. Som om det vore bättre att självmant och medvetet ha slutat höra av sig än att helt enkelt ha glidit ifrån varandra. Jag antar att det är min skräck för det oavslutade som spökar. Hela mitt liv är fyllt av sånt som är oavslutat, av relationer som bara runnit ut i sanden. Kommer jag någonsin till skott och skriver något, en novellsamling, en roman, så ska det vara huvudtemat. Det oavslutade.

Förrutom att ligga nerbäddad med datorn har jag idag lyssnat igenom ett antal skivor, ätit pyttipanna och läst lite. Och nu ska jag nog sova en stund. Ikväll väntar först födelsedagsfest hos Mikaelas lillebror, och sedan eventuellt fortsatt fest på caféet där Mikaela arbetar. Kan bli bra.