How my heart behaves.

Onsdag 27 februari - 08

Trots att det finns få platser jag hellre befinner mig på än i det nya hemmets lugna vrå, har jag knappt varit hemma alls de senaste dagarna. Jag har velat bringa ordning i det kaos som är min lägenhet, men för att kunna brunga någon bestående ordning har ärenden behövt uträttats, och för en gångs skull har jag inte skjutit upp dem utan tagit tag i dem med det samma. I måndags såg jag till att få komma ifrån jobbet lite tidigare än vanligt, och for in till Hornstull. Klockan var inte mycket mer än halv fem när jag var framme. Jag skulle möta upp Tobbe och Olof, men inte förrän långt senare, så jag unnade mig en svängom inne på Mickes Skivor. Som jag tidigare nämnt behöver jag ett soundtrack till slutet av februari 2008, och jag lyckades faktiskt hitta ett. Det ska komma att bestå av Sleepy Jackson, Solomon Burke, Loosegoats, Daft Punk och Palace Brothers. Det kostade inte mer än tvåhundra, så jag kom undan med någorlunda gott samvete.
När min bror och Olof dök upp tog vi en fika på Copacabana och åkte sedan hem till mig. Vi klev av i Axelsberg och tog trapporna upp till Klubbacken, vilket gjorde att vi hamnade på det lilla torget på toppen av berget. Där finns en närlivsbutik som jag sedan tidigare planerat att utforska. Det fanns inget större utbud, men det viktigaste – mjölk, bröd, smör, chips, öl och godis – fanns representerat på butikshyllorna, och det kändes tryggt att ha dessa livets basvaror inom några minuters gångavstånd. Den här gången nöjde vi oss med ett paket muffins. Jag bryggde kaffe när vi kommit hem till mig, och så fikade vi igen. Olof fick de gamla nycklarna till lägenheten i Hallonbergen, och det kändes som att få en fotboja upplåst. När det var dags för gästerna att röra på sig hängde jag med dem till tunnelbanan, och hakade på Olof ända till Fruängen. Jag lånade hans bredband som hastigast och betalade ett gäng räkningar innan jag åkte hem och tog kvällen.
Igår var det dags för IKEA igen. När jag var där i söndags köpte jag aldrig tillräckligt med hyllplan för att min Ivar-hylla skulle kunna hantera min skivsamling. Det var läge att åtgärda det, snarast möjligt. Att åka till IKEA ensam kändes inte särskilt lockande, så efter att ha nobbats av både Louise, Maria och Tobbe, chansade jag på Linda och fick napp. Det var trevligt. Vi drog fram genom de oändliga korridorerna med varsina påsar som sakta men säkert fylldes med prylar, skämtsamt gnabbandes som ett gammalt trött par, den sortens gamla trötta par som man så ofta ser på IKEA. Förutom hyllplan köpte jag en förvaringsbox, en stekpanna och ett lakan. Vi lyckades precis missa bussen till Skärholmen, så vi fick släpa våra till bredden fyllda säckar hela vägen från Kungens Kurva, och på tunnelbanan tillbaka mot Mälarhöjden hade en sinnessjuk människa fräckheten att börja tjafsa med mig för att jag ”tog upp hela gången” med min packning. Det fick det vara värt. Min skivsamling har nu äntligen ett värdigt och rymligt hem, precis som jag själv. Och den nya stekpannan verkar inte fy skam den heller.
Idag blev det också aktivitet direkt efter jobbet. Jag följde med Louise och Cilla in till city, för att gå på bokrean med dem. Egentligen har jag redan ofantligt många olästa böcker som väntar i bokhyllan, men jag har fortfarande inte fått tillfälle att läsa Martina Lowdéns ”Allt”. Jag visste att den med största sannolikhet inte skulle vara en av de prissänkta böckerna, men ett försök var det ju värt i alla fall. När jag frågade en expedit efter den skrattade hon åt mig, som om hon aldrig hört en märkligare titel och konstaterade uppsluppet att den inte fanns. Nåväl, en bok med titeln ”Vigilante” köpte jag, eftersom handlingen verkar påminna tråkigt mycket om den i en novell jag själv börjat skriva, och pocketversionen av Mats Jonssons ”Hey Princess” köpte jag också, för extramaterialets skull, och för att jag citeras (med namn och allt – ja, ni kan få min autograf om ni vill!) bland pressrösterna i bokens inledande sidor.
--
Imorgon blir det inte heller särskilt mycket hemmatid.
Imorgon ska jag på dejt. Dejt nummer två.
Den första dejten gick okej. Det var en söndag för två veckor sedan. Det var min första dejt på mycket länge, så jag var nervös. Jag var dessutom så förkyld att jag knappt kunde stå upprätt, än mindre andas normalt. Jag hade sovit uselt hela helgen, hostan hade fått mig att studsa upp och ner som i dödsryckningar hela nätterna. Ändå gav jag mig ut denna kyliga söndagseftermiddag. Jag köpte en cola i en automat på T-centralen, och fick hela handen nedsprutad när jag öppnade den. Kändes lite som ett dåligt omen. Jag åkte vidare till Karlaplan, och gick därifrån till Filmhuset vid Dramatiska Institutet. Jenny och jag skulle mötas där för att se en gratisvisning av ”Kiki’s Delivery Service” som Cinemateket visade i samarbete med japanska ambassaden. Det är en film jag redan sett, men som jag tyckte så mycket om att jag absolut inte hade något emot att se om den.
Väl framme smög jag runt bland sofforna och pelarna i foajén i väntan på Jenny. Jag kom inte riktigt ihåg hur hon såg ut, eftersom jag varit ganska tankad den kväll jag träffade henne, så jag visste inte riktigt vad jag skulle hålla utkik efter. Så jag stod mest och tittade på filmer och vykort med klassiska filmmotiv i den lilla butiken, medan jag nojigt sneglade mot entrén. Till slut kom hon, och jag kände igen henne. Vi kramades och ställde oss i kön till biosalongen.
”Hur är det?” frågade hon.
”Det är bra. Men, eh, jag är rätt förkyld. Så du får ha överseende om jag snörvlar.”
”Åh nej, det är nog jag som smittat dig då. Jag är också förkyld, och jag var jätteförkyld förra helgen.”
Vi slog oss ned, och filmen började. Jag trummade med handen mot knät, kände magen krampa sig när jag kvävde hostningar och rossel. Så kände jag Jennys hand i min. Det var en behaglig känsla, om än en aning förvirrande. Vi kysstes. Mer förvirring. Jag är van vid att dejter slutar i noll och ingenting. En kram och hejdå, några träffar till, sedan vänskap och inget mer. Om ens det. Här gick det sannerligen undan, och jag visste inte alls vad jag ville.
Vi tog en promenad tillbaka till Karlaplan efter filmen.
”Vill du ta en fika?” frågade jag.
”Mnja, jag vill ju hänga med dig…” sa hon och log.
Jag tänkte, att det är väl precis det man gör när man hänger; fikar. Men det sa jag inte. Jag sa: ”Du vill hänga med mig… Okej…” och så skrattade jag idiotiskt och fortsatte; ”Vad vill du göra då?”
Det visste hon inte. Inte jag heller. Förkylningen var som en tung blöt filt av trötthet över mig. Vi satte oss på en buss mot stan, och vid Fridhemsplan gav jag henne en kyss och klev av. Jag tog tunnelbanan hem. Och sedan dess har vi inte setts, men ska alltså träffas igen imorgon.
Nervositet och ambivalens. Plötsligt känns tanken på förhållanden, och allt som kan liknas vid det, oerhört skrämmande.

High land, hard rain.

Söndag 24 februari - 08

Jag sitter på soffan nu, med ett blått överkast omkring mig. Datorhögtalarna spelar Tenniscoats för mig, en lampa kastar ett skarpt ljus över lägenheten. Tomma Bennyhyllor står utspridda längs med väggarna, och på andra sidan laptopens platta skärm står större delan av min skivsamling uppställd i hyllan Ivar som jag investerat i på IKEA. Den kostade mig närmare åttahundra, och ändå vill den inte sluka alla mina skivor. Någon dag framöver får jag ta mig ut till IKEA och köpa fler hyllplan. Någon dag.
Men det är mycket som ska köpas, många utgifter. En stringhylla vill jag ha, att hänga ovanför matbordet. Vad jag ska ha i den vet jag inte, men den skulle vara så förbannat snygg där, ihop med mina svarta stolar jag fått av Olof, och mitt mörkbruna bord med svart ben och rostfläckar som det dragit på sig den tid då det tjänstgjorde som diskställ…
En ny skiva behöver jag också. Vad för skiva? Vet inte. Spelar ingen roll. Jag känner bara att mitt liv är inne i en spännande fas, och den fasen behöver ett soundtrack, något jag kan slå på i framtiden och tänka: ”Det här får mig att tänka på den tid då jag precis hade flyttat in i min första bostadsrätt, i den branta backen med de höga tallarna svajande utanför fönstren.”
Jag behöver klippa mig, naturligtvis. Jag ser inte klok ut. Robert Smith utan smink, typ. Jag har ett boende som jag trivs med. Vore trevligt om jag kunde trivas med mig själv också.
--
Flytten gick ganska smärtfritt, trots att jag fick betydligt mindre hjälp än jag räknat med. Jag hade räknat med Min mamma var vänlig nog att komma förbi några dagar tidigare och hjälpa mig att flyttstäda, så större delen av min lediga tid förra veckan umgicks jag med henne och sanerade lägenheten i Hallonbergen. Det var trevligare än det låter. Hon åkte hem på fredagsförmiddagen, och eftersom jag bara hade en nyckel till lägenheten fick jag lov att åka in till T-Centralen på min lunchrast, möta upp henne och ta emot nyckeln. På eftermiddagen kom min pappa ner i bil, och vi tillbringade den sista kvällen i Hallonbergen (förhoppningsvis) framför en film på datorn. All heder till mina föräldrar alltså, och all heder till Louise och Petter som dök upp på lördag förmiddag och hjälpte till att lasta in mitt gamla hem i en hyrd kärra från OKQ8 i Vreten, och som sedan även hjälpte till att lasta ut det och in i min nya tjugofemkvadratare i Mälarhöjden. När allt var färdigflyttat placerade vi ut köksbordet vid soffan och rotade fram stolarna, medan pappa värmde mat i köket, kyckling och ris. Vi åt, jag parerade en migrän och sedan packade jag upp lite innan det var dags att åka tillbaka till Hallonbergen för den sista, avslutande städningen. Vi släppte av Louise och Petter, och for vidare. Städade, flyttade lite prylar till min brors lägenhet på Lidingö, handlade rejält med mat, lämnade tillbaka flyttkärran, åkte hem och sov. Det var en slitsam dag, men den avlöpte smärtfritt. Ett smolk i bägaren var att frysfacket i nya lägenheten fungerar rätt undermåligt. Efter att min pappa vred om några skruvar fungerade det bättre, men långt ifrån bra. Jag får helt enkelt se till att bara köpa frysvaror som jag direkt ska till att använda.
--
Jag, Louise och Petter gick på upptäcktsfärd i trapphuset efter lunchen i lördags. Nästan genast träffade vi en gubbe, som hälsade mig välkommen till området.
”Jag flyttade hit för två år sedan, och det är det dummaste jag har gjort i hela mitt liv!” skrek han, lomhörd som han var. Han hade flyttat från en stor trea i Vasastan och ångrade det bittert.
”Här blåser så jävligt jämt. Jag ska säga er det, att blåser det inte här, då blåser det ingenstans!”
Han tog ett par andetag och fortsatte: ”Och det är ett helsicke när man ska handla mat! Det finns ju inga mataffärer inom rimligt avstånd. Har du bil?”
Jag svarade nekande. Han skakade missmodigt på huvudet. Jag kände mig varmt välkomnad.
--
Jag tror jag fått ett gruskorn under backspace-tangenten. Det spjärnar emot något djävulskt varje gång jag försöker sudda ut något jag skrivit, och jag måste i princip hamra ner knappen för att få något resultat överhuvudtaget. På sätt och vis är det nyttigt, men också traumatiskt. Jag blir plågsamt medveten om hur ofta jag skriver fel.

Väntetid.

Måndag 18 februari - 08

Så blev man förkyld igen, och värre än på länge. Har en rethosta av sällan skådat slag, det känns som om jag hade något levande i halsen som byggde bo och födde barn. En stor spindel. Eller nåt. Den väljer att bli som allra jävligast vid de mest olämpliga tillfällena. På tunnelbanan, mitt bland folk till exempel. Eller framförallt; i sängen när man precis ska somna. Det är väldigt irriterande, och jag börjar fundera på om jag kanske har världens sämsta immunförsvar. Jag har varit sjuk varannan vecka sedan januari. Lyckligtvis inte alltid så allvarligt att jag tvingats sjukskriva mig, men tillräckligt för att sänka livskvaliteten rejält.
Idag är jag dock hemma. Ligger mest nerbäddad i sängen, försöker ta igen förlorad sömn och ser på film. Det är väl skönt att ta det lugnt, men jag har egentligen inte tid. Den sista hela veckan i Hallonbergen har kommit och gått med racerfart. Nu är det bara ett par vardagar kvar tills flyttlasset går. Jag önskar jag kunde säga att jag packat och är färdig att dra, men det vore en lögn. Det står kartonger överallt, vissa är förvisso fyllda, men många gapar tomt eller halvtomt, och har jag inte fyllt dem före onsdag när mamma kommer och ska hjälpa mig flyttstäda, då blir det aldrig väl. Så snart bör jag masa mig ur sängen, hur mycket det än tar emot.
--
I onsdags hade vi utbildning som var schemalagd för hela eftermiddagen. Vi blev dock färdiga redan vid halv fyra. Jag, Louise och Cilla, som var de enda från gruppen som var närvarande, bestämde oss för att skolka från jobbet. Istället för att ta en halvtimmespromenad från Telefonplan till Västberga och jobba den sista timmen, åkte vi in till Hornstull och tog en fika. Vi spydde lite galla på jobbet i en och en halv timme, och sen skildes vi åt. Jag gick förbi Mickes Skivor på vägen till tunnelbanan, och var bara tvungen att slinka in, trots att ekonomin egentligen inte tillät det. Man kan göra en del fina fynd i deras trettiokronorsbackar ibland, om man orkar vada genom alla hyllmeter skit som trängs där. Alltid hittar man något. En gång kom jag hem med en relativt färsk Club 8-skiva. Den här gången fann jag något jag letat efter sedan förra sommaren utan resultat. Bim Shermans ”Miracle”. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i reggae, men en text i ett gammalt nummer av Pop (jag köpte en hel hög någon gång den sommaren) övertygade mig om att det här var något att kolla upp. Kollade upp gjorde jag, men fann den aldrig någon annanstans än på Ebay. Hittade den inte ens för nerladdning. Så att hitta den skivan för trettio kronor var helt klart en av veckans höjdpunkter och därmed något värt att återberätta.
När jag kom hem från stan slängde jag ihop lite mat och la mig sedan för att sova en stund. Jag ställde mobilen på väckning klockan nio. Jag hade planerat att ringa Jenny då och ville vara pigg och utvilad. Klockan nio kändes som en passande tid att ringa på. Ingen sover väl klockan nio, eller hur? Dessutom; är det vardag har man oftast kommit hem vid den tiden, och det finns således ingen större risk för att störande element i bakgrunden distraherar. Att det var onsdag innebar ju också att jag följt tredagarsregeln, hur fånig den än må vara. Så jag somnade gott och vaknade av mig själv redan en halvtimme innan ödessamtalet skulle ringas. Eftersom jag var lite nervös satte jag mig vid MSN och peppsnackade, medan minuterna tickade iväg i ett hotfullt tempo i skärmens högra nederkant. Snart var timmen slagen, och jag gick och satte mig i soffan i hallen (som Olof låter mig ta med till nya lägenheten!) med telefonen i mina darrande händer. Jag tryckte fram namnet ”Jenny” i telefonboken och tittade på det en lång stund. Gick igenom mina repliker både en och två gånger. Slutligen tryckte jag på knappen med den gröna telefonluren och lyssnade på signalerna som ekade ut i rymden. En telefonsvararröst hördes och jag drog en suck av lättnad. Nu kunde jag ju istället skicka ett SMS. Är egentligen inte särskilt förtjust i det – känns lite för bekvämt och nymodigt – men både Maria och Louise hade propagerat för det och hävdade bestämt att det är så man kommunicerar nuförtiden. Så jag knappade in ett par fraser (med vissa svårigheter och ett antal korrigeringar bör tilläggas; det finns en anledning till att jag ogillar SMS) och skickade iväg det. Kort därpå kom ett positivt svar. Hon ville ses, och söndag skulle funka bra.

Jag satt länge och analyserade hennes SMS, vred och vände på vartenda ord, som om där fanns en gåta som måste lösas. Och kanske fanns det också det. Jag ville ju veta vem människan var. Ett par kyssar och en stunds fyllesvammel säger ju inte så mycket.
Ett SMS säger inte heller så mycket, men den som söker finner. Hon undrade till exempel om jag ville med till Cinemateket och se en ”mangafilm” på söndagen. Först kändes det lite illavarslande. För att vara så pass nördig och insnöad på vissa grejer kan jag vara rejält fördomsfull mot andra som är på samma sätt. Jag såg någon framför mig som hade bokhyllan full med mangapockets och väggarna tapetserade med färgglada affischer. Sen insåg jag att inget mangafan skulle begå ett sådant misstag som att skriva ”mangafilm”. Det heter ju anime. Så, vi verkade alltså ha att göra med en människa som har cinemateketkort, som ville se ”Kiki’s Delivery Service” och som verkar ha en sund relation till manga och anime. Det kändes rätt lovande.

This is all I came to do.

Måndag 11 februari - 08

Arbetsdagarna är oftast ganska uthärdliga fram till dess att lunchrasten är slut. Det är då det blir uppförsbacke. Hur mycket mat jag än har med mig tycks jag aldrig lyckas bli riktigt mätt. Jag blir dessutom ofattbart trött, och tiden mellan tolv och två är en utdragen jävla plåga. Jag sitter där med kurrande mage och hängande huvud och vill bara hem, hem, hem. Det är svårt nog att koncentrera sig på det där hjärndöda jobbet i vanliga fall, och under de förutsättningarna är det ett under att jag inte bara bryter mitt headset i småbitar och kastar skärmen i golvet.

Förra veckan var det i alla fall en dag som bröt mot normen och var riktigt gemytlig. Det var den dagen Ida var där. Ida vikarierar ibland som receptionist, men det är ganska sällan - företaget är inte känt för att ta in vikarier såvida det inte är absolut nödvändigt. Så jag känner inte Ida så väl. Med undantag för en utgång med kollegorna någon gång i somras har jag knappt pratat med henne, och i ärlighetens namn har jag väl aldrig känt något verkligt behov av att göra det heller. Den här dagen hade jag dock inget val. Ida skulle läras upp på den tjänst jag sitter på, eftersom de behövs vikarier även där. Så hon satt bredvid mig hela dagen med en telefonlur i örat, lyssnandes till mina samtal. Det var roligt, timmarna flög iväg. Vi skrattade gott åt alla märkliga människor som ringde. Hon är faktiskt en väldigt skön människa. Jag brukade uppfatta henne som lite uptight när jag enbart kände henne som ett ansikte i receptionen, men nu vet jag bättre. Hon är ju faktiskt riktigt rolig, rent av utflippad ibland. Hennes humor är cynisk och elak, vilket oftast är kul. Jag önskar att hon jobbade oftare. Kanske skulle dagarna gå lite fortare då.
--
Helgen blev, till skillnad från arbetsveckan, den bästa på mycket länge.
Fredagen var lugn. Jag kom hem, lagade vårrullar och sov sedan en stund. När jag vaknade klädde jag på mig och åkte in till stan, där jag mötte upp med Petter och några vänner till honom för att se ”Cloverfield”. Den var okej, varken mer eller mindre. Direkt efteråt åkte jag hem igen, satt framför datorn en stund och somnade vid tvåtiden. Kändes som en ganska lagom fredag. Det var ungefär vad jag orkade med.
--
Lördagen började tidigt. Jag vaknade och kunde inte somna om, så jag slog på filmen ”Beautiful Girls” på datorn, åt frukost till den och låg kvar i sängen länge, och hinkade i mig kaffe för att piggna till. Jag piggnade aldrig riktigt till, men lyckades ändå förmå mig att städa upp lite här hemma. Vankade av och ann i sunkkläder, packade ner lite grejer i kartonger och sorterade räkningar som legat i en enda stor hög över köksbordet. Mycket mer hann jag inte innan klockan skrek att det var dags att göra sig i ordning och avlägsna sig. Jag ryckte med mig en flaska rött från skafferiet, stoppade dagens DN under armen och promenerade genom duggregnet till tunnelbanan. Som vanligt var Hallonbergens centrum fullt av ljusskygga individer som stod och tryckte i skuggorna. Jag kom på mig själv med att vara på dåligt humör, kände för att svära högt åt alla obehagliga människor som blängde på mig, och jag längtade något alldeles otroligt efter att få flytta härifrån. Jag gömde mig i en Joan Didion-författad essä om Hemingway på tunnelbanan. Höll nästan på nicka till ett par gånger, inte av essän utan av trötthet, och jag undrade hur det skulle kunna bli en lyckad kväll av det här. Det kändes som om jag hade allt emot mig. Tröttheten, ekonomin, Fredrik som var skeptisk till valet av lokal för kvällen (jag ville dra till Landets 3-årsjubileum, han rör sig ogärna utanför tullarna). Jag kände mig måttligt entusiastisk. Kanske är det så man bör känna. Kanske är det då kvällarna blir som bäst.
Fredrik bjöd på pasta och sås med crabsticks, vi drack vin och lyssnade på skivor och snackade. Sakta men säkert vaknade jag till liv igen. Louise ringde och meddelade att hon också skulle till Landet. Nina skulle till Landet. Moa skulle till Landet, A skulle till Landet. Fredrik gav med sig efter lite tjat, så när vinet var slut tog vi först en öl på en kvarterskrog och åkte sen in till Telefonplan. Väl framme möttes vi av en fruktansvärd syn. Där var folk överallt. Kön till festlokalen var säkert kilometerlång. Och då var vi ändå där blott tjugo minuter efter att det öppnat. Vi lommade snopet tillbaka till tunnelbanan utan att ens bry oss om att försöka komma in.
Väl på tuben tillbaka in mot stan gjorde vi upp en plan B, och den planen hette Debaser. Det var en bra plan. Inträdet var förvisso lite högre än på Landet, banden lite tråkigare, men kön var obefintlig när vi kom dit, och det avgjorde saken. Vi fann ett bord i rummet längst in, köpte varsin öl och snackade skit en stund. Snart ringde Louise, som också hon gett upp Landet-planerna, och senare även Moa och A. De kom över till Debaser allihop, i tur och ordning.
Och det var länge sedan jag hade så roligt. Det finns ingenting som går upp emot att ha goda vänner omkring sig, ingenting är mer upplyftande, ingenting är så nyttigt för självförtroendet. Vi hamnade på dansgolvet, ibland alla på en gång, ibland några i taget. Någon tittade på mig och jag mötte hennes blick, och jag hade roligt och var glad, så jag log, och hon log tillbaka, och så började vi dansa, hon och jag och hennes vänner, och det kändes som om det fanns något i luften, som om jag hade flyt. Säkerligen hade något kunnat hända, om jag inte blivit törstig och gått till baren för att dricka vatten. När jag kom tillbaka till dansgolvet var mina danspartners borta. Jag uttryckte en viss besvikelse, men Fredrik tyckte jag skulle upp på hästen igen, så jag kastade ut linan på nytt, kvällen till ära, och fick snart napp igen.
Hon hette Jenny. Vi dansade en stund, vi kysstes, vi gick ut för att ta luft och satte oss i en soffa under en värmelampa och pratade, pratade tills en vakt kom ut och sa att stället skulle stänga.
”Efterfest!” tyckte Fredrik, men Jenny skulle hem till sina katter. Det övriga sällskapet hade också åkt hemåt. Jag ville inte vara för framfusig och fråga om jag fick följa med Jenny hem, så jag nöjde mig med att fråga om hon ville träffas igen, och det sa hon att hon ville. Hon fick mitt nummer, och till skillnad från Alva som jag träffade i höstas, gav hon mig sitt eget nummer också. Det kändes hoppfullt. Och sen blev det efterfest. Kanske den kortaste efterfesten i mannaminne. Fredrik och jag slank in på Seven Eleven på vägen hem till honom, och gjorde kvällens onödigaste köp – ett sexpack folköl och en påse chips. Vi fick i oss en öl var innan vi däckade, och jag kände redan när jag tog första klunken att det var en väldigt onödig öl. Men man sover gott på Fredriks soffa, och det är alltid skönt att slippa ge sig ner i tunnelbanan om natten.
--
När jag vaknade förmiddagen därpå var jag bakfull men lycklig. Fredrik sov, och jag stapplade ut i köket och drack vatten. Sen drog jag på mig ytterkläderna och gick ut. Jag klarade mig utan tröja, skjorta, kofta och jacka räckte. Det var nästan ljummet ute. Himmelen var vit, asfalten torr och ljusgrå. Hela världen tycktes bada i ljus, det värkte lätt i huvudet, men det gjorde ingenting, för plötsligt tycktes jag se världen genom andra ögon, och jag såg på mig själv och såg inte det jag brukar se – en fattig, misslyckad trashank med ett outhärdligt jobb och meningslösa, dyra och okreativa fritidsintressen. Nej, jag såg mig själv genom mitt 22-åriga jags ögon, och jag såg någon med fast jobb, med goda vänner, med bostadsrätt i charmig söderförort, någon som svirat sig igenom gårdagsnatten, flirtat, inte med en utan två tjejer, och sedan däckat hos en fantastiskt god vän i stadens centralare delar. Mitt 22-åriga jag såg en förebild, någon som förverkligat majoriteten av de drömmar han förkastat som orealistiska, någon som var – lyckad…

Tvångstanken.

Tisdag 5 januari - 08

Jag låg på sängen och kollade på ”Blue Spring”, en japansk film som skulle visa sig vara bra, men som så just vid denna tidpunkt kändes lite småseg. Handlingen gjorde mig lite förvirrad, jag kunde inte relatera till någon av karaktärerna, och jag kom på mig själv med att glida iväg i tankarna. Jag kom på mig själv med att tänka på mitt badkar. För en tid sen upptäckte jag att vattnet hade börjat ta god tid på sig med att rinna ut efter att jag duschat eller badat. Det kändes just lagom fräscht att stå där med fötterna i decimeterdjupt smutsvatten varje gång man tvättat av sig. Känslan av verklig renhet ville inte riktigt infinna sig. Någonstans förstod jag ju att det berodde på att avloppet slemmat ihop sig, men tanken på att rengöra det var för äcklig för att jag skulle vilja göra något åt saken. Så jag lät det bero.
Men den här kvällen kunde jag bara inte få någon ro i kroppen. Inte förrän det förbannade slammet var väck. Så jag pausade filmen, drog på mig tröja och ytterkläder och gav mig ut ur lägenheten. Det var första expeditionen utanför dörren sedan lördagskvällens chokladköp i kvarterskiosken, och jag förstod varför. Det var blött och kladdigt ute, nästan lika kladdigt som sörjan i mitt avlopp. Inte ett väder man vill behöva vistas i. Lyckligtvis behövde jag inte leta länge för att hitta det jag letade efter – en pinne. Jag gick in igen och började peta runt i avloppet. Jag fick upp stinkande hårtestar inbakar i slemmigt guck, och jag kastade det direkt i toaletten. Det fanns mer smuts längre ner, så jag pressade ner pinnen så långt ner jag kunde, och fick till slut fatt i en så lång hårtest att jag nästan trodde jag skulle få med mig ett helt kranium upp ur hålet. Det fick jag tack och lov inte, och efteråt rann vattnet i strida strömmar, rakt ner i ingenstans, utan uppehåll. Jag kunde nöjt återgå till ”Blue Spring”.
--
Här skulle jag egentligen berätta en underhållande anekdot om hur min vän Maria ringde mig i fredags, och skärrad berättade att en kille på företagets IT-avdelning börjat stalka henne. Han hade börjat med att skicka ett SMS; ”Vi måste prata. Vill du?” och hon hade ingen aning om vem det kom från. När Charlotta sökte telefonnumret på Hitta.se och fick fram ett namn, kände Maria knappt igen det, annat än från någon personallista på jobbet. Hon hade aldrig pratat med människan ifråga, och hade ingen aning om vad han kunde ha på hjärtat.
Han hade mycket på hjärtat. Han var tydligen övertygad om att det var något på gång mellan dem, och passade även på att be om ursäkt för att han ignorerat Maria på julfesten. Han hade ingen aning om att han överhuvudtaget varit på julfesten. ”Men alla blickar då?” stammade han till svar när hon frågade hur han kunde tro något sådant om någon han aldrig någonsin pratat med.
Det är en historia som är lite rolig, en historia som är lite sorglig, men jag berättar den såhär odetaljerat och omålande av respekt för de inblandade.

Introspective.

Söndag 3 februari - 08

Så blev det helg igen, och det blev en sån där helg man tillbringar för sig själv i hemmets och ensamhetens lugna vrå, en sån där helg då man inbillar sig att man ska få jättemycket gjort, eftersom det är tidsbrist man skyller på när man inte besvarar mail, inte skriver de där noveller man inbillar sig att man skulle kunna skriva, inte städar den där lägenheten som borde städas… Och så vidare, och så vidare.
Istället har jag gått omkring i kalsonger och en randig second hand-tröja, storlek XL, druckit en hel massa kaffe, ätit chips och choklad och sett filmer, som varierat mellan att vara ganska bra och ganska dåliga.
Inte en helg man känner sig särskilt stolt över, men en sån helg som behövs då och då.
Jag har grubblat en del också. Min ensamma helg är både frivillig och ofrivillig. Hade jag verkligen velat hitta på något hade jag säkerligen kunnat ringa någon, men jag har så dåligt med pengar, och säkraste sättet att inte göra av med några slantar i onödan är att helt enkelt hålla sig hemma.
Dåligt med pengar är något jag kommer få lov att vänja mig vid att ha. Jag har inte vågat göra någon budget inför flytten, men vet att omställningen från höstens sötebrödsdagar kommer att göra ont. Det svider redan nu med en hyra på femtusen, och när jag flyttar stiger bara boendekostnaden med säkert sjuhundra. Lägg då på kostnader för försäkring, alla avgifter som tillkommer då man flyttar, inköp av frys (det finns varken frys eller frysfack i lägenheten), och ni förstår att jag kommer att ha det fattigt ett tag. Typ, för evigt och alltid.
De feta åren är förbi, kort sagt, och jag undrar vem jag ska vara nu. Jag kommer ju uppenbarligen inte att kunna konsumera mig till en identitet. Min skivsamling kommer att fyllas på i betydligt långsammare tempo än tidigare, och vad gäller läsning av nyare böcker så lär jag glatt få köa på biblioteket. Mina krogbesök kommer att bli mindre frekventa och jag kommer inte att ha råd att uppdatera min garderob i samma takt som malarna äter upp mina kläder.
Jag behöver nya förebilder. Kreativa människor som gör bra grejer trots kackig ekonomi. Människor som kan känna sig nöjda och lyckliga med att bara existera, utan att ständigt konsumera. Som finner tillfredsställelse i att bara ta promenader, vattna blommorna och fördjupa sig i det som finns istället för det som ska skaffas. Borde jag skaffa katt? Jag har ju balkong och bor på markplan, så den kan ju utan problem vara utekatt, och att vara kattägare verkar ju ha gjort under för Fredriks sinnesro.
Frågor frågor. Jag antar att svaren kommer när flytten avklarats.
Och på tal om flytten… (Ja, ni kommer nog tvingas stå ut med en del tjat om detta framöver.)
Fick ett kuvert från UC i fredags. Jag öppnade det med darrande händer. Det var ett ödesbesked. Om papperet inuti sade att jag har en betalningsanmärkning skulle livet vara slut. Antagligen ingen lägenhet att flytta till, men lik förbannat ett miljonsumma att betala. Egentligen vet jag ju att jag inte har några anmärkningar. Jag slarvar med räkningar ibland, men betalar dem alltid när första påminnelsen kommer. Men som en gammal vän från svunna tider en gång röt, men näven dunkande mot bordsskivan, som för att understryka vikten av orden:
”Man VET aldrig!”
Jag har ju hoppat mellan boenden en del framöver, och det här med eftersändning är ett dyrt nöje som jag valt att hoppa över. Kanske någon räkning blivit liggande någonstans, växt sig stor och stark och fått både Inkasso och Kronofogden pålagda, som ovälkomna bonusar? Som sagt, man vet aldrig.
Jag drog ut det dragspelsvikta arket ur kuvertet och läste det. Inga anmärkningar, inga prickar. Kort därefter kom ett SMS från mäklaren, som meddelande att bostadsrättsföreningen hade godkänt mig. Jag drog en försiktig suck av lättnad. Den verkligt djupa sucken drar jag först då allt är avklarat.
Kan skit hända händer skit. Som jag brukar säga.
--
Veckan ar varit okej. Jag har tyvärr varit förkyld, och eftersom jag var magsjuk förra veckan såg jag till att gå till jobbet ändå. Onödigt att skaffa sig ännu sämre ekonomi om det går att undvika. Så jag har mest snörvlat mig igenom arbetsdagarna och sedan åkt raka spåret hem till sängen, där jag bäddat ner mig med laptopen och låtit min fritid glida förbi. En kväll tog jag en fika med min gamla sambo Åsa. Vi träffas på tok för sällan.
Egentligen var det mest hon som fikade. Själv åt jag kvällsmat, Fåtöljens fantastiska kycklingsallad. Tyvärr var inte de övriga cafébesökarna lika fantastiska som maten, då ljudnivån var i höjd med en skolmatsals, så vi gick därifrån så fort jag ätit färdigt, och promenerade från Slussen till T-centralen. John spelade samtidigt på String, men jag var på tok för trött och snuvig för att orka gå dit. Jag kände mig svinig, men åkte hem.
--
Idag har det varit snöstorm. Morgonen var vit, man såg knappt grannhusen mellan snöflingorna. Sen upphörde snöandet framåt eftermiddagen, snön började smälta, och redan syns asfalten igen. Jag har sett film och kånkat fram kartonger ur källaren. I veckan inleds en utrensning. Enbart det finaste får följa med till Mälarhöjden. Resten ska slängas, ges bort eller säljas. Jag brukar sällan göra mig av med något, men nu känns det som att det är dags. Ett moget beslut.