Väntetid.

Måndag 18 februari - 08

Så blev man förkyld igen, och värre än på länge. Har en rethosta av sällan skådat slag, det känns som om jag hade något levande i halsen som byggde bo och födde barn. En stor spindel. Eller nåt. Den väljer att bli som allra jävligast vid de mest olämpliga tillfällena. På tunnelbanan, mitt bland folk till exempel. Eller framförallt; i sängen när man precis ska somna. Det är väldigt irriterande, och jag börjar fundera på om jag kanske har världens sämsta immunförsvar. Jag har varit sjuk varannan vecka sedan januari. Lyckligtvis inte alltid så allvarligt att jag tvingats sjukskriva mig, men tillräckligt för att sänka livskvaliteten rejält.
Idag är jag dock hemma. Ligger mest nerbäddad i sängen, försöker ta igen förlorad sömn och ser på film. Det är väl skönt att ta det lugnt, men jag har egentligen inte tid. Den sista hela veckan i Hallonbergen har kommit och gått med racerfart. Nu är det bara ett par vardagar kvar tills flyttlasset går. Jag önskar jag kunde säga att jag packat och är färdig att dra, men det vore en lögn. Det står kartonger överallt, vissa är förvisso fyllda, men många gapar tomt eller halvtomt, och har jag inte fyllt dem före onsdag när mamma kommer och ska hjälpa mig flyttstäda, då blir det aldrig väl. Så snart bör jag masa mig ur sängen, hur mycket det än tar emot.
--
I onsdags hade vi utbildning som var schemalagd för hela eftermiddagen. Vi blev dock färdiga redan vid halv fyra. Jag, Louise och Cilla, som var de enda från gruppen som var närvarande, bestämde oss för att skolka från jobbet. Istället för att ta en halvtimmespromenad från Telefonplan till Västberga och jobba den sista timmen, åkte vi in till Hornstull och tog en fika. Vi spydde lite galla på jobbet i en och en halv timme, och sen skildes vi åt. Jag gick förbi Mickes Skivor på vägen till tunnelbanan, och var bara tvungen att slinka in, trots att ekonomin egentligen inte tillät det. Man kan göra en del fina fynd i deras trettiokronorsbackar ibland, om man orkar vada genom alla hyllmeter skit som trängs där. Alltid hittar man något. En gång kom jag hem med en relativt färsk Club 8-skiva. Den här gången fann jag något jag letat efter sedan förra sommaren utan resultat. Bim Shermans ”Miracle”. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i reggae, men en text i ett gammalt nummer av Pop (jag köpte en hel hög någon gång den sommaren) övertygade mig om att det här var något att kolla upp. Kollade upp gjorde jag, men fann den aldrig någon annanstans än på Ebay. Hittade den inte ens för nerladdning. Så att hitta den skivan för trettio kronor var helt klart en av veckans höjdpunkter och därmed något värt att återberätta.
När jag kom hem från stan slängde jag ihop lite mat och la mig sedan för att sova en stund. Jag ställde mobilen på väckning klockan nio. Jag hade planerat att ringa Jenny då och ville vara pigg och utvilad. Klockan nio kändes som en passande tid att ringa på. Ingen sover väl klockan nio, eller hur? Dessutom; är det vardag har man oftast kommit hem vid den tiden, och det finns således ingen större risk för att störande element i bakgrunden distraherar. Att det var onsdag innebar ju också att jag följt tredagarsregeln, hur fånig den än må vara. Så jag somnade gott och vaknade av mig själv redan en halvtimme innan ödessamtalet skulle ringas. Eftersom jag var lite nervös satte jag mig vid MSN och peppsnackade, medan minuterna tickade iväg i ett hotfullt tempo i skärmens högra nederkant. Snart var timmen slagen, och jag gick och satte mig i soffan i hallen (som Olof låter mig ta med till nya lägenheten!) med telefonen i mina darrande händer. Jag tryckte fram namnet ”Jenny” i telefonboken och tittade på det en lång stund. Gick igenom mina repliker både en och två gånger. Slutligen tryckte jag på knappen med den gröna telefonluren och lyssnade på signalerna som ekade ut i rymden. En telefonsvararröst hördes och jag drog en suck av lättnad. Nu kunde jag ju istället skicka ett SMS. Är egentligen inte särskilt förtjust i det – känns lite för bekvämt och nymodigt – men både Maria och Louise hade propagerat för det och hävdade bestämt att det är så man kommunicerar nuförtiden. Så jag knappade in ett par fraser (med vissa svårigheter och ett antal korrigeringar bör tilläggas; det finns en anledning till att jag ogillar SMS) och skickade iväg det. Kort därpå kom ett positivt svar. Hon ville ses, och söndag skulle funka bra.

Jag satt länge och analyserade hennes SMS, vred och vände på vartenda ord, som om där fanns en gåta som måste lösas. Och kanske fanns det också det. Jag ville ju veta vem människan var. Ett par kyssar och en stunds fyllesvammel säger ju inte så mycket.
Ett SMS säger inte heller så mycket, men den som söker finner. Hon undrade till exempel om jag ville med till Cinemateket och se en ”mangafilm” på söndagen. Först kändes det lite illavarslande. För att vara så pass nördig och insnöad på vissa grejer kan jag vara rejält fördomsfull mot andra som är på samma sätt. Jag såg någon framför mig som hade bokhyllan full med mangapockets och väggarna tapetserade med färgglada affischer. Sen insåg jag att inget mangafan skulle begå ett sådant misstag som att skriva ”mangafilm”. Det heter ju anime. Så, vi verkade alltså ha att göra med en människa som har cinemateketkort, som ville se ”Kiki’s Delivery Service” och som verkar ha en sund relation till manga och anime. Det kändes rätt lovande.