Fascistiska stövel-Trump.

Trösten i den härva som är presidentvalet i USA är att, sett i ett större perspektiv; universum, evigheten, världsalltet, filosofin, ekologin, så är Donald Trump bara ännu en samling ben med kött, senor och nerver som en dag ska bli maskföda och sedan jord. Och om han så avfyrar kärnvapnen och gör hela mänskligheten till stoft, så kommer det en tid när även det blott är ett litet hack i en tunn årsring på ett väldigt träd.

Men skrämmande är han. Och kaxig var jag inte när jag öppnade datorn klockan fyra på natten, väckt av att brandvarnaren börjat pipa - av batteribrist eller som varning för vad som komma skulle? - och såg att Trump tagit ledningen, att Clinton var så gott som uträknad och att alla prognoser och mätningar visat fel. Jag lade mig igen, och efter en lång stund av grubblande lyckades jag somna. Det var min vanliga kvällsfantasi; stugan i skogan, kylan och snön utanför, och en hög filtar med mig under, hopkrupen som en sovande gnagare, som fick mig att slumra. När jag sedan vaknade föll snön mer intensivt i verkligheten än i fantasin. Som om mänsklighetens kollektiva tårar över valutgången hade frusit i atmosfären och nu dalade ner. Jag pälsade på mig och gav mig ut i ett kollektivtrafikkaos lika frustrerande som väntat.

Arbetsdagen blev märklig. Snön hade bäddat in hela Stora Essingen i märklig stämning, vi såg bilarna stå stilla på Essingeleden, och i kombination med Trump-nyheten påminde det hela om domedagsskildringar där människor plötsligt börjar festa för att fira den tid som varit och välkomna undergången. Nu var det väl ingen euforisk stämning direkt, men märkligt uppslupen. Vi köpte småkakor i cafeterian och fikade på tok för länge, diskuterandes olika tänkbara scenarios, allt från tredje världskriget till  mer osannolika händelseutvecklingar.

Jag åkte till Erika efter arbetsdagen. Hennes dotter var hemma. Vi åt middag, jag hade med mig vin, ost, kex och marmelad, som jag köpt av en försäljare på jobbet. Dottern var sprudlande glad, och jag mindes Frank som fyraåring, vad mycket som hänt sedan dess, hur han utvecklats, på gott och ont. Jag kan sakna det där vilda, oförutsägbara. Hon tog det bra att jag var där på kvällen, men var mer konfunderad när jag fortfarande var kvar på morgonen. Ja, hon vänjer sig väl. Erika och jag pratade oss genom kvällen, och drack nästan upp vinflaskan helt. En fin pratstund, men tända ljus.

Om vädret inte är allt för bedrövligt ska jag och Frank resa till Karlskoga imorgon. Biljetter är bokade, men kan bokas av med kort varsel. Det är ingen dröm att bli sittandes i ett fastfruset tåg utan mat och med en frustrerad sexåring.