Finer days.

Vilken skillnad en dag gör. Tjugofyra små timmar. Igår var det oktober. När arbetsdagen led mot sitt slut såg jag solen gå ner bakom horisontens höghus som speglade sig i knappt dallrande Mälarvatten. Idag är det november, solen har slocknat, ett iskallt regn sköljer över staden och de sista löven ruskas hänsynslöst av trädgrenarna. Men jag är glad ändå. Lycklig rentav. En otäck men behaglig och skrämmande och härlig känsla. Det kan ju ta slut, på lyckan. Men den är här nu, och jag njuter av den. I söndags kväll var jag hos Erika. Vi pratade om våra respektive terapisessioner; vi rotar båda i det förflutna just nu. Vi talade om våra ryggsäckar, som båda är lastade med sargad självkänsla och en ständig strävan efter att vara till lags med alla, att aldrig vara obekväm. Som om det var i det hela ens människovärde låg: avsaknaden av skavande kanter. Jag fick ett ryck, mitt under samtalet. Ville revoltera mot ryggsäckens innehåll och mina gamla invanda mönster, och sade helt sonika:
   ”Jag måste bara säga en sak. Jag kanske förstör något nu, men jag säger det ändå.  Jag vill att vi ska vara tillsammans”.
   Jag sa det för att det var vad jag ville och är vad jag vill, men jag hade fram till dess undvikt att uttrycka det av rädsla för att uppfattas som, ja, obekväm. Och hon tittade på mig och sa:
   ”Det vill jag också”.
   Och vi skrattade och höll om varandra och kysstes, och låg sedan där på soffan och samtalade och tog på varandra tills kvällen började övergå till natt, och jag traskade ner till tunnelbanestationen och åkte hem, yr av glädje och full av tankar och förhoppningar på framtiden. Allt vi skulle kunna göra, allt vi skulle kunna förverkliga. Om detta får fortsätta, om det får vara verkligt, om inget sätter käppar i hjulen.

Vi sågs på lördagen också, innan vårt förhållande var ett uttalat faktum, med barnen i släptåg. Vi åt pannkakor på en barnvänlig restaurang på Ringvägen, och gick sedan ner till Trädgård på Spåret, där trädgårdarna var på väg att dö bort för i år. Barnen jagade varandra runt runt, tills Frank ledsnade och ilsket förklarade att han kunde ta tillvara på sig själv. Men överlag gick det bra. De accepterade rent av att Erika och jag ägnade oss lite åt varandra, och ingen gjorde någon stor sak av att vi höll varandras händer och kysstes. Innan vi skildes åt för dagen suddade vi bort alla minnen av sura miner med ett rejält höstlövskrig nedanför Eriksdalsbadet, till barnens förtjusning. Det var ett par verkligt fina timmar. Efteråt gick Frank och jag upp till Johanna, fikade, och jag fick sedan en stunds egentid då jag traskande runt på stan, köpte en skiva på Pet Sounds, och sedan åkte vi tillsammans hem till mig där jag lagade halloumi och rotsaker medan Johanna och Frank lekte med lego. Frank fick också en mycket uppskattad skelettpyjamas av henne.

Igår hade Erika en kort lucka efter jobbet, så vi sågs på Hedengrens vid Stureplan, och åt sedan en lätt middag på restaurangen Babs Bar Och Kök vid Zita, Ugnsbakad rotselleri med rödbetor och getost, och en kall öl till. Fantastiskt gott i all sin anspråkslöshet, kan vara en av de bästa middagar jag ätit. Efteråt var jag berusad och kände mig levande och upprymd. Tog vägen förbi mina gamla arbetskvarter efter att Erika cyklat hem, slank in på Akademibokhandeln och köpte Lars Noréns senaste dagboksvolym, och därefter in på Ö&B där jag köpte nätverkskabel och dammvippa. Kontraster. Livet.