Until the sadness is gone.

Måndag 23 mars - 09

Det är besvärliga dagar det här, tunga dagar. Året har börjat tämligen värdelöst, och särskilt mycket ljusning anas tyvärr inte i horisonten. Det blir inte nödvändigtvis värre heller, men det känns ändå som om trenden pekar nedåt. När man sjunkit djupt tar det tid att komma upp till ytan. Då är det enklare att fortsätta nedåt.
Som vanligt överdramatiserar jag. Så farligt är det kanske inte. Men det är ledsamma tider. Jag var i Karlskoga i helgen, Mikaela och jag for dit på fredagseftermiddagen och åkte hem på söndagen. Vi landade först hos mamma, som var ganska medtagen efter morfars död. För min del är det mest lite ledsamt, och väldigt märkligt att tänka sig att jag aldrig kommer att träffa honom igen. Vi träffades ju så sällan, morfar och jag. Några gånger om året på sin höjd. Även om jag tyckte mycket om honom lämnar han inte ett tomrum i min vardag. För mamma är det naturligtvis en helt annan sak. Hon såg tärd ut, men var glad att se oss. Vi åt linsgryta som Mikaela lagat, och bröd som hon bakat. Mamma var trött efter veckan som gått, och Mikaela och jag av bilresan, så vi satt inte uppe och pratade särskilt länge, inte längre än tillräckligt, utan la oss tidigt och somnade snart.

Morgonen därpå ägnades åt något gladare, nämligen loppisrunda. Som alltid hittade jag massor av böcker, böcker jag knappt har plats för och knappt tid att läsa. Men det är fint att ha ett litet bibliotek. Jag trivs med det. Det blev en Rolling Stones-skiva, lite glasburkar och dylikt, och faktiskt ett par skor också. Trevligt.

Vi åkte hem till mamma igen, åt middag och sov middag. Sen åkte vi ut till mormor och morfar. Jag kommer nog alltid tänka mormor och morfar, även om morfar är borta. Deras hus ute i Linnebäck är mer än bara ett hus, det är en symbol. Jag drömmer ofta om det huset om nätterna, har alltid gjort. Jag tror det symboliserar min barndom.

”Hälsa honom att jag tar det förståndigt”, sa mormor till mamma när jag hon berättade att jag oroade mig för hennes mående. Och ändå bröt hon ihop när vi kom in genom dörren. Jag förstår det. Varje person hon träffar för första gången sedan morfar försvann blir ju liksom en påminnelse om vad som saknas. Om ett status quo som aldrig kan återställas. Hur kan man ta det förståndigt när man förlorat någon man tillbringat hela sitt vuxna liv med? Hur kan man inte ägna hela tillvaron åt tanken på den frånvaron? Det övergår mitt förstånd.
”Jag ska skärpa mig”, sa hon efter en stund, dukade fram kaffe, dukade fram kakor, och frågade som alltid om jag inte ville ha en smörgås istället. Som vanligt tackade jag nej, åt kakor och bullar med ursäkten att jag kunde göra ett undantag ”dagen till ära”.
Det blev riktigt trevligt till slut. Jag tror mormor uppskattade att få tänka på något annat en stund. Hon rent av skrattade då och då. Jag tror faktiskt hon menar allvar med att hon tar det förståndigt. Vad kan vara förståndigare än att sörja, men vägra låta sig krossas?

Vi åkte hem till pappas hus efter detta. Pappas hus utan pappa i det var ett konstigt hus. Nog var det trevligt att träffa Maggan och katterna, men något saknades onekligen. Vi åt linsgryta igen, och så blev det läggdags tidigt igen. Dagen hade tagit på krafterna.

Morgonen därpå; ett sista loppisbesök, som resulterade i fler böcker, och sen packade vi bilen och for hemmåt. Vi stannade till i Örebro och hälsade på Pappa på sjukhuset. Han var lite påverkad av smärtstillande, men verkade klar i huvudet och var vid gott mod. Vi stannade i någon timme, pratade och skrattade, och sen lämnade vi sjukhuset, besökte Grill Corner på Järntorget, där vi åt kebab. Det snöade ute och jag tittade ut genom fönstret. Bananamoon hade öppet, men det struntade jag i. Så snart maten var uppäten for vi hem. Det var skönt. Det är så mycket oro just nu, och jag behöver mina egna väggar, mitt eget tak, mitt eget golv, mina rutiner och mina distraktioner för att hålla huvudet över vattenytan.