By the time I get to Gullmarsplan.

Tisdag 11 mars - 08

Tunnelbanan till Gullmarsplan, söndag eftermiddag, halv sex. Det är alltid märkligt att vara ute på söndagar vid den här tiden. Det är så sällan jag har vare sig energi eller anledning, och någonstans inbillar jag mig att söndagseftermiddagar är likadana för alla. Så är uppenbarligen inte fallet. Jag är inte ensam i tunnelbanan, jag har inte ens sittplats. Jag lutar mig mot väggen och tittar ut genom fönstret, Skanstull försvinner bakom mig, industrier, cisterner och skorstenar tar över. Eriksdalsbadet nedanför bron, småbåtar, grått vatten, väderkvarnen, och så är jag framme. Jag kliver ur. Världen vinglar, jag är yr efter lördagens excesser, lite snurrig, fortfarande.
Jag skrapar upp några kronor ur fickan och köper en cola på Pressbyrån. Sen sätter jag mig på en bänk utanför och väntar. Klockan är inte mycket. Jag är för tidig, men hellre för tidig än för sen. Människor sätter sig bredvid mig, lite för nära för att jag ska känna mig bekväm, så efter en stund reser jag mig och går ut. Jag tar en liten promenad på torget och hoppas att inte Linda tittar ner på mig från sitt fönster, för hon skulle nog undra vad jag har där att göra. En buss stannar till, en dörr öppnas med ljudet av en kapsyl som avlägsnas från en ölflaska, och människor stapplar in. Kön är löjligt lång.
Jag går till Pressbyrån igen, men ställer mig med ryggen mot väggen och tittar efter henne. För ett ögonblick minns jag en blind date i gymnasiet. Jag hade fått ett märkligt mail från någon som ville träffa mig utanför Borgen, Rudbeckskolan. Det var också en söndagskväll, så busskortet gällde inte. Jag betalade fyrtioåtta kronor för en bussbiljett. Bussresan tog en timme, jag väntade en halvtimme, men ingen kom. Jag köpte en lika dyr biljett tillbaka till Karlskoga och var mer besviken och förvånad än jag ville erkänna. Jag minns att jag ångrade att jag berättat för någon om min blind date. Med facit i hand var det ju så uppenbart att det skulle finnas någon hake.
Jag är äldre och visare nu, och flickor är snällare. Jenny kommer på utsatt tid, men jag känner knappt igen henne. Jag håller utkik efter en röd täckjacka, men hon kommer klädd i något tunnare, en grå vårjacka. Hon blir sötare och sötare för varje gång vi ses.
Vi går upp till övervåningen, till långdistansbussarna, och lyckas tajma en exakt. Vi sätter oss på sätet längst bak och trycker ihop oss i ena hörnet. I andra sitter ett ungt par och hånglar intensivt. Det är nästan pinsamt.
Vi kommer fram till Tyresö, och det har blivit mörkt. Vi stannar till på Ica och köper kaffebröd. Hon bor bara ett stenkast bort. I hissen träffar vi en av hennes grannar som är i gång och ska flytta. Det luktar rengöringsmedel och jag funderar på om det är grannen eller hissen som luktar.
Lägenheten är stor; en trea. Jag har nog inte sett en större lägenhet sedan jag flyttade till Stockholm. Rum överallt. En leopardmönstrad katt kommer strykande och hälsar med ett gutturalt läte. Den är stor den också. I en fåtölj i vardagsrummet ligger hennes andra katt och surar, den ägnar mig knappt en blick. Jag hänger av mig ytterkläderna och vi går in i köket där vi fikar och pratar katter och film. Vi sitter mitt emot varandra och det känns lite omständigt. Jag vill egentligen sitta närmre, och hon tänker uppenbarligen likadant.
”Ska vi förflytta oss till vardagsrummet?” frågor hon. Det ska vi. Vi sätter oss i soffan. Simon, den leopardmönstrade katten, klättrar nyfiket omkring i bokhyllorna. Jenny sträcker ut ett finger och petar på min hand. Det är första kroppskontakten sedan vi kom hem till henne.
Jag frågar: ”Tycker du jag är världens stelaste människa?”
Det tycker hon inte, säger hon.
”Men”, säger hon. ”Jag vet inte hur jag ska säga det här, men… Jag vill inte ha ett förhållande.” Hon skyndar sig att tillägga att hon vill fortsätta att träffa mig, men att hon inte vill komplicera saker och ting. Och jag tycker det låter utmärkt.
”Det är helt lugnt”, säger jag. ”Jag vill inte heller ha något förhållande. Det är så mycket bra som pågår i mitt liv just nu, så mycket som är nytt, och jag trivs med att vara singel.”
Vi ler båda två. Deal. Vi kramas. Vi kysser varandra. Vi håller oss till det.
Simon cirkulerar kring oss och jamar, klockan tickar. Vi stryker varandra över håret. Jag känner mig sömnig, behagligt sömnig. Jag behöver åka hem.
”Jag önskar vi bara kunde somna såhär”, säger jag.
”Vi får se till att göra det, snart”, säger hon.
Och vi skiljs åt, jag tar trapporna hela vägen ner till gatan och jag hinner precis till busshållplatsen i tid. Jag tittar upp mot husfasaden och undrar vilket fönster som är Jennys.
När bussen kommer fram till Gullmarsplan undrar jag om hon sover.