Spikmatta.

Någon slags snöstorm rasar där utanför. För några timmar sedan var vi ute i den, på väg hem från Farsta Centrum, Frank och jag, med matkassar och en nyköpt trådlös router som ballast, mot en vindstyrka kraftig nog att kunna blåsa bort oss från jordens yta, kändes det som. Men vi kom hem, frusna och med ansiktena blästrade av de taggiga små snöflingorna, som kändes mer som hagelkorn i konsitensen, och jag kopplade in den trådlösa routern, kopplade bort de nätverkskablar som tidigare ringlat sig över hela lägenheten, och sedan spelade vi Minecraft tillsammans alldeles för länge, långt efter acceptabel läggningstid. När Frank väl somnat plockade jag fram den gamla spikmattan som jag hämtat i källaren hos M och la mig på den en stund. Först var det fruktansvärt obekvämt, och gjorde mycket ondare än jag mindes. Sedan bäddade jag upp bäddsoffan, såg till att underlaget blev riktigt platt, och lade mig igen. Och det var en upplevelse jag väldigt snart kände igen. Smärtan som sakta domnade bort och ersattes av värme och sedan en avslappning så total att det var omöjligt att hålla sömnen borta. För några år sedan låg jag på spikmattan var och varannan kväll. Jag minns inte hur jag mådde på den tiden, men jag inbillar mig att jag kanske var något mindre stressad än nu, och att plocka fram spikmattan igen är ett slags halmstrå jag griper efter, ett desperat försök att få ner stressnivån i kroppen, som känns som den nu är på en all time high. Lite för mycket. Lite för ofta. Det är möjligt att spikmattan är rent kvacksalveri, men jag vet vad jag känner när jag ligger där på den: total frid. Om jag kan få känna det ett par minuter i veckan är ett litet slag vunnet.

Dagarna ringlar på i maklig takt, och ändå tycker jag inte riktigt att jag hinner med något. Vad jag inte hinner med är väl egentligen att sitta vid datorn och skriva om vad jag gör och inte gör. Jag har varit mycket mer Erika och V senaste tiden, och de har varit här. I helgen sov de här lördag till söndag. Frank och V hade ett hjärtslitande gräl, efter att V råkat förstöra ett av hans legohus och dessutom kastat flera tunga legobyggen i ansiktet på honom. Han skrek att han ville mörda henne, och jag blev riktigt arg jag också. Jag vet ju hur mycket det där legot betyder för honom, och det är en sån viktig del av hans och min tillvaro - pappatillvaron - att det verkligen sved i hjärtat när jag såg det hända. Det kändes en stund som att det aldrig skulle gå att reparera deras vänskap, och som att det faktum att jag skrikit åt V skulle skapa en stor reva i min och Erikas relation också, men så blev det lyckligtvis inte. Vid middagsbordet var grälet glömt, och när barnen somnat, efter väldigt många om och men, kunde Erika och jag slappna av med varsin whisky framför  ”På Spåret” och återhämta oss något.