This is all I came to do.

Måndag 11 februari - 08

Arbetsdagarna är oftast ganska uthärdliga fram till dess att lunchrasten är slut. Det är då det blir uppförsbacke. Hur mycket mat jag än har med mig tycks jag aldrig lyckas bli riktigt mätt. Jag blir dessutom ofattbart trött, och tiden mellan tolv och två är en utdragen jävla plåga. Jag sitter där med kurrande mage och hängande huvud och vill bara hem, hem, hem. Det är svårt nog att koncentrera sig på det där hjärndöda jobbet i vanliga fall, och under de förutsättningarna är det ett under att jag inte bara bryter mitt headset i småbitar och kastar skärmen i golvet.

Förra veckan var det i alla fall en dag som bröt mot normen och var riktigt gemytlig. Det var den dagen Ida var där. Ida vikarierar ibland som receptionist, men det är ganska sällan - företaget är inte känt för att ta in vikarier såvida det inte är absolut nödvändigt. Så jag känner inte Ida så väl. Med undantag för en utgång med kollegorna någon gång i somras har jag knappt pratat med henne, och i ärlighetens namn har jag väl aldrig känt något verkligt behov av att göra det heller. Den här dagen hade jag dock inget val. Ida skulle läras upp på den tjänst jag sitter på, eftersom de behövs vikarier även där. Så hon satt bredvid mig hela dagen med en telefonlur i örat, lyssnandes till mina samtal. Det var roligt, timmarna flög iväg. Vi skrattade gott åt alla märkliga människor som ringde. Hon är faktiskt en väldigt skön människa. Jag brukade uppfatta henne som lite uptight när jag enbart kände henne som ett ansikte i receptionen, men nu vet jag bättre. Hon är ju faktiskt riktigt rolig, rent av utflippad ibland. Hennes humor är cynisk och elak, vilket oftast är kul. Jag önskar att hon jobbade oftare. Kanske skulle dagarna gå lite fortare då.
--
Helgen blev, till skillnad från arbetsveckan, den bästa på mycket länge.
Fredagen var lugn. Jag kom hem, lagade vårrullar och sov sedan en stund. När jag vaknade klädde jag på mig och åkte in till stan, där jag mötte upp med Petter och några vänner till honom för att se ”Cloverfield”. Den var okej, varken mer eller mindre. Direkt efteråt åkte jag hem igen, satt framför datorn en stund och somnade vid tvåtiden. Kändes som en ganska lagom fredag. Det var ungefär vad jag orkade med.
--
Lördagen började tidigt. Jag vaknade och kunde inte somna om, så jag slog på filmen ”Beautiful Girls” på datorn, åt frukost till den och låg kvar i sängen länge, och hinkade i mig kaffe för att piggna till. Jag piggnade aldrig riktigt till, men lyckades ändå förmå mig att städa upp lite här hemma. Vankade av och ann i sunkkläder, packade ner lite grejer i kartonger och sorterade räkningar som legat i en enda stor hög över köksbordet. Mycket mer hann jag inte innan klockan skrek att det var dags att göra sig i ordning och avlägsna sig. Jag ryckte med mig en flaska rött från skafferiet, stoppade dagens DN under armen och promenerade genom duggregnet till tunnelbanan. Som vanligt var Hallonbergens centrum fullt av ljusskygga individer som stod och tryckte i skuggorna. Jag kom på mig själv med att vara på dåligt humör, kände för att svära högt åt alla obehagliga människor som blängde på mig, och jag längtade något alldeles otroligt efter att få flytta härifrån. Jag gömde mig i en Joan Didion-författad essä om Hemingway på tunnelbanan. Höll nästan på nicka till ett par gånger, inte av essän utan av trötthet, och jag undrade hur det skulle kunna bli en lyckad kväll av det här. Det kändes som om jag hade allt emot mig. Tröttheten, ekonomin, Fredrik som var skeptisk till valet av lokal för kvällen (jag ville dra till Landets 3-årsjubileum, han rör sig ogärna utanför tullarna). Jag kände mig måttligt entusiastisk. Kanske är det så man bör känna. Kanske är det då kvällarna blir som bäst.
Fredrik bjöd på pasta och sås med crabsticks, vi drack vin och lyssnade på skivor och snackade. Sakta men säkert vaknade jag till liv igen. Louise ringde och meddelade att hon också skulle till Landet. Nina skulle till Landet. Moa skulle till Landet, A skulle till Landet. Fredrik gav med sig efter lite tjat, så när vinet var slut tog vi först en öl på en kvarterskrog och åkte sen in till Telefonplan. Väl framme möttes vi av en fruktansvärd syn. Där var folk överallt. Kön till festlokalen var säkert kilometerlång. Och då var vi ändå där blott tjugo minuter efter att det öppnat. Vi lommade snopet tillbaka till tunnelbanan utan att ens bry oss om att försöka komma in.
Väl på tuben tillbaka in mot stan gjorde vi upp en plan B, och den planen hette Debaser. Det var en bra plan. Inträdet var förvisso lite högre än på Landet, banden lite tråkigare, men kön var obefintlig när vi kom dit, och det avgjorde saken. Vi fann ett bord i rummet längst in, köpte varsin öl och snackade skit en stund. Snart ringde Louise, som också hon gett upp Landet-planerna, och senare även Moa och A. De kom över till Debaser allihop, i tur och ordning.
Och det var länge sedan jag hade så roligt. Det finns ingenting som går upp emot att ha goda vänner omkring sig, ingenting är mer upplyftande, ingenting är så nyttigt för självförtroendet. Vi hamnade på dansgolvet, ibland alla på en gång, ibland några i taget. Någon tittade på mig och jag mötte hennes blick, och jag hade roligt och var glad, så jag log, och hon log tillbaka, och så började vi dansa, hon och jag och hennes vänner, och det kändes som om det fanns något i luften, som om jag hade flyt. Säkerligen hade något kunnat hända, om jag inte blivit törstig och gått till baren för att dricka vatten. När jag kom tillbaka till dansgolvet var mina danspartners borta. Jag uttryckte en viss besvikelse, men Fredrik tyckte jag skulle upp på hästen igen, så jag kastade ut linan på nytt, kvällen till ära, och fick snart napp igen.
Hon hette Jenny. Vi dansade en stund, vi kysstes, vi gick ut för att ta luft och satte oss i en soffa under en värmelampa och pratade, pratade tills en vakt kom ut och sa att stället skulle stänga.
”Efterfest!” tyckte Fredrik, men Jenny skulle hem till sina katter. Det övriga sällskapet hade också åkt hemåt. Jag ville inte vara för framfusig och fråga om jag fick följa med Jenny hem, så jag nöjde mig med att fråga om hon ville träffas igen, och det sa hon att hon ville. Hon fick mitt nummer, och till skillnad från Alva som jag träffade i höstas, gav hon mig sitt eget nummer också. Det kändes hoppfullt. Och sen blev det efterfest. Kanske den kortaste efterfesten i mannaminne. Fredrik och jag slank in på Seven Eleven på vägen hem till honom, och gjorde kvällens onödigaste köp – ett sexpack folköl och en påse chips. Vi fick i oss en öl var innan vi däckade, och jag kände redan när jag tog första klunken att det var en väldigt onödig öl. Men man sover gott på Fredriks soffa, och det är alltid skönt att slippa ge sig ner i tunnelbanan om natten.
--
När jag vaknade förmiddagen därpå var jag bakfull men lycklig. Fredrik sov, och jag stapplade ut i köket och drack vatten. Sen drog jag på mig ytterkläderna och gick ut. Jag klarade mig utan tröja, skjorta, kofta och jacka räckte. Det var nästan ljummet ute. Himmelen var vit, asfalten torr och ljusgrå. Hela världen tycktes bada i ljus, det värkte lätt i huvudet, men det gjorde ingenting, för plötsligt tycktes jag se världen genom andra ögon, och jag såg på mig själv och såg inte det jag brukar se – en fattig, misslyckad trashank med ett outhärdligt jobb och meningslösa, dyra och okreativa fritidsintressen. Nej, jag såg mig själv genom mitt 22-åriga jags ögon, och jag såg någon med fast jobb, med goda vänner, med bostadsrätt i charmig söderförort, någon som svirat sig igenom gårdagsnatten, flirtat, inte med en utan två tjejer, och sedan däckat hos en fantastiskt god vän i stadens centralare delar. Mitt 22-åriga jag såg en förebild, någon som förverkligat majoriteten av de drömmar han förkastat som orealistiska, någon som var – lyckad…