Schäf.

Host host låter det från rummet intill. Mjuk och vacker musik ljuder från stereon. På matbordet står trälådor innehållandes krukor innehållandes jord innehållandes tomatfröer, som tryckt upp små gröna skott. Somligt rör sig, somligt står stilla. Det har varit hemmadag med sjukt barn igen, vilket har varit mysigt, men också jobbigt att missa arbetstid i dessa turbulenta dagar. Jag fick chefstjänsten. Fick beskedet måndags morse, efter veckor av nojande och ovetande, och efter ett förnedrande logiktest som jag misslyckades kapitalt med, något som påpekades både av HR-personal och av min nya chef. Lite roande finner jag det nästan. Jag har ju aldrig påstått att jag var bäst i världen på att placera olika mönstrade klossar i rätt otdning. Hade det funnits ett test som mätte exempelvis läsförståelse hade det blivit andra bullar. Men nu fick jag ju tjänsten ändå, och ska försöka att inte raljera alltför mycket om hur lågbegåvad jag är. Samma dag erbjöds jag också en kundansvarigtjänst på en annan avdelning i verksamheten, men den kommer jag med största säkerhet att tacka nej till. Även om det förstås är lite lockande att bara lämna de senaste årens arbete helt och hållet bakom mig. Men nej. En chefstitel på CV:t är ju säkert bra att ha. Och en löneökning, vad det nu kan handla om (har inte sett något avtal ännu) är också välkommen. Erika och jag har ju talat om att se oss om efter ett litet hus att bo i med barnen, och då kommer varenda öre att behövas.

Sjukheten.

Det går knappt att föreställa sig att det fanns en tid då kvällarna gick ut på annat än att våndas inför jobbet, oroa sig över allt som inte hinns med och som hotar explodera i ansiktet på en, och undra över hur framtiden kommer att se ut. Jag är så trött på skiten. Jag vill kunna släcka jobbet i huvudet i samma ögonblick som jag lämnar dess snurrdörr bakom mig, och istället tända Frank, Erika, V, mamma, pappa, litteraturen, poesin, konsten, musiken. Men den här senaste tiden har det varit omöjligt. Allt bara snurrar runt, och jag känner mig mindre och mindre lämplig som chef, vilket jag också tydligt visar varje dag, med alla de misstag jag begår.  Det är nog dags nu, snart, att rycka bort det här plåstret, som visserligen gett mig en stabil och relativt hög inkomst i många år, men som också tvingar in mig i en roll jag inte alls är bekväm med. Dags att bli mig själv igen. Kanske.

Jag var sängliggande i halsfluss förra veckan. Kändes som om någon slagit in en spik genom vänstra sidan av halsen och jag var matt, yr, varm. Gick till vårdcentralen på onsdagen, fick penicillin, var tillbaka på jobbet på fredagen efter att mobilen totaldränkts i mail från kollegor och kunder. Kämpade tappert på i några timmar, men fick lov att ge mig när febern gjorde comeback på eftermiddagen. Jag åkte in till stan och mötte upp Erika, och vi hämtades sedan upp av hennes mamma och V, och åkte ut till Ljusterö. Vi hade en mysig och vilsam helg där. Promenerade i skogen och längst strandvägen, tittade på gårdar och båthus. Det var ett så vackert och rogivande ljus där, sken liksom rakt igenom en, och lyckades nästan bränna bort den värsta jobbångesten.

Helg.

Helg.

Ibland är övergången från helg till vardag som en hård, vass tröskel att drömma tån i. Ju skarpare kontrast, desto hårdare slår stortån i. Som nu. Helgen var fantastisk. Man hade inte kunnat be eller drömma om mer. Vi fick hela vandrarhemmet vid Tyresö Slott för oss själva på fredagskvällen, kunde laga vår mat, lyssna på vår musik, dricka våra öl och sedan bre ut oss i sofforna utan att behöva trängas med andras armbågar. Vi tog en promenad upp till slottet i mörkret. Det var kallt och stjärnklart. Vi var trötta men lyckliga. Vi öppnade en flaska bubbel och avslutade kvällen i soffan, där vi pratade framtid och drömmar, som vi gjort många gånger, men som varje gång tidigare lite djupare än tidigare, som om vi långsamt och med precision arbetar oss in mot någon sorts kärna. Planerna på att flytta ihop blir allt seriösare, vilket både lockar och oroar mig. Jag tror inte det är förhastat så till vida att jag behöver veta om hon är den rätta, för det är hon. Men det behövs mer arbete med barnen, de behöver få längre tid på sig att arbeta sig in mot kärnan de också. Vi somnade tidigt, och vaknade tidigt. Det gjorde att vi kunde stanna i sängen länge. Och vi återvände efter frukost. Det mulna vädret utanför sprack upp till en alldeles perfekt vårdag. Sol som sken, isen på Östersjön spegelblank. för tidigt för blommor, men i övrigt verkligen vår. Vi satte oss på en klippa längst ut på udden och kände solen värma. Åt sedan sallad och paj på café, inte riktigt värt pengarna, men det gjorde inget. Vi gick tillbaka till vandrarhemmet, där vi nu fått sällskap av nya gäster. En damkör övade i rummet intill köket, så vi kunde inte få tag i resterna av gårdagens middag, som vi avsåg ta med oss. Vi kröp istället ihop i en av sofforna på övervåningen, medan kören övade. När vi insåg att övningarna antagligen skulle hålla på ett tag smög vi oss till slut ner och hämtade maten ändå. Och for hem med bussen, hem till Erika. Vi sov middag där, värmde sedan på gårdagens enchilladas och åt dem framför På Spåret. Åkte sedan ut till Hägerstensåsen, till en fest hos några av hennes vänner. Jag har väl varit på roligare fester, men trevligt var det, trevliga människor och gott bål. Vi åkte hem ganska tidigt, vilket var skönt. Somnade ganksa omgående, och sov betydligt längre på söndagen än vi gjort på lördagsmorgonen. Vi tog oss bort från sängen vid tolvsnåret, och kom ut på stan. Vi åt brunch på Louie Louie och tog sedan bussen till Sickla, där vi skulle möta hennes vän Elin och köpa en madrass. Det gjorde vi också. Men hann också med att kika in på Stadsmissionen, där jag köpte några böcker och en tröja till Frank. Och sen for vi hem. Vi hann med en kort stund för oss själva i Erikas lägenhet, innan jag behövde åka och plocka upp Frank. Och i och med det var helgen över.

Och så kom måndag morgon som ett slag i magen. Frank gnällde och ville inte till dagis, och jag ville inte till jobbet, och vi var allmänt sura på varandra. På jobbet kallade en idiot mig för idiot. Över mail förvisso, men jag blev ändå blixtrande förbannad. Slängde iväg en jobbansökan av bara farten. Och nu är det kväll igen, och jag längtar efter Erika och morgondagen.

Teufel.

Långsamt men märkbart blir dagarna längre och ljusare. Tog en promenad i något slags tidigt vårljus idag på lunchen, tillsammans med W, A och M. Jag köpte lite godis på Coop vid Essingetorget. Den romska tiggaren utanför sjöng en sång när jag kom ut, och jag gav henne en femma.
   ”Asså, hon sjöng på turkiska”, sa Ayfer. ”Hon sjöng… ’Den som köper godis ska djävulen snart ta’”.
   Ja, kanske har hon rätt. Kanske står Hin Håle här utanför fönstret, i Fagesjöskogen, tittar på mig, bidar sin tid, väntar på att slå till…

Det är vinna eller försvinna som gäller på jobbet. Min tjänst ska bort och ersättas av en chefstjänst, som jag eller någon annan kommer att få. Jag är smått uppjagad över detta, men det kunde vara värre. Jag tror mina chanser att få chefstjänsten är ganska goda, och skulle jag inte få den tror jag mina möjligheter att snart göra något annat blir ganska mycket större än tidigare, eftersom de vet att de riskerar förlora en duktig medarbetare om de petar tillbaka mig ner på ruta ett igen. Kan också se att det vore ett utmärkt tillfälle att bara kliva av och söka mig bort från den här gräsliga branschen. Den som lever om en månad får se.

Frank har bott hos mig hela förra vecka. Mikaela och hennes nya har varit bortresta, och det har faktist varit en alldeles utmärkt vecka. Det märks att Frank mår bättre av den stabilitet som uppstår när inte veckan hackas upp i små mamma och pappatårtbitar, utan får vara på samma plats en sammanhängande tid och rota sig i platsen, föräldern, reglerna och rutinerna. Han har varit en liten ängel. Enda tråkiga är att jag inte kunnat träffa Erika så mycket som jag önskat. Men hon och V var på besök från lördag till söndag, och det fortlöpte betydligt mer smärtfritt än förra gången. Inga legobyggen som flög genom luften, barnen höll sams hela tiden, och det var riktigt harmoniskt, så när som för att V vägrade somna på kvällen och var uppe till efter tio, runtfladdrandes i lägenheten, för att dagen därpå vara förlamande trött och gnällig. Innan jag lärde känna henne hade jag glömt hur det var när Frank var fyra år, ja, framförallt glömt hur pass mycket enklare tillvaron är nu än den var då.

I onsdags var Johanna barnvakt. Jag bjöd på spenat, potatis och halloumi, som en modern vegoversion av barndomens husmanskost, och sedan drog jag iväg in till stan och Rönnells, där Per ”Texas” Johansson spelade. En lika oväntad som spännande spelning. Det jag hört av honom tidigare har varit mer lågmält och melodiöst, men detta var mer explosivt, ryckigt, nästan… funkigt här och var. Tobias och hans damsällskap var med. Vi gick till Babs efter spelningen, drack en öl och pratade, men innan dess hann jag också köpa en Werner Aspenström-bok, Per ”Texas” Johanssons senaste skiva, och växla några ord med Ulrika i kassan. En väldigt fin kväll. Har varit svältfödd på livemusik och fina kulturupplevelser senaste tiden, så det var välbehövligt.

Imorgon är jag hemma från jobbet med Frank som är snorig. I slutet av arbetsveckan ska jag tömma ena halvan av lägenheten eftersom golvreparatörer kommer hit på fredag och ska riva upp golvet där ett läckande element har genererat en vattenskada. Men på kvällen blir det roligare, då far Erika och jag ut till Tyresö slott över natten för lugn och ro och vacker miljö. Det är vi värda tycker jag.

Spikmatta.

Någon slags snöstorm rasar där utanför. För några timmar sedan var vi ute i den, på väg hem från Farsta Centrum, Frank och jag, med matkassar och en nyköpt trådlös router som ballast, mot en vindstyrka kraftig nog att kunna blåsa bort oss från jordens yta, kändes det som. Men vi kom hem, frusna och med ansiktena blästrade av de taggiga små snöflingorna, som kändes mer som hagelkorn i konsitensen, och jag kopplade in den trådlösa routern, kopplade bort de nätverkskablar som tidigare ringlat sig över hela lägenheten, och sedan spelade vi Minecraft tillsammans alldeles för länge, långt efter acceptabel läggningstid. När Frank väl somnat plockade jag fram den gamla spikmattan som jag hämtat i källaren hos M och la mig på den en stund. Först var det fruktansvärt obekvämt, och gjorde mycket ondare än jag mindes. Sedan bäddade jag upp bäddsoffan, såg till att underlaget blev riktigt platt, och lade mig igen. Och det var en upplevelse jag väldigt snart kände igen. Smärtan som sakta domnade bort och ersattes av värme och sedan en avslappning så total att det var omöjligt att hålla sömnen borta. För några år sedan låg jag på spikmattan var och varannan kväll. Jag minns inte hur jag mådde på den tiden, men jag inbillar mig att jag kanske var något mindre stressad än nu, och att plocka fram spikmattan igen är ett slags halmstrå jag griper efter, ett desperat försök att få ner stressnivån i kroppen, som känns som den nu är på en all time high. Lite för mycket. Lite för ofta. Det är möjligt att spikmattan är rent kvacksalveri, men jag vet vad jag känner när jag ligger där på den: total frid. Om jag kan få känna det ett par minuter i veckan är ett litet slag vunnet.

Dagarna ringlar på i maklig takt, och ändå tycker jag inte riktigt att jag hinner med något. Vad jag inte hinner med är väl egentligen att sitta vid datorn och skriva om vad jag gör och inte gör. Jag har varit mycket mer Erika och V senaste tiden, och de har varit här. I helgen sov de här lördag till söndag. Frank och V hade ett hjärtslitande gräl, efter att V råkat förstöra ett av hans legohus och dessutom kastat flera tunga legobyggen i ansiktet på honom. Han skrek att han ville mörda henne, och jag blev riktigt arg jag också. Jag vet ju hur mycket det där legot betyder för honom, och det är en sån viktig del av hans och min tillvaro - pappatillvaron - att det verkligen sved i hjärtat när jag såg det hända. Det kändes en stund som att det aldrig skulle gå att reparera deras vänskap, och som att det faktum att jag skrikit åt V skulle skapa en stor reva i min och Erikas relation också, men så blev det lyckligtvis inte. Vid middagsbordet var grälet glömt, och när barnen somnat, efter väldigt många om och men, kunde Erika och jag slappna av med varsin whisky framför  ”På Spåret” och återhämta oss något.