Dödsdom.

Det är sen kväll och jag borde sova, men jag köpte en lampa igår, en hög golvlampa spm står vid soffan och lyser starkt, och plötsligt är jag inte längre sådär förlamande trött efter att ha läst en stund i kvällsdunklet, utan snarare fylld med ny energi, och därför finner jag mig manad att sätta mig vid tangentbordet igen, skriva några rader. Det är mycket som händer just nu. Mycket som snurrar. Mycket som behöver bearbetas. Det handlar om jobbet och kärleken och barnet och hälsan.

Situationen med Frank och dagis gör mig förtvivlad, frustrerad och arg just nu. Jag vet inte åt vilket håll jag ska rikta känslorna. Jag vet ju att han bara är ett barn och inte rår för sitt stormiga känsloregistrer, men jag kan ändå inte förstå varför det är så omöjligt för honom att behärska sig, varför han måste ställa till med våldsamma scener, varför hans ilska inte kan hålla sig på en rationell nivå. En del av mig vill bara krama honom hårt och viska att allt ska bli bra, en annan vill ruska om honom och fråga vad fan problemet är. Jag funderar också på om vi ska försöka byta dagis, om en nystart skulle kunna lösa vissa av problemen, och jag tänker att en barnpsykolog borde få ge ett utlåtande. För situationen är ohållbar. Han var arg, sur, tvär och grinfärdig när jag lämnade imorse, och när jag hämtade honom skakade han fortfarande efter sitt senaste raseriutbrott. Sedan, ett par hundra meter från dagis, var han sitt vanliga glada jag igen.

Erika och V kom över på kvällen. Jag bävade lite inför hur Frank skulle hantera det, men det gick faktiskt bra. Det blev en mysig kväll. V och Frank lekte lite, utan större dispyter, vi åt linsgryta och fikade, Frank visade upp Minecraft och sin legostad, och så fastnade de framför ett par filmer i Franks rum, medan jag och Erika passade på att hålla om varandra och prata försiktigt om sådant som kändes angeläget. Ett fint avslut på dagen. Erika är fantastisk, V väldigt rar, och jag berömde Frank för hur duktig han varit. Inte ett enda utbrott. Bara lite knorrande.

Imorgon ska jag på läkarbesök. Det är nervöst. Jag vet inte om de kommer kunna ge något utlåtande om huruvida de smärtor jag till och från känner av är farliga eller ej, nej, hur skulle jag kunna veta det? Men det oroar mig, förstås. Situationen med Erika känns så pass positiv att det vore bra typiskt att få en dödsdom just nu.