How my heart behaves.

Onsdag 27 februari - 08

Trots att det finns få platser jag hellre befinner mig på än i det nya hemmets lugna vrå, har jag knappt varit hemma alls de senaste dagarna. Jag har velat bringa ordning i det kaos som är min lägenhet, men för att kunna brunga någon bestående ordning har ärenden behövt uträttats, och för en gångs skull har jag inte skjutit upp dem utan tagit tag i dem med det samma. I måndags såg jag till att få komma ifrån jobbet lite tidigare än vanligt, och for in till Hornstull. Klockan var inte mycket mer än halv fem när jag var framme. Jag skulle möta upp Tobbe och Olof, men inte förrän långt senare, så jag unnade mig en svängom inne på Mickes Skivor. Som jag tidigare nämnt behöver jag ett soundtrack till slutet av februari 2008, och jag lyckades faktiskt hitta ett. Det ska komma att bestå av Sleepy Jackson, Solomon Burke, Loosegoats, Daft Punk och Palace Brothers. Det kostade inte mer än tvåhundra, så jag kom undan med någorlunda gott samvete.
När min bror och Olof dök upp tog vi en fika på Copacabana och åkte sedan hem till mig. Vi klev av i Axelsberg och tog trapporna upp till Klubbacken, vilket gjorde att vi hamnade på det lilla torget på toppen av berget. Där finns en närlivsbutik som jag sedan tidigare planerat att utforska. Det fanns inget större utbud, men det viktigaste – mjölk, bröd, smör, chips, öl och godis – fanns representerat på butikshyllorna, och det kändes tryggt att ha dessa livets basvaror inom några minuters gångavstånd. Den här gången nöjde vi oss med ett paket muffins. Jag bryggde kaffe när vi kommit hem till mig, och så fikade vi igen. Olof fick de gamla nycklarna till lägenheten i Hallonbergen, och det kändes som att få en fotboja upplåst. När det var dags för gästerna att röra på sig hängde jag med dem till tunnelbanan, och hakade på Olof ända till Fruängen. Jag lånade hans bredband som hastigast och betalade ett gäng räkningar innan jag åkte hem och tog kvällen.
Igår var det dags för IKEA igen. När jag var där i söndags köpte jag aldrig tillräckligt med hyllplan för att min Ivar-hylla skulle kunna hantera min skivsamling. Det var läge att åtgärda det, snarast möjligt. Att åka till IKEA ensam kändes inte särskilt lockande, så efter att ha nobbats av både Louise, Maria och Tobbe, chansade jag på Linda och fick napp. Det var trevligt. Vi drog fram genom de oändliga korridorerna med varsina påsar som sakta men säkert fylldes med prylar, skämtsamt gnabbandes som ett gammalt trött par, den sortens gamla trötta par som man så ofta ser på IKEA. Förutom hyllplan köpte jag en förvaringsbox, en stekpanna och ett lakan. Vi lyckades precis missa bussen till Skärholmen, så vi fick släpa våra till bredden fyllda säckar hela vägen från Kungens Kurva, och på tunnelbanan tillbaka mot Mälarhöjden hade en sinnessjuk människa fräckheten att börja tjafsa med mig för att jag ”tog upp hela gången” med min packning. Det fick det vara värt. Min skivsamling har nu äntligen ett värdigt och rymligt hem, precis som jag själv. Och den nya stekpannan verkar inte fy skam den heller.
Idag blev det också aktivitet direkt efter jobbet. Jag följde med Louise och Cilla in till city, för att gå på bokrean med dem. Egentligen har jag redan ofantligt många olästa böcker som väntar i bokhyllan, men jag har fortfarande inte fått tillfälle att läsa Martina Lowdéns ”Allt”. Jag visste att den med största sannolikhet inte skulle vara en av de prissänkta böckerna, men ett försök var det ju värt i alla fall. När jag frågade en expedit efter den skrattade hon åt mig, som om hon aldrig hört en märkligare titel och konstaterade uppsluppet att den inte fanns. Nåväl, en bok med titeln ”Vigilante” köpte jag, eftersom handlingen verkar påminna tråkigt mycket om den i en novell jag själv börjat skriva, och pocketversionen av Mats Jonssons ”Hey Princess” köpte jag också, för extramaterialets skull, och för att jag citeras (med namn och allt – ja, ni kan få min autograf om ni vill!) bland pressrösterna i bokens inledande sidor.
--
Imorgon blir det inte heller särskilt mycket hemmatid.
Imorgon ska jag på dejt. Dejt nummer två.
Den första dejten gick okej. Det var en söndag för två veckor sedan. Det var min första dejt på mycket länge, så jag var nervös. Jag var dessutom så förkyld att jag knappt kunde stå upprätt, än mindre andas normalt. Jag hade sovit uselt hela helgen, hostan hade fått mig att studsa upp och ner som i dödsryckningar hela nätterna. Ändå gav jag mig ut denna kyliga söndagseftermiddag. Jag köpte en cola i en automat på T-centralen, och fick hela handen nedsprutad när jag öppnade den. Kändes lite som ett dåligt omen. Jag åkte vidare till Karlaplan, och gick därifrån till Filmhuset vid Dramatiska Institutet. Jenny och jag skulle mötas där för att se en gratisvisning av ”Kiki’s Delivery Service” som Cinemateket visade i samarbete med japanska ambassaden. Det är en film jag redan sett, men som jag tyckte så mycket om att jag absolut inte hade något emot att se om den.
Väl framme smög jag runt bland sofforna och pelarna i foajén i väntan på Jenny. Jag kom inte riktigt ihåg hur hon såg ut, eftersom jag varit ganska tankad den kväll jag träffade henne, så jag visste inte riktigt vad jag skulle hålla utkik efter. Så jag stod mest och tittade på filmer och vykort med klassiska filmmotiv i den lilla butiken, medan jag nojigt sneglade mot entrén. Till slut kom hon, och jag kände igen henne. Vi kramades och ställde oss i kön till biosalongen.
”Hur är det?” frågade hon.
”Det är bra. Men, eh, jag är rätt förkyld. Så du får ha överseende om jag snörvlar.”
”Åh nej, det är nog jag som smittat dig då. Jag är också förkyld, och jag var jätteförkyld förra helgen.”
Vi slog oss ned, och filmen började. Jag trummade med handen mot knät, kände magen krampa sig när jag kvävde hostningar och rossel. Så kände jag Jennys hand i min. Det var en behaglig känsla, om än en aning förvirrande. Vi kysstes. Mer förvirring. Jag är van vid att dejter slutar i noll och ingenting. En kram och hejdå, några träffar till, sedan vänskap och inget mer. Om ens det. Här gick det sannerligen undan, och jag visste inte alls vad jag ville.
Vi tog en promenad tillbaka till Karlaplan efter filmen.
”Vill du ta en fika?” frågade jag.
”Mnja, jag vill ju hänga med dig…” sa hon och log.
Jag tänkte, att det är väl precis det man gör när man hänger; fikar. Men det sa jag inte. Jag sa: ”Du vill hänga med mig… Okej…” och så skrattade jag idiotiskt och fortsatte; ”Vad vill du göra då?”
Det visste hon inte. Inte jag heller. Förkylningen var som en tung blöt filt av trötthet över mig. Vi satte oss på en buss mot stan, och vid Fridhemsplan gav jag henne en kyss och klev av. Jag tog tunnelbanan hem. Och sedan dess har vi inte setts, men ska alltså träffas igen imorgon.
Nervositet och ambivalens. Plötsligt känns tanken på förhållanden, och allt som kan liknas vid det, oerhört skrämmande.