Blåslampa.

Vi vaknade imorse och snön föll. November har precis börjat och snön föll. Kanske är det inte konstigt, men det är ovant. För bara någon vecka sedan skördade jag en sista näve små tomatkrakar från de döende plantorna på balkongen. Nu är julen snart här, signalerar snön. Tyvärr var det elak snö. Den föll från alla håll utom uppifrån, trängde in under rocken och halsduken, blötte ner min grå kashmirtröja, flingorna fäste på alla textilytor som omhuldade mig, där de snart smälte och bildade små mörka pölar. Men Frank höll sig torr i sin overall i tekniskt material, och skrattade glatt åt det faktum att vinden kom honom att tappa andan. Så lycklig han varit de senaste dagarna, veckorna. Måtte det hålla i sig.

Själv var jag mindre lycklig idag. Stressens blåslampa svedde och hetsade mig. Jag följde på eftermiddagen med M-L till Solna på besök hos en av våra största kunder, ett faktiskt oväntat trivsamt möte med glada, positiva och entusiastiska människor, vilket är en härlig kontrast mot de bittra jävlar jag annars brukar behöva tampas med i jobbsammanhang. Men mötet drog ut på tiden. M-L hade tidigare försäkrat att det förmodligen skulle hållas under en och en halvtimmesgränsen, men det höll snarare på lite längre än så, och Solna är en bra bit från Farsta Strand där Frank skulle hämtas upp klockan fyra. Mötet avslutades halv. Med hjärtat dunkande och ögonen mot mobilklockan dundrade jag iväg mot Farsta. Självklart gick kollektivtrafiken bedövande sakta. Någon hade roat sig med att sabotera pendeltåget framför, så från Karlberg och framåt kröp mitt tåg fram på ett sätt som i andra sammanhang hade varit rofyllt och mysigt - jag hade kunnat njuta av att tvingas släppa kontrollen, slagit upp Patti Smiths ”M Train” och bara vaggats med i den långsamma lunken. Men i mitt huvud såg jag en gråtande Frank på den snöslaskiga dagisgården och en syrlig fröken som trampade med foten i marken och tittade på klockan. Lyckligtvis var det inte vad som mötte mig när jag väl kom fram. Frank var glad som en lärka och hade ett tufft pannband om huvudet. Fröken var söt och glad, en vikarie. Vi pulsade hem genom mörkret och snön, stannade till vid kiosken i Farsta Strand, Frank fick en korv och jag en kebab med bröd. Imorgon jobbar jag hemifrån och slipper helst lämna lägenheten.