Becoming more like grandpa.

Söndag 23 mars - 08

Det snöar som det inte snöat sedan nyårsafton. Det är långfredag, jag har påskledigt, och det är underbart. Jag har ägnat kvällen och förmiddagen åt att äta tonfisksallad, dricka några glas vin, titta på ”Brideshead Revisited” och lyssna på gamla skivor, skivor som mest stått och skrotat i skivstället de senaste åren. Just nu: Håkan Hellströms ”Ett Kolikbarns Bekännelser”, och nyss: Left Banke-singeln ”Walk Away Renee”. Jag önskar att jag hade mer tid över för sånt. Jag har mängder av outforskade skivor, och ändå suktar jag ständigt efter nya.
--
En dålig egenskap: min extrema noja. En kväll skickade jag ett SMS till Jenny och frågade om och när hon ville ses i helgen. Vi bestämde redan sist vi sågs att vi skulle träffas under påskledigheten, men påskhelgen är lång (relativt) och jag ville planera in andra aktiviteter också. Jag behövde kort sagt veta vilken dag vi skulle träffas. När jag skickat mitt meddelande lade jag mig på soffan med mobilen på vardagsrumsbordet. Jag slog på en film och började tittade på den, övertygad om att mobilen snart skulle pipa. Det gjorde den inte. Den var tyst. Den var plågsamt tyst. Det var så tyst att hela mitt medvetande snart ägnades åt tystnaden, och jag kunde inte koncentrera mig på filmen.
Tänk om det hänt något! Jag kände henne knappt, men jag tyckte om henne! Som jag tyckte om henne! När jag till sist fick ett SMS var det inte från henne, utan från Anna M som undrade om jag ville komma och fira henne på Landet kvällen därpå. Screw that! Meddelandet från Anna var ett tecken på att mobilen fungerade som den skulle, och tystnaden blev än mer kompakt. Jag sov oroligt den natten och vaknade med en känsla av olust i kroppen. Jag tog mig in till jobbet, en aning tungsint, och efter två timmars arbete pep det slutligen till i mobilen. Jenny. Några SMS senare hade vi bestämt oss för att söndag var den mest passande dagen, och att vi skulle återkomma med detaljerna senare i veckan.
--
En dålig egenskap: min nyligen upptäckta spydighet. Jag kommer gång på gång på mig själv med att märka ord, snäsa åt folk och göra mig lustig över andras kunskapsluckor.
Efter jobbet igår tog jag sällskap till Liljeholmen med Louise, John och vår nya arbetskamrat Emma. Emma är lovande. Rolig, smart, elak humor och hon skrattar åt mina skämt, vilket alltid är en positiv egenskap. Ett tydligt tecken på god smak.
Den här bussresan talade vi om den stundande ledigheten. John skulle till Kalmar, och var tvungen att kika förbi Systembolaget vid Liljeholmen, eftersom Systemet förmodligen är stängt på långfredagen. Emma skulle också köpa vin.
”Ska du ut eller nåt?” frågade Louise.
”Nej, jag ska bara dricka hemma, för att fira långledigheten”, sa Emma.
Jag tyckte det lät härligt. Dekadent men opretentiöst. Det kändes lockande att följa hennes exempel. Jag hade vin hemma, men det skulle jag dricka dagen därpå. Jag bestämde mig för att hänga på och köpa en flaska jag också. Ett glas eller två kunde ju vara trevligt att avrunda fredagen med, även om man skulle dricka dem i ensamhet.
Systembolaget var fullt med folk, precis som väntat, och köerna var smärtsamt långa. Men såväl jag som mitt sällskap visste redan vad vi skulle ha, så själva urvalsprocessen var snabbt avklarad. Det fick bli Le Bistro för mig igen. Varför ändra på ett vinnande koncept? Det är både gott, billigt och ekologiskt, vilket jag förklarade för mina arbetskamrater i kön. En oinbjuden åhörare nickade tankfullt, som om han trodde jag var någon slags vinkännare vars ord hade vikt och betydelse. Emma blev så nyfiken att hon själv var tvungen att köpa en flaska, bara för att se om mina lovord var befogade.
”Var ligger de nånstans?” frågade hon.
”De STÅR där borta”, kom jag på mig själv med att snäsa. Hon verkade inte bry sig nämnvärt om att jag anmärkt på hennes ordval, och egentligen var det ju knappast någon grov kränkning. Jag påpekade ju mest bara att vinflaskorna på Systembolaget i regel inte ligger ner, utan står upp. Men det är ändå onödigt och väldigt okaraktäristiskt. Jag brukade inte hålla på så, och jag brukade förakta de som faktiskt gjorde det. Det är inte ett tecken på intelligens att märka ord, det är ett tecken på att man är en liten och rädd människa som måste finna styrka i andras misstag. Framförallt är det fånigt.
”Fan vad dryg jag är”, viskade jag.
”Vad? Hon?” frågade Louise.
”Nej, jag.”
Men hon kan inte ha tagit särskilt illa upp, för senare på kvällen ringde hon mig och meddelade att påskkärringar hade knackat på hennes dörr under kvällen, och genom ett vanligt missförstånd hade de gått därifrån med hela det påskägg vår chef hade gett oss tidigare på dagen. Vi skrattade gott åt den incidenten, som kändes väldigt ”Seinfeld” på något sätt, och så la vi på.
--
Jag är bakfull som jag inte varit bakfull sedan nyårsafton. Sovit hela dagen, och ändå är jag utmattad. Det är lördag och påskafton. Kanske är det något med mig och högtider som inte fungerar ihop.
”Fan vad full du blir jämt”, sa min bror när jag berättade om en gårdag som jag bara har sporadiska minnen av – Fredrik och jag delade på tre flaskor vin, spisade skivor, åkte in till Slussen, mötte upp Louise och Jonna, kom mirakulöst nog in på Debaser, och där blev allt både dimmigt och dyrt. Gentle Touch spelade, jag snackade med en kompis exflickvän och sa förmodligen något elakt om nämnde kompis, och någon gång under kvällen lyckades jag skaffa mig två små men svidande skärsår på högra ringfingret.
”Det blir jag väl inte”, utbrast jag förolämpat, men efter att vi lagt på och jag fått fundera en stund insåg jag att han nog hade rätt. Och att det behövs förändring. Det är väl sånt man ofta tänker på dagen efter. Det är en tanke som ligger nära till hands, men som man sedan skrattar bort när dagen efter övergått i dagen efter dagen efter. Men den här gången kändes det annorlunda. Förutom baksmällan låg ett stort tungsinne över hela dagen, som ett kallt och blött täcke. Ett tungsinne som vuxit upp ur vetskapen att det inte var värt det. Att kvällen inte varit exceptionellt rolig, utan mest varit ganska dyster och sorglig och destruktiv. Som så många andra kvällar har en förmåga att bli.
Någon dag ska jag berätta om det här med alkoholen. Vad den gör med mig och vad den gjort med andra. Varför den är så förbannat lockande och så förbannat skrämmande. Någon dag, men inte idag.
--
När jag tittar mig i spegeln ser jag mer och mer ut som min farfar. Det är skrämmande och fascinerande, hur ansiktsdrag kan ta ett hopp mellan generationerna. Om jag får barn, kommer de då se ut mer som min far än som jag? Förmodligen. Jag säger inte att det är vare sig bra eller dåligt, det bara är. Som så mycket annat.