Förspillda dagar.

Måndag 10 mars - 08

Vi sitter i min vardagsrumssoffa och pratar om myter. Åsa berättar att en psykolog hon läser hävdar att vi alla lever i våra egna myter, och att dessa myter påverkar oss mer än vi någonsin kan föreställa oss, bestämmer vilka roller vi ger olika människor i våra liv, vilka betydelser vi låter olika händelser få.
”Det låter som samma sak som självbilden”, säger jag, men hon säger att det inte är så enkelt. Självbilden är man oftast medveten om. Den personliga myten ligger djupare ner i själens grumliga djup. Ja, så säger hon ju inte, men det är vad hon menar. Tror jag.
Det hela låter oerhört intressant. Det här med självbild är något som jag både älskar och hatar. Jag är enormt självmedveten och ser på mitt liv som en färdigskriven bok där de kommande kapitlens sidor har klistrats ihop, men där texten ändå kan skönjas då man håller upp dem mot ljuset. Jag har förmodligen ingen aning om vad framtiden för med sig för med- och motgångar, men jag vill gärna tro att jag har det. Jag styr inte mitt öde, men jag kan navigera genom aktiva val, och hoppas att jag hamnar någonstans i närheten av målet.
--
Var hos Fredrik i fredags kväll. Vi skulle äta mat, se ”Blecktrumman” och sedan gå ut och ta en öl var det sagt, men när jag kom hem till honom hade han kommit på andra tankar. Tydligen ville Frida också se ”Blecktrumman”, men inte den här kvällen utan vid något senare tillfälle.
”Hon och Camilla skulle till Pet Sounds Bar och de ville ha med oss ut”, sa han, och fyllde flinande i: ”Och Camilla är singel nu.”
Själv är jag också singel, men närmare motsatsen än på otroligt länge. Typiskt. Varför detta, varför nu? Livet är märkligt och ironiskt. Vi drack varsin flaska vin, och jag gick med öppna ögon ut i natten.
Men det blev en, med ett litet undantag, ganska ospännande natt. Vi gick till Pet Sounds Bar, drack två öl, gick och mötte upp Camilla, gick tillbaka, väntade in Frida, gick sedan till Kvarnen, då Pet Sounds var lite kvalmligt.
Jag förstår inte varför jag envisas med att ge Kvarnen fler chanser. Det är ett vämjeligt ställe. Tomas Ledin på dansgolvet, spänniga Big Brother-killar i baren.
Jag blev brutalt full, men tyvärr inte sådär roligt full som man alltid ämnar bli när man dricker, utan släpigt hängig. Jag satt där med svajande huvud och sluddrade nonsens. Efter en stund gick Fredrik och Frida hem, så jag satt där med bara Camilla och två av hennes vänner, tills de också ville gå. Vi tog sällskap till tunnelbanan, Camilla och jag, och jag frågade om hon ville komma på min inflyttningsfest. Jag skulle ha den kvällen därpå.
Camilla sa att hon tyckte det lät trevligt, men eftersom hon skulle jobba såväl lördagen som söndagen kunde hon inte lova något.
”Du kan ju ta mitt nummer så kan du ju meddela hur du vill göra imorgon.” sa jag.
”Jag har faktiskt redan ditt nummer”, sa hon mystiskt. Tunnelbanan kom innan jag hann ställa några frågor, och hade den inte kommit hade jag nog inte frågat heller.
Men jag har aldrig gett henne mitt nummer.
--
Jag vaknade morgon därpå av att telefonen ringde. Eller så fick jag ett SMS, jag minns inte. Men det var Stefan som hörde av sig. Jag har inte träffat Stefan på år och dar, men nu var han och hans tjej i Stockholm och vi hade sedan tidigare bestämt att vi skulle ses inne i stan senare på dagen.
Vad var klockan? Knappt förmiddag. Jävla morgonmänniskor. Det luktade kryddor, en tom skål med några intorkade nudlar stod på golvet, och jag hade bränt mig på tungan när jag kastade i mig dem kvällen innan. Jag drack vatten, tog en alvedon, tog två alvedon, förbannade min huvudvärk, somnade om.
Jag drömde att jag vaknade och tittade på klockan och såg att den var halv fem. När jag verkligen vaknade var klockan nästan halv ett. Något vettigare. Och jag mådde okej. Jag åt frukost och gav mig iväg.
Det var kul att träffa Stefan igen. Han väntade på mig vid Slussen och skrattade när han såg mig.
”Jag är lite sliten”, erkände jag, och han sa att det syntes. Likblek, stripigt hår, ringar under ögonen. Det kändes som en klyscha, men en ganska rolig sådan, och ännu roligare blev den när jag en stund senare frågade om jag kunde låna pengar av honom. Jag såg nyligen filmen ”The Lost Weekend” om en stilig men olycklig ung man med författarambitioner som flyttat till New York och ägnar sig åt att dränka besvikelsen över hans skrivkramp i ändlösa mängder whiskey. Det här kändes som en scen ur den filmen. Jag; ett exempel på det pris som måste betalas för det dekadenta livet i storstaden.
Anledningen till att jag behövde låna pengar var dock väldigt oskyldig. Jag saknade aktiveringskod till mitt nya bankomatkort och kunde därför inte använda det, och mitt gamla hade spärrats. Banken har ju inte öppet på helgerna, så mina pengar satt fängslade på mitt konto. Nu var Stefan vänlig nog att låna mig tvåhundra, så jag köpte mig en nygammal kofta på Judiths och senare också en kopp kaffe på café. Min bror kom förbi en stund också, utan att köpa något. Jag drack ett glas vatten, och vi snackade en kort stund till. Klockan drog iväg och jag behövde åka hem och städa inför festen, så det gjorde jag också.
--
Man är sällan eller aldrig så ensam som när man sitter hemma, har gjort sig själv fin och lägenheten finare, hällt upp chips i en skål, tänt värmeljus i ljuslyktor av olika slag, slagit på något lagom fartigt på stereon, diskat färdigt, tänt mysbelysningen… Och bara väntar.
Ola var först att anlända. Jag gillar Ola. Han arbetar på en annan avdelning på jobbet, och vi brukar luncha ihop. Vi är inte jättetajta, men har varit ute en del ihop, och han är trevlig. Det var kul att han ville komma. Efter en stund kom John också. Han hade med sig en inflyttningspresent; fem sorters öl som han själv tyckte mycket om och tyckte jag borde smaka. Det var uppskattat. Maria kom och hade med sig en kokbok, Cilla och Louise hade köpt en bok med titeln ”1001 Filmer Du Måste Se Innan Du Dör”. Jag slog upp den, och det var nästan kusligt. Jag hamnade genast på ”Förspillda Dagar”, som är den svenska titeln på ”The Lost Weekend”.
Camilla SMS:ade och bangade tyvärr, men jag sörjde det inte nämnvärt. Min bror kom, Joel kom och A kom. Maria och A bondade, och det var som det är på de där allra bästa festerna; man blandar ihop sina olika bekantskapskretsar, hoppas på det bästa, och det bästa inträffar. Blandningen funkar. Jag fick en knäpp någon gång under kvällen och höll ett brandtal om hur mycket jag hatade mitt jobb och om hur jag skulle pissa på vissa kollegors gravar, och jag blev ivrigt påhejad av John och Ola, medan tjejerna var mer tveksamma.
Så blev det dags för utgång. Louise och Cilla delade en taxi, medan vi andra tog tunnelbanan. Vi åkte till Debaser. Allt var ett enda virrvarr. Jag minns inte särskilt mycket annat än att jag och John höll på och larvade oss en hel massa, att Ulrika, en bekant från bloggosfären och Facebook kom fram, gav mig en kram och påpekade att vi båda var väldigt väldigt fulla, och så dök Fredrik och Frida upp och allt snurrade runt, och när jag kom hem hade jag trots allt ändå sinnesnärvaro nog att plocka undan lite flaskor medan Maria och jag fyllesvamlade i telefon, och jag minns egentligen inte alls vad vi pratade om.
Galen lördagskväll, och då hade helgen ändå inte nått sin kulmen.