Hjul.

Guldet blev till sand och planerna grus. Vi skulle ha åkt till ett Bed & Breakfast på Möja och firat min 35-årsdag. Dagarna innan skojade vi galghumoristiskt om att vi förmodligen skulle bli kräksjuka. Det blev vi också. Eller Erika iallafall. Hon kräkte sig igenom fredagsnatten. Jag märkte inget.
    ”Hur mår du?” frågade jag på morgonen, när vi skulle åka.
   ”Inte så bra”, sa hon.
   ”Vad bra”, sa jag.
   ”Nej, jag sa INTE så bra.”
   Det var bara att ställa in. Hon stannade i sängen hela dagen. Jag gav mig ut på stan, köpte lite julklappar, en fickplunta (det kändes som om jag behövde en) och sedan en fairisleväst på Herr Judits. Återvände hem till henne med blåbärssoppa och skorpor. Sen stannade jag där resten av dagen, och vi hade det faktiskt riktigt mysigt, trots att hon var trött och medtagen. Dagen därpå fyllde jag alltså trettiofem, och hon orkade sig upp och vi gick till The Greasy Spoon, där vi åt brunch. Full english breakfast för mig. Och sen gick vi hem och vilade igen. Jag ska inte säga att helgen var en besvikelse, för jag har nog aldrig upplevt en finare helg färgad av magsjuka, men det hade helt klart varit finare att komma till Möja.

Hon följde med mig hem på kvällen och sov över. På morgonen ringde Mikaela. Frank hade blivit dålig. Hade ont i öronen och var yr. Jag gick över och hämtade honom, och Erika åkte till jobbet. Frank var sämre än jag förstått. Kunde knappt gå, och var alldeles vit i ansiktet. Jag anade det värsta och tog fram hinken, som han mycket riktigt kräktes i. Det blev bara en kräkning, men han var trött och medtagen hela måndagen. Dagen därpå hade vi planerat att fira jul, Frank, Erika, V och jag, men det fick vi ställa in. På eftermiddagen var Frank, som tidigare på dagen verkat vara på bättringsvägen, så dålig att jag och Mikaela bestämde oss för att åka till akuten med honom. Han låg på min soffa med halvöppen mun och halvslutna ögon och var knappt kontaktbar. Vi tog bilen in, och jag kände någonstans mellan Enskede och Gullmarsplan ett misstänkt bubbel i magen. Efter bara en stund i väntrummet på Sachsska fick jag resa mig upp och gå. Tyvärr hade jag glömt min plånbok hemma, så enda sättet att ta sig tillbaka var att hejda en taxi som var villig att vänta utanför porten tills jag hämtat plånbok och betalkort och kunde betala. Sen kröp jag ner under täcket med frossa, och efter bara några timmar var kräksjukan i full gång även för mig. Men jag kom lindrigt undan. Mikaela och Frank blev kvar på Sachsska i nio timmar.

När magsjukan var över två dagar senare blinkade jag försiktigt mot ljuset och tittade ut. Min chef förbjöd mig att komma till jobbet, men jag kunde komma in och hämta min dator och jobba hemifrån. Jag bestämde mig för att hämta den på torsdag kväll, arbeta fredagen och sedan åka hem till Karlskoga på fredag kväll, dan före dopparedan. Jag och Erika styrde upp så jag kunde komma förbi henne på vägen till jobbet. Det var sista möjligheten att ses innan jul, och det hade känts hemskt att missa den. Vi åt mjuk pepparkaka, drack kaffe, hon fick en julklapp av mig, och så låg vi på soffan och kramades och pratade. Hennes galna ex var problematisk igen. Hon skulle åka hem och fira jul med familjen, och han insisterade på att få följa med trots att hon flera gånger klargjorde att han inte var välkommen.
   ”Han kommer säkert följa efter oss dit, han har gjort så förr”, berättade hon.
   Vi bestämde att jag skulle stanna kvar hos henne tills V var överlämnad, och därefter följa med dem ner i tunnelbanan, ifall han försökte sig på att följa efter. Vad exakt jag skulle göra då visste jag inte riktigt, men det skulle snart visa sig. För mycket riktigt, redan utanför porten konstaterade Erika att han cykel stod kvar, och sedan såg honom en bit bort, i gathörnet, och noterade att han följde efter oss ner i tunnelbanan. Vi tänkte att han kanske skulle hålla sig på avstånd när han såg mig, men icke. Erika och V hade redan gått in i tåget när hon ropade åt mig att han precis gick in i vagnen. Jag kastade mig efter som en actionhjälte, medan dörrarna stängdes, och satte mig sedan skyggt bredvid henne och V i vagnen. Exet kom lufsande mot oss genom vagnen, oskyldigt leende som om det inte var något konstigt alls med hans närvaro. Han skakade min hand med ett kort ”Trevligt”, och lämnade sedan över ett paket till V, som förstås var glad att se sin pappa. Det var hon ensam om. Jag satt som förlamad och visste inte hur jag skulle ingripa, men till slut lyckades Erika förmå honom att lämna tåget, efter hot om att ringa polisen. Jag vinkade av Erika och V vid den buss de skulle ta, och åkte sedan till jobbet och hämtade datorn. Var smått skakis och såg mig om några gånger, men kom till sist hem och kunde ta kvällen i soffan.

Och så blev det jul och någon sorts frid infann sig. Jag tog 18:20-bussen från Centralen till Karlskoga, fick ett helt säte för mig själv och kunde breda ut mig. Fick inte mycket läst, men lyssnade igenom några skivor och fick mig en tupplur. Det blev skinkmacka och whisky hos mammas kille Stefan, sedan vegetarisk jullunch hos pappa på julafton, klassiskt julbord hos Marianne och Tore på kvällen, och julklappsutdelning. Jag fick en skiva med Cecil Taylor, presentkort på Akademibokhandeln, glas och bestick och femhundra kronor. Jag var nöjd. På juldagen blev det Red Brick med Alex och Ludde. Vi fick bästa platserna i chesterfieldfåtöljerna, och hade väldigt trevligt. Kändes blötare än det var - jag mådde riktigt skapligt morgonen efter. Jag for hem igen på annandagen klockan ett, hämtade upp Frank hos Mikaela, han var mycket piggare än sist jag såg honom, på en brits på Sachsska, och så kom Erika över. Vi firade en stillsam substitutjul, utan V, som var hos sin galne far. Men det blev en fin kväll. Jag fick en vegokokbok och en vacker karta över Edinburgh. Erika känner mig så väl. Vi fick en fin dag idag också. Frank och jag byggde på den legopolisstation han fått av mig i julklapp, Erika läste, vi gick till Hökarängen centrum och åt lunch på cevicherian och vi kändes som en familj. Så himla fint.