Teufel.

Långsamt men märkbart blir dagarna längre och ljusare. Tog en promenad i något slags tidigt vårljus idag på lunchen, tillsammans med W, A och M. Jag köpte lite godis på Coop vid Essingetorget. Den romska tiggaren utanför sjöng en sång när jag kom ut, och jag gav henne en femma.
   ”Asså, hon sjöng på turkiska”, sa Ayfer. ”Hon sjöng… ’Den som köper godis ska djävulen snart ta’”.
   Ja, kanske har hon rätt. Kanske står Hin Håle här utanför fönstret, i Fagesjöskogen, tittar på mig, bidar sin tid, väntar på att slå till…

Det är vinna eller försvinna som gäller på jobbet. Min tjänst ska bort och ersättas av en chefstjänst, som jag eller någon annan kommer att få. Jag är smått uppjagad över detta, men det kunde vara värre. Jag tror mina chanser att få chefstjänsten är ganska goda, och skulle jag inte få den tror jag mina möjligheter att snart göra något annat blir ganska mycket större än tidigare, eftersom de vet att de riskerar förlora en duktig medarbetare om de petar tillbaka mig ner på ruta ett igen. Kan också se att det vore ett utmärkt tillfälle att bara kliva av och söka mig bort från den här gräsliga branschen. Den som lever om en månad får se.

Frank har bott hos mig hela förra vecka. Mikaela och hennes nya har varit bortresta, och det har faktist varit en alldeles utmärkt vecka. Det märks att Frank mår bättre av den stabilitet som uppstår när inte veckan hackas upp i små mamma och pappatårtbitar, utan får vara på samma plats en sammanhängande tid och rota sig i platsen, föräldern, reglerna och rutinerna. Han har varit en liten ängel. Enda tråkiga är att jag inte kunnat träffa Erika så mycket som jag önskat. Men hon och V var på besök från lördag till söndag, och det fortlöpte betydligt mer smärtfritt än förra gången. Inga legobyggen som flög genom luften, barnen höll sams hela tiden, och det var riktigt harmoniskt, så när som för att V vägrade somna på kvällen och var uppe till efter tio, runtfladdrandes i lägenheten, för att dagen därpå vara förlamande trött och gnällig. Innan jag lärde känna henne hade jag glömt hur det var när Frank var fyra år, ja, framförallt glömt hur pass mycket enklare tillvaron är nu än den var då.

I onsdags var Johanna barnvakt. Jag bjöd på spenat, potatis och halloumi, som en modern vegoversion av barndomens husmanskost, och sedan drog jag iväg in till stan och Rönnells, där Per ”Texas” Johansson spelade. En lika oväntad som spännande spelning. Det jag hört av honom tidigare har varit mer lågmält och melodiöst, men detta var mer explosivt, ryckigt, nästan… funkigt här och var. Tobias och hans damsällskap var med. Vi gick till Babs efter spelningen, drack en öl och pratade, men innan dess hann jag också köpa en Werner Aspenström-bok, Per ”Texas” Johanssons senaste skiva, och växla några ord med Ulrika i kassan. En väldigt fin kväll. Har varit svältfödd på livemusik och fina kulturupplevelser senaste tiden, så det var välbehövligt.

Imorgon är jag hemma från jobbet med Frank som är snorig. I slutet av arbetsveckan ska jag tömma ena halvan av lägenheten eftersom golvreparatörer kommer hit på fredag och ska riva upp golvet där ett läckande element har genererat en vattenskada. Men på kvällen blir det roligare, då far Erika och jag ut till Tyresö slott över natten för lugn och ro och vacker miljö. Det är vi värda tycker jag.