Welcome to the Hotel California.

Söndag 30 mars - 08

Det finns mycket här i världen som jag hatar, avskyr, föraktar, förkastar. Jag har ägnat många spaltmeter åt att tydliggöra det. Men nu ska jag faktiskt berätta om något jag tycker om, tycker mer om än vad jag tidigare hade en aning om. Jag tycker om yrkesskicklighet och specialintressen. Jag tycker om folk som vet vad de gör och vet vad de talar om. Jag tycker om skomakare.
En längre tid har jag faktiskt tänkt besöka en. Mina favoritskor – ett par blanksvarta Whyred-skor som jag köpte på Judiths några veckor före jul – har behövt servas ända sedan den dagen jag köpte dem. De var lite slitna redan då, så jag fick dem billigt. Därefter har de nötts ner på dansgolv, spillts ner med öl, sönderfrätts av vägsalt, slipats av grus, sköljts av med slaskvatten och dragits mot asfalt. Kort sagt, det är skor som behöver lite lovin innan det går alldeles åt fanders med dem. Igår hade jag äntligen vägarna förbi en helgöppen skomakare, så jag svängde förbi. Mannen bakom disken – han såg ut att heta Gepetto eller något annat exotiskt – välkomnade mig enligt bästa serviceanda, med ett hjärtligt leende och ett ”Välkommen!”
Det kändes lite som att kliva in i en förlorad värld, en svunnen tid då människorna till naturen var vänliga, trevliga och hjälpsamma, då man på ett helt annat sätt än nu var tacksam då någon hjälpte en med något, även om det var en tjänst man betalade för. Den tiden kanske aldrig har funnits, men är den en illusion så är den i alla fall en illusion som är väldigt behaglig att tänka på.
Jag förklarade mitt ärende för skomakaren och la upp mina skor på disken. Han tog upp dem, vred och vände på dem. Han synade dem med sina skomakarögon. Ögon som förmodligen formats och förädlats av generation efter generation av skomakande. Ögon som säkert, ända ner på ett genetiskt plan, finslipats av evolutionen till just detta ändamål. Skomakarögon.
”Det är otroligt fina skor”, säger han, och jag skiner upp. ”Mycket fin kvalitet!”
”Ja… jag gillar dem”, säger jag, stolt över att någon som verkligen kan de här grejerna har gett mig bekräftelse på att det är en skatt jag sitter på. Eller går på.
”Vi sular om dem, putsar dem lite, lagar till dem, och de kommer vara som nya!”
”Låter bra.”
Jag går därifrån med lätta steg, men med en plånbok som tyvärr är lika lätt den. Trehundrafemtio kronor kostade kalaset. I min väska har jag dessutom tre nyinköpa skivor från skivbörsen på Rådmansgatan, samt, äntligen, Martina Lowdens ”Allt” som jag köpte för hundrasextio kronor på Street.
Jag går därifrån med ensamma steg. Lördagsmorgonen hade inletts tidigt, redan vid klockan sju. Jag hade lagt mig tidigt kvällen innan, och kände mig inte trött, så jag låg och läste Dagens Nyheter i sängen och såg vårsol droppa in genom gliporna i persiennerna. Jag kände mig ganska utvilad, så det var inga större problem att kliva upp, brygga kaffe och göra sig i ordning. När morgonen övergått i tidig förmiddag ringde jag några samtal, men de få som svarade var väldigt osugna på att hitta på någonting, så jag gick ensam och en aning grinigt ut i dagen, muttrandes något om att alla kunde fara åt helvete. Efter en stunds traskande på gatorna kring Hornstull och Rådmansgatan ringde dock A upp mig, så efter mitt besök hos skomakaren vandrade jag upp till henne och blev bjuden på te och mackor.
Vi tillbringade resten av förmiddagen tillsammans, promenerandes i vårsolen, snokandes på loppmarknader och i antikaffärer. Jag dreglade lite över ett par svindyra Stringhyllor och några nästan lika dyra blomkrukor, men hade vett att hålla mig borta. Jag hade redan bränt stora delar av månadens nöjesbudget.
På kvällen kom A över till mig. Vi hyrde en lättsam brittisk skräckkomedi, drack varsin folköl, och innan hon for hem tog vi en promenad genom de flådiga överklasskvarteren. Lördagen var en fin dag.
--
På natten, när jag precis slumrat till efter att ha ägnat småtimmarna åt att vika tvätt, ringde Maria. Hon var på efterfest, och synnerligen berusad. Hennes bästa vän hade raggat upp en gitarrspelande hockeykille, något Maria var ganska missnöjd med. Hon stod på balkongen, och från lägenheten hördes falskt fylleskrålande till Lars Winnerbäck-låtar. Maria sträckte in telefonluren i lägenheten för att jag skulle få höra. Det lät för jävligt. Min säng var renbäddad och kudden gudomligt skön. Jag ville somna om.
”Lyssna! Nu sjunger de ”Hotel Carlifornia” ! Kan du tänka dig något mer klyschigt? Fy faaaan…”
”Mmmmm…” svarade jag sömnrossligt.
”Och förut sjöng jag med, bara för att vara snäll, och då blev jag tystad, för det var HAN som skulle sjunga… Kan du fatta?”
”Mmmmm…”
”Lyssna! Nu stämmer hon in i refrängen…”
Welcome to the Hotel California… Such a lovely place, such a lovely place…
En lång stund var det allt som hördes, och jag undrade om Maria lämnat mobilen i lägenheten och hoppat från balkongen. Men så kom hon tillbaka.
”Vad gör du ikväll då?”
”Jag mest… sover…Och skulle nog vilja fortsätta med det.”
Hon lät mig somna om, men hotade med att ringa upp igen om det hände något mer spännande. Det verkade det inte göra. Jag fick sova ostört till klockan halv nio, då jag väcktes av att någon ringde på dörren. Jag släpade mig upp, drog på mig morgonrock och stapplade ut i hallen, precis i tid för att se någon försvinna in i hissen. Jag såg inget ansikte, bara en kropp som försvann bakom hissdörren. Mycket märkligt. Jag har ingen aning om vad någon kan ha velat mig så okristligt tidigt. Säkert något jobbigt.
--
Jag drömmer skruvade drömmar igen.
Häromnatten befann jag mig med föräldrar och syskon i ett hus i skogen. En vansinnig älgtjur anföll med fradgan skummande ur mulen, och jag försvarade mig efter bästa förmåga med en yxa. Jag minns särskilt ett ögonblick då jag och älgen stod med bara någon meter och ett vardagsrumsbord mellan oss. Jag höll min yxa högt över huvudet och älgen hade hornen riktade mot min bröstkorg. Vi bara stod så, en lång stund. Därefter minns jag inte mer.
Inatt drömde jag att jag fick SMS från Moa. Jag försökte skicka ett svar, men mobilen ville inte fungera. Det var lite mer ångestladdat än det låter, även om det inte var i nivå med älgattacken.
I en annan dröm befann jag mig på Lidingö. Det var fest, en massa gamla skolkamrater från Bona folkhögskola var där. Vi satt utomhus i gröngräset, och alla var brutalt fulla. Och inte på något roligt sätt, allt var väldigt mörkt och destruktivt. Det fanns glädje i luften, men det var en spelad glädje, en matris som försökte dölja det faktum att alla var äldre nu, att det inte var roligt längre. Felix ringde mig och meddelade att han kände en tjej som var i Stockholm och behövde någonstans att sova.
”Så om du vill scora så har du chansen!” skrattade han.
Man jag mötte aldrig upp med tjejen. Istället hamnade jag och mitt sällskap på efterfest hos min vän Nina. Det söps och knarkades. Nedanför fönstret såg jag mina gamla skolkamrater Johan och Johan fångas in av polisen och kastas in i baksätet på en bil med rullande blåljus, som sedan forslade iväg dem med en rivstart.
”Och Johan som just blivit pappa…” suckade jag sorgset.
På festen sjöngs det och skrålades. En granne skrek ilsket från trapphuset, och någon fick den briljanta idén att hälla ut en hink skurvatten i trappan. Det forsade som ett vattenfall, från våning till våning, och grannen skrek högre. Någon kräktes i den nu tomma skurhinken och kastade ut innehållet i trappan Det var fullständigt kaos. Och sen vaknade jag. Och jag var väldigt glad att jag vaknat.