Katten.

Söndag 16 mars - 08

Det finns en katt här i området som fan inte är riktigt frisk. Redan när jag var här och tittade på lägenheten första gången sprang den fram och anföll mitt ben. Jag kom undan med blotta förskräckelsen. När jag sedan flyttade in kom katten rännande, in genom porten, upp för trappan och in i lägenheten, som om den ägde stället. Så även häromdagen. Det var efter jobbet. Jag kom uppför trapporna från Selmedalsvägen, korsade det lilla pittoreska torget, gick några meter nerför Klubbacken och in på gården. Katten satt där och stirrade på mig, väldig och skräckinjagande i skymningsljuset. Jag förlängde mina steg. Dörren var bara ett par tre steg bort när jag kastade en blick över axeln och såg katten komma galopperande. Den stannade utanför dörren, och plötsligt såg den inte så farlig ut. Den satt mest där och tittade på mig med stora runda ögon, så jag öppnade och släppte in den i trapphuset. Det var så ruggigt väder ute, och jag tänkte att den förmodligen bodde hos någon i huset, någon som skulle släppa in den. Döm min förvåning när katten sprang före mig uppför trappan och stannade utanför min lägenhetsdörr! Nåväl, den kunde väl få komma in och värma sig en stund. Hur farlig kunde den egentligen vara? Att den överföll mig en gång kunde jag ha överseende med. Man måste gå vidare med livet. Glömma och förlåta.
Jag satte igång med mina kvällsbestyr, ställde stekpannan och en gryta på spisen och började laga mat. Katten smög omkring i lägenheten och såg sig om. Den såg inte så kaxig ut längre, utan höll sig tryckt mot golvet och väggarna. Då och då ropade jag på den utan att få något svar.
Men så plötsligt hände något, och katten blev som förbytt. Den klättrade upp i min bokhylla och såg oroväckande sugen ut på att kasta sig upp i mitt skivställ. Mitt skivställ är högt och en smula rangligt. Skivor kan det hantera, men inte femkilos katt som klättrar och klänger.
”App app app”, sa jag strängt och hötte med fingret i luften. Katten skrek ilsket till svar. Den la sig på rygg i hyllan med tassarna i vädret. Jag gick fram, sträckte ut handen i en förmanande gest och bad den vänligt men bestämt att gå ner från hyllan. Katten vrålade igen, och gav mig en rak höger över handen. Det var en katt med starka labbar.
”Gå ner!” sa jag, och katten visade tänderna. Jag förstod att jag hade problem. Jag hade mött min överman. Det var bara att hoppas på det bästa. Jag öppnade balkongdörren och hoppades att katten skulle fatta vinken. Och tack och liv, mitt folkilskna sällskap hoppade ur bokhyllan och slank ut.
Jag har bara bott här några veckor, och redan är grannfejden igång.
--
Det har varit en helt okej vecka, och en bra helg. Lite enslig till och från, raka motsatsen till och från. I fredags var Jenny här. Eftersom hon kom direkt från jobbet och inte varit hemma och matat katterna kunde hon tyvärr inte sova över, så vid klockan två fick vi lov att ge oss ut i kylan och vandra iväg till Mälarhöjdens tunnelbanestation. Hon lånade en tröja av mig, och nere i tunnelbanan sov hon i min famn i de tjugo minuter som återstod tills hennes tåg kom och förde bort henne från mig. Det var mysigt så länge det varade, och vi ses igen nästa helg. Men ensamheten var påtaglig, särskilt dagen därpå då jag bara lämnade lägenheten för en kort promenad i det ruggiga vädret.
Jag gick på slingriga skogsvägar som jag inte sett tidigare, trots att de gick alldeles nedanför huset. Det var eftermiddag och svinkallt, så kallt att det sprängde i tinningarna när jag kom tillbaka. Jag såg något glöda vid horisonten och visste inte om det var solnedgången eller något som brann. När jag kom in igen ringde pappa, så jag pratade en kort stund med honom. Han och mamma och Maria var de enda jag talade med denna gråa dag. Den övriga tiden såg jag på film, läste ett flertal böcker parallellt, och framförallt skrev jag. Skrev och skrev och skrev.
Sedan jag flyttade hit har jag inlett ett flertal noveller. Flera av dem har en början, ett mittparti och ett slut, och allt som återstår är trådarna som ska knyta ihop dem. Jag har bara färdigställt tre noveller i mitt liv, och det är nog bara en av dem som är bra nog att publicera. Jag hoppas på att få mer material snart. Jag tror faktiskt på mig själv. Jag tror att jag är bra. Eller hyfsad. När jag läser gamla dagböcker från förra året tycker jag om det jag läser. Det är roligt och det är ganska rörande. Det är målande. Det är inte mycket med mig själv jag är stolt över, och jag älskar inte allt jag har skrivit. Men här och där finns en och annan snygg formulering, där jag känner att jag kan vara något på spåren.
--
Idag, söndag, har solen skinit. Jag tänkte låta det bli ännu en ensam men kreativ dag, men när klockan närmade sig två började jag klättra på väggarna. Det gick ju inte att sitta inne med ett så vackert väder utanför fönstret, och jag hade ingen lust med ännu en ensampromenad. Jag ringde Olof, men han hade inte tid. Jag ringde Anna M, men hon svarade inte. Jag ringde A, och hon lät glad när hon svarade.
”Niklas, jag tänkte faktiskt ringa dig för en stund sen!”
Så jag åkte in till stan och mötte upp A vid Medborgarplatsen. Vi åt varsin pizza på en restaurang och tog sedan en promenad till Hornstull. Det hann mulna på lite under tiden, men var ändå trevligt. Vi stannade till vid Mickes Skivor och jag la hundrafemtio pix på skivor med Dylan, Sloan och Jaqee, jag som egentligen tänkt spara pengar den här helgen. Vi avslutade med varsin kopp kaffe på ett café mitt emot, jag handlade hem en baguette och lite brieost och åt sedan kvällsmat ensam framför ”Citizen Kane”.