An o with two dots above.

Söndag 2 mars - 08

Jag var sannerligen en kameleont denna lördag. Började morgonen med att bädda ner mig i soffan och titta på ”The Lost Weekend”, en svartvit mästerlig film om alkoholism. En reklamfilm för absolutism, typ. Jag masade mig sedan upp, duschade och tog på mig indieuniformen – bruna manchesterbyxor och Belle & Sebastian-tischa i samma färg – och började sedan steka pytt med ”The Times They Are A-Changin’” på stereon. Jag skalade potatis också, och slängde ner i en gryta. Satte mig till bords och åt pytten, lyssnade på potatisens lidande i grytan, började sortera mina EP:s och singlar i bokstavsordning och lade sedan ner dem i en nyinhandlad förvaringsbox från IKEA. Struktur, struktur, ordning. King Creosote på stereon. Kanske borde jag rippa alla mina EP:s och singlar och bara stuva undan förvaringboxen någonstans där solen aldrig skiner? I dessa dagar av externa hårddiskar, Windows Media Player och mp3 framstår något så enkelt som att stoppa en skiva i spelaren som ett mindre företag. Än värre då att stoppa in en singel med tre spår.
Jag tänker högt.
--
Lördagseftermiddagen flög förbi. Jag släpade upp ett gäng kartonger till vinden, och snart såg lägenheten ut ungefär som jag tänkt mig den från början. Det finns fortfarande lite att göra, men på det stora hela är detta nu ett färdigt hem, betydligt rymligare än jag vågat hoppats på.
--
På kvällen skulle Lollo, en kompis till Anna M, ha 25-årsfest. Jag träffade Lollo som hastigast på Debaser för ett par veckor sedan, och hon bjöd då in mig. Jag hade lovat Petter att vi kunde ses den här lördagskvällen, men Anna försäkrade att han också skulle kunna komma på festen, så Petter och jag tog några öl hos mig och åkte sedan in till Sankt Eriksplan där Lollo bor. Det regnade och var kallt ute – varför behagar solen bara visa sig under vardagarna då man inte har tid att njuta av den? – och det tog en bra stund att hitta fram till Lollos lägenhet. Jag fick ringa Anna flera gånger, och hon lyckades till och med uppge fel adress vid något tillfälle, men till slut kom vi fram till rätt dörr. Inte ens då gick det smärtfritt. Vi hörde ljudet av festen, men hittade inte rätt namn på någon av dörrarna i porten. Dessutom kände jag inte igen mig. Det var inte mitt första besök hos Lollo. Jag var där för ungefär ett år sedan. Anna hade bjudit med mig på filmkväll. Vi såg då den värdelösa filmen ”Stoned” om Brian Jones. Det var en märklig tid i mitt liv, så det är kanske inte så märkligt att jag inte kom ihåg hur man orienterade sig i hennes trapphus.
Jag ringde Anna igen, och hon förklarade att jag skulle öppna en ytterdörr och ta en kort promenad över gården. Och mycket riktigt, där var festen. Den tycktes ha spritt sig ut till trapphuset, för där var liv och rörelse, människor sprang ut och in för att röka. Jag klev in i lägenheten, gav Lollo en kram och gratulerade henne (dock utan att ha någon present med mig – jag är oförbätterlig) och gjorde sedan mitt bästa för att mingla, något jag aldrig varit riktigt bra på. Jag kände mig obekväm för en stund. Lyckligtvis träffade jag ganska snart en oerhört social och trevlig kille från Australien. Han kallade sig Sam, men hette egentligen King. Varför någon med ett mäktigt namn som ”King” skulle vilja kalla sig något annat förstår jag inte riktigt, men det spelar ingen större roll. Det var roligt att få träna på sin engelska, och han tyckte att jag skulle komma till Australien och hälsa på någon gång. Som om jag någonsin skulle ha råd med det. Vi lovade att hålla kontakten över Facebook. Jag skrev ner mitt namn på en lapp, och fick lov att förklara stavningen av mitt efternamn: ”Its an ”o” with two little dots above”. Det var skojigt.
Men så blev det sent och jag blev trött, så vi gav oss iväg till tunnelbanan, Petter och jag, och åkte iväg i olika riktningar. Jag insåg att det var första gången jag var ute sedan jag flyttat, och det var oerhört skönt att få byta tunnelbana vid Slussen istället för vid T-Centralen, även om väntetiden (tjugo minuter) var i grövsta laget. Lustigt nog träffade jag Martina vid Liljeholmen. Hon bor i Örnsberg, så jag fick sällskap och en trevligt pratstund under den sista sträckan hemåt.
Slut på denna lördag.
--
Och så idag, söndag, har det varit regngrått och trist utanför fönstret. Jag har mest vankat av och an och varit ganska rastlös. Sovit. Åkt till Skärholmen och handlat. Läst ut Chuck Palahniuks ”Lullaby”. Legat på soffan.
Jag tycker om att ligga på soffan. Det är Olofs soffa från början. I Hallonbergen stod den i hallen och agerade klädhängare, eftersom jag aldrig orkade bry mig om att sätta upp någon. Jag orkar sällan bry mig om sådant när jag vet att jag inte ska stanna någon längre tid. Olof hade vänligheten att låta mig ta med mig soffan, ett balkongbord och hans köksstolar till Mälarhöjden, och jag är mycket tacksam. Att ha en soffa förhöjer sannerligen livskvaliteten. Det är knappt så jag behöver en säng, jag sover hellre på soffan. Det är knappt så jag behöver ett köksbord, jag sitter hellre i soffan och äter. Dessutom är det i soffan jag sitter när jag använder min dator, och det är betydligt skonsammare för min rygg än vad min säng – som jag tidigare satt i när jag uträttade datorärenden – var.
Soffa. Undrar hur många gånger jag använt det ordet i den här texten? Det orkar jag verkligen inte ta reda på.