Ceremony.

Det är en kväll i november och snön är på väg att smälta bort. En återgång till det normala för årstiden. Man klafsar och halkar under transportsträckorna mellan kommunala färdmedel, arbete och fritid. Jag oroar mig just nu över diffusa, bultande smärtor i kroppsdelar där man inte vill känna diffusa bultande smärtor. Men jag tröstar mig med att sökningarna jag gör på internet inte får mig att dra några jättedrastiska slutsatser. På fredag ska jag kolla upp det. Till dess härda ut.

Det är tisdag. Jag vaknade med Erika intill mig imorse. Vi hade en fin morgon och en fin kväll och natt. Vi promenerade, drack te och försökte boka boende i skärgården helgen före jul. Bara hon och jag, på ett B&B på Ingmarsö. Inget svar på bokningen ännu dock. Vi avvaktar och ser. Vi fördjupade också vår relation. Vi pratade om vad det innebär att vara tillsammans, vad skillnaden är mot att bara träffas som vi gjorde innan vi uttalade vårt tillsammansskap. Vi pratade också om drömmar. Vi vågade formulera dem i ord. I mörkret, under täcket, utan att möta varandras blickar. Men ändå. Det kändes stort och lite högtidligt. Som någon slags cermoni.
   ”Jag tänker så mycket på framtiden att jag kommer skrämma bort dig om jag berättar det”, sa jag.
   ”Nej, berätta vad du tänker”, sa hon.
   Och jag berättade. Drömmarna om henne och mig och ett hus i skärgården eller på landet och en liten lägenhet i stan, och varsitt arbete som ska uppta lagom mängder tid och energi, och som ska vara stimulerande nog att inte tråka ut oss, och vårt tillsammansskap som ska vara sunt och hälsosamt och harmoniskt och hur vi tillsammans ska gå och påta i vårt trädgårdsland, bläddra i och diskutera våra böcker, utforska tillvaron och varandra och bygga något stort av tiden som är kvar. Ja, exakt så sa jag inte, men delar av det.
   ”Ska vi se om jag kan skrämma bort dig då?” frågade hon.
   ”Det kan du inte!” sa jag.
   ”Inte ens om jag friar till dig?”
   Det gjorde hon inte. Men ändå, någon slags cermoni.

Det blev aldrig Karlskoga i helgen. För mycket snö, för mycket oklart. så vi avbokade biljetterna. Reser den nionde december istället. Helgen tillbringades istället mestadels hemma, Frank vid sin dator, jag i soffan, vid min. Vi kom iväg till Vasamuseet på lördagseftermiddagen iallafall. Alltid något. Frank var imponerad en stund, men ville sen hem till datorn igen. Förmodligen hans långdragna förkylning som talade, till viss del. Kanske den som talar även denna vecka. Det har tydligen varit problematiska dagar på dagis, igen. Så trött på problematiska dagar.