Snön föll.

Det blev lördag. Snön som fallit låg fortfarande kvar. Jag vaknade till en kall och tom lägenhet, somnade om, vaknade två timmar senare till en lika kall och tom lägenhet, men tog mig upp ur sängen, kokade kaffe och åt frukost. Tobias hade varit här kvällen innan, vi hade druckit några öl, men det var inget jag kände av nu. Bara en lätt trötthet. Dagar och veckor av mörker, jobb och stress fram och tillbaka till dagis hade värkt fram den. Jag skulle träffa Åsa denna lördag, så jag gjorde mig i ordning, sakta men säkert. Drack en andra kopp kaffe, lyssnade på skivor, började rensa i en garderob, och plötsligt var klockan ganska mycket och jag såg dessutom att Åsa hört av sig och undrat om jag ville ses vd halv elva. Klockan var då tjugo i. För sent. Men vi styrde upp nya planer och jag for in till stan och sedan Kristineberg. Presenten till Åsas nya bäbis glömde jag förstås i hallen. Inte bara trött utan glömsk och tankspridd också. Häromdagen försvann min tygpåse med Miles Davis-tryck utan att jag på något vis kan förklara hur det gick till. Det är det nya normala.

Det var väldigt fint att träffa Åsa igen. Hennes och mina promenader runt Högdalen och Bandhagen tillhörde vardagens höjdpunkter när Frank var nyfödd. Nu blev det lite av en repris av detta, det var bara en egen barnvagn som saknades. Bäbisen sov, och vi promenerade längs Hornsbergs strand, kantad av nybyggda hus och utplanterade små grönområden med väldoftande exotiska barrträd. Ett område jag tidigare aldrig upplevt. Vi pratade om livet, att bli vuxen, de val man gör, de (nya) val av partners vi gjort; trygghet och försiktigt spirande kärlek istället för explosiv passion med stora känslor och tunga tårar. Jag vill tro att det kommer en dag då vi promenerar så och pratar om ålderdomen, pensionen, går igenom våra respektive livs facit… Efter så många år av vänskap kan jag inte se att något annat än plötslig död skulle få den att ta slut nu. Vi avslutade promenaden med kaffe hemma hos henne och Simon, och sedan for jag in till stan. Kikade runt i butiker en stund, köpte en Barbour-skjorta på Röda Korset, en Mattias Alkberg-skiva på Mickes, och på Mickes mötte jag också upp Tobias. Vi gick till Stage, där vi drack två öl och varsin cola, tills klockan blev sju. Då kom Erika hem till sin lägenhet, och jag for dit. Hennes dotter var hos mormor, så vi hade kvällen för oss själva. Efter en stunds hemmavaro tog vi oss ut i Allhelgonakvällen för en bit mat. Valet föll på en vietnamesisk restaurang, där jag åt fantastisk tofu. Medan vi åt började snön falla utanför, och någon slags snöstorm drog igång. Vi gav oss ut i den, trotsade den, gick till Katarina Kyrka, där snön virvlade vilt runt gravstenar och ljus. Vackert som en tavla. En scen jag sent ska glömma: gravljusen som flämtade och fladdrade i den hårda blöta vinden, och människor som rörde sig som skuggfigurer i skenet mellan gravarna. Vi stannade upp, kysstes, gick vidare. Kom hem till henne, avslutade dagen med att somna i varandras armar.

Idag har vi unnat oss en långsam morgon tillsammans, åt frukost och gick sedan och lade oss igen. Tog oss ut vid elva, ut i en stad som fortfarande var vit och vacker. Och hal. Med nöd och näppe tog vi oss levande ner för Mariaberget, och sedan över bron till Gamla Stan, där vi gick omkring ett par timmar, åt mat på Postmuseet, och promenerade sedan tillbaka igen. Vi låg och pratade i väntan på att hennes mamma som skulle komma hem och lämna över barnet igen. Hon sa att hon skulle vilja resa bort med mig, vart som helst. Det vill jag också, sa jag. Vi kom fram till att en vinterhelg i skärgården kunde vara något. Ja. Det är något jag drömt om i många år, precis som jag drömt om resan till Skottland. Kanske 2016 kan bli året av förverkligade drömmar, och året därefter kan bli året av nya drömmar, drömda tillsammans med Erika? Jag vågar knappt skriva det, för det låter för bra för att vara sant. Någon katastrof måste ju inträffa, något som punkterar lyckan. Eller så får det bara vara bra nu. Låt det.