Vi kommer att ses igen.

Torsdag 27 mars - 08

Även denna vecka är en kort vecka, men den känns oändligt lång. På jobbet skriker telefonerna som aldrig förr, och jag hatar människorna som ringer, jag hatar dem så förbannat mycket att jag vill spotta långa hatramsor i mitt headset, bryta det i småbitar och hälla ner resterna i en masugn.
--
Veckan började svagt, med att jag vaknade hos Jenny med en konstig känsla i kroppen. Vi åt frukost framför teven, ”Lawrance Av Arabien” gick, och vi satt tysta och följde äventyret en stund, tills jag frågade henne var hon sett Woody Allens ”Fruar Och Äkta Män” någonstans. Vi hade talat om den tidigare, eftersom hon nyligen hade sett den. Jag tyckte det var kul att även hon uppskattade gamle Woody. Då jag vet att hon har Cinemateket-kort tänkte jag att de kanske körde någon Wood Allen-special där, och i så fall borde även jag skaffa mig ett.
Men så var inte fallet.
Hon satt alldeles tyst i frågans kölvatten, och så svarade hon, med blicken fortfarande riktad mot teven:
”Med en kille…” Den långa tystnaden och tonfallet talade sitt tydliga språk. Det var ingen vanlig kille. Inte någon som är kille på samma sätt som Maria, eller Louise, eller Linda, är tjejer.
”Okej…”
”Varför undrade du det?” frågade hon förvirrat och en aning ilsket. Som om jag hade kunnat veta.
”Nej, jag tänkte… att den kanske gått på Cinemateket eller…” Jag tystnade. Vad hade jag för skyldighet att förklara det? Jag satt tyst i soffan med ett hjärta som vägde tungt mot revbenen. Jag tittade på henne. I ett par sekunder kände jag mig våldsamt irriterad på hela situationen, på hela henne, på den tid jag spenderat med henne, på våra samtal, på allt hon sagt, och allt jag sagt, som hon aldrig riktigt tyckts intresserat sig för. Men det sa jag inte. Jag sa: ”Det är okej”.
Och hon slet inte blicken från teven.
”Ja, jag har ju inte lovat någonting, jag visste bara inte hur du skulle reagera”.
Jag visste inte själv hur jag hade reagerat. Att inte lova något går ju åt båda hållen. Det finns andra flickor jag gladeligen skulle släppa allt jag har i händerna för. Men jag är orättvis och inkonsekvent. Jag tycker inte om att spela andrafiolen. Jag tävlar inte. Jag retirerar vid första tecken på konkurrens.
Vi satt tysta en lång stund, och jag längtade bort. Hade jag kunnat försvinna värdigt och utan ett ord, kunnat sjunka genom soffan och golvet, så hade jag gjort det. En av hennes katter kom in, sneddade över golvet och skrek.
”Den var ju bra”, sa Jenny om filmen. Jag grymtade något till svar.
”Vad konstigt det blev”, sa jag.
”Kan jag göra något för att det inte ska vara konstigt?”
”Nej”.
Vi satt kvar ytterligare en stund. Jag gjorde upp en flyktplan. Jag reste mig upp, tog en tom kaffekopp i ena handen och ett fat med brödsmulor i andra, och bar ut dem i köket. Över en stol hängde min tröja, så jag drog den på mig, och på golvet stod min väska, så jag hängde den över axeln.
”Jag ska nog åka hem nu”, sa jag, stående i dörröppningen till vardagsrummet. Äntligen slet hon ögonen från filmen. Hon kom ut i hallen.
”Är det säkert att det är okej?” frågade hon medan jag tog på mig jackan.
”Jadå”, sa jag. ”Men jag tror nog att han kan ge dig mer än vad jag kan. Och att han kräver mindre jobb.”
”Det tror inte jag. Vi grälar en hel del.”
Jag sa inget, bara tittade på henne, skeptiskt.
”Jag tror mest bara att jag är mer jobb än jag är värd”, sa jag till slut. Hon kramade om mig.
”Och det ska du avgöra?”
”Hmmm. Kanske inte. Vi hörs”.
Jag stod en lång stund i busshållplatsen och huttrade. Tjocka snöflingor föll tungt genom luften. Det var en dryg halvtimme kvar tills bussen skulle gå, men jag var för stolt för att vända om.
Och det ska jag avgöra? Ja, det ska jag göra. Jag, med mitt värdelösa självförtroende, min bräckliga självbild, min rädsla för närkontakt och beröring, mina neuroser och nojor, mina… problem. Det finns en hel hinderbana att forcera för att ta sig fram till mig, och jag tror helt enkelt inte att jag är värd det besväret, särskilt inte när det finns andra alternativ.
Men vi kommer att ses igen. Vi får se vad det blir av det. Jag vet inte ens vad jag själv vill.
--
Tisdagen var trevligare, om man bortser från det faktum att det var dags att släpa sig till jobbet igen. Valle var i stan över natten, så jag mötte upp honom vid Axelsbergs tunnelbanestation efter arbetsdagen, och sen hängde vi hos mig en stund, tills jag var tvungen att sticka igen. Jag skulle träffa Linda vid Hötorget, och sedan gå till Nalen, där Proclaimers skulle spela.
Stockholm visade sig från sin allra värsta sida den här kvällen. Ett högljutt förortsgäng i gangstautstyrslar betedde sig som om de ägde tunnelbanan. Jag bytte i Slussen för att slippa dem, men självklart skulle de med samma tåg, och lyckades hamna i samma vagn som jag, igen. Någon som stank av sprit ställde sig plågsamt nära mig vid T-Centralen, och vid Hötorget, när jag trodde mig ha funnit skydd på Pressbyrån, kom en vrickad tant fram och började visa bilder på ”Let’s Dance”-deltagare i någon skvallertidning. Till slut kom i alla fall Linda, och vi skyndade oss bort från den otäcka tunnelbanan till Nalen. Vi tog varsin sedan länge planerad Irish Coffey i baren innan vi gick in till konsertlokalen och tittade på bandet. Det var en småputtrig spelning. Materialet från debuten var klart bäst, det övriga rätt menlöst, om än kompetent. Och Proclaimers måste nog, i ärlighetens namn, vara några av världens minst karismatiska människor. Men det var en rolig kväll, och det behövde jag.