Feeling no pain.

Hemkomna efter en kväll med Erika och V. Frank somnade direkt efter godnattsagan, trött men till synes harmonisk och lycklig. Han och V lekte fint ihop, skrattade mycket och bråkade mycket lite. Vi placerade dem framför Netflix och fick lite egentid, Erika och jag. Pratade och skrattade vi också. Vid sju skildes vi åt, Frank och jag for mot Hökarängen, och ikväll skiljs vi också åt från hösten. November övergår i december. Jag kan nog säga att november i år varit en av de bästa novembermånaderna, om inte rent av den bästa, i hela mitt liv. Erika har fyllt min tillvaro med så mycket ljus. Läser jag henne rätt gör jag detsamma för henne. Och just i detta nu slumpade det sig så att stereon spelade Josh Rouses ”Feeling No Pain”, och refrängen ”Lately I’m feeling no pain, my heart is wide open and somehow everything falls into place, and it’s love” känns oerhört träffande.

Ja, det har faktiskt varit en period av närmast genomgående goda dagar. Därav min tystnad, kanske? Jag drabbades av en förkylning inför helgen, men eftersom Erika drabbades av samma sak gav det oss bara en gemensam sjukdag på måndagen, som vi tillbringade hemma i min säng, vid mitt köksbord, och med en kort promenad till Farsta Centrum. Vi sov, kelade och gjorde upp planer omvartannat. En helt perfekt sjukdag.

Hon fick träffa min familj i helgen också. På söndagen anordnades adventsfika i min lägenhet, med mamma, Frank, mina syskon och så Erika då. Mamma bakade kaka och hjälpte mig att adventspynta lägenheten. Hon är bra på sånt. Hon avlastade mig också med Frank så jag kunde handla och förbereda middag i lugn och ro - falafel och rotsaker, inget märkvärdigt men smakade helt okej. Och det blev en väldigt lyckad kväll. Avslappnad och smärtfri, helt fri också från plågsamma scener. Härligt.

Gårdagen däremot var ingen höjdardag. Trött och sliten var jag, fortfarande sjukskriven, och ägnade hela eftermiddagen åt att jaga runt på medicin som inte fanns i lager på ett enda apotek. Dessutom, sjukskrivning till trots, var jobbet på mig som en flock skällande hundar. Inte en lugn stund fick jag.